Dags att packa igen

Torsdag 13 augusti 2009

Ja, så kom då sista dagen på denna fantastiska semesterresa och alla enorma upplevelser, intryck, smaksensationer och sist men inte minst alla dessa fantastiskt, vänliga människor och nya vänner.

Det känns lite tungt och melankoliskt när jag vaknar, men jag inser ju också att allt har en början och ett slut.

Jag glädjer mig åt att få komma hem, träffa mina härliga barn och att få träffa mina vänner hemma igen.

Jag har ju så mycket att berätta och om jag inte räknat fel har jag en... si så där 2000 bilder att gå igenom!

Heidi och jag diskuterade faktiskt om vi inte skulle låta kameran vila någon vecka efter hemkomsten för att sedan sätta oss en ruggig höstkväll med en god matbit, en flaska gott vin (gärna från Kalifornien) och sedan återuppliva minnen, skratta högt, bli sentimentala, men framförallt att minnas sommaren igen.

Så får det nog bli.

Började morgonen med en stadig frukost och sedan var det dags att plocka fram resväskorna. Ja, resväskan för min del, för fastän Heidi varnat mig och sagt att jag borde ta 2 väskor så hade jag ju naturligtvis bestämt mig för att vara min egen herre, bestämma över mitt liv själv och bara ta 1 väska.

Oj, vad Heidi såg retfull ut när jag upptäckte att jag hade väldigt svårt att stänga min väska.

Hennes gapskratt kom sedan högt och ljudligt när jag väl stängt väskan och sedan skulle väga den.

Reguljärflyg över Atlanten innebär 50 pounds dvs. 23 kg per väska. Min vägde 30 kg!

Jag som "bara" köpt lite småsaker, ja lite tröjor, lite T-shirts, lite barnkläder till mina fina barnbarn, en och annan T-shirt till mina barn, lite whisky, lite Tequila.......ja ni förstår.

Tack och lov har familjen Monsson vanan inne och det reser alltid en eller 2 tomma väskor mellan länderna så det var bara att krypa till korset och låna en väska av Cai.

Han blev faktiskt glad eftersom de kommer till Sverige i mitten av september och då behövde ju han inte ta med en extra väska, han kan ju ta tillbaka den jag lånat.

Enkelt löst.

Vi gav oss av runt lunchtid och Cai hade bestämt att vi skulle köra norrut längs Highway 1 och inte på motorvägen. Allt för att jag skulle få se det sista av detta vackra landskap med klippor, gröna kullar och hav.

Halvvägs upp till San Fransisco blev vi insvepta i gul rök, damm och brandlukt.

Vi hade hamnat mitt i den hemska skogsbrand som härjade längs vägen.

2400 människor och djur hade fått evakueras och det var obehagligt men spännande att titta på helikoptrar som flög i skytteltrafik för att fylla sina stora vattensäckar för att sedan bombardera skogspartier med vatten.

Långa bilköer, många kameror och mycket folk längs vägen som stannat för att på ordentligt avstånd betrakta detta sceneri.

Min vän Phil, sheriffen, hade bråda timmar och senare såg jag en video från ett TV-inslag där Phil blev avtackad av Arnold Schwatzenegger för polisens goda insats.

Kändes lite speciellt att minnas allt roligt jag gjort tillsammans med Phil och Chris på vår resa till San Fransisco helgen innan.

Cai hade, för min skull, letat reda på en liten mysig restaurang strax innan vi kom fram till SF Airport. Heidi hade påmint Cai om att jag ännu inte smakat på dessa fantastiska Baby Back Ribs (revben) med garlic mash (vitlökspotatismos) som serveras.

Vi svängde av vägen, körde genom en mindre stadsdel och kom fram till restaurangen som inte såg något speciellt ut från utsidan - men revbenen - ja, det går inte ens att beskriva. Ett jättefat för oss 4 att dela på (det blev över till en "doggy bag) och om igen något nytt, smakrikt och riktigt mumsigt.

Kladdiga upp runt öronen och om händerna vandrade vi ut med stinna magar, styrde kosan mot flygplatsen och var snart framme.

Vi kramades adjö och enades om att vi ju ses om 3 veckor så avskedet blev inte så tungt som jag hade befarat.

Heidi hade checkat in oss via internet redan tidigt på morgonen så vi gick direkt till drop-off disken, endast 1 person framför, och lämpade av våra väskor.

Kön till den normala incheckning var säkert 100 meter lång i slinga.

Oj vad glad jag var att Heidi fixat detta.

Vi gick igenom säkerhetskollen, passkontrollen och sedan var inne i avgångshallen.

Vi gick runt lite, köpte en dricka och satte oss på varsin bänk för att samla tankar, varva ner och bara känna efter.

Snart var det tid att gå ombord och den långa flighten hem började.

Vi hade en sen flygtur så vi fick middag ganska snart, tittade på en film och lyckades sedan sova större delen av resan.

Vaknade av frukost och sedan hade vi bara 2 timmar kvar. Det gick ovanligt lätt att flyga.

Vi landade i München denna gång, väntade någon timme på planet som skulle ta oss hem, tittade runt lite i affärer och på tax-free varor.

Gick ombord, somnade och vaknade i Köpenhamn 2 timmar senare.

Där mötte Heidis dotter Rebecca oss, vi lastade in väskorna och färden gick mot Staffanstorp.

I Staffanstorp lastade jag in mina väskor i min bil som väntade på mig där, kramade Heidi god natt och tackade henne än en gång för en helt underbar semester som sent ska glömmas.

Hemma i Lund var det gott att få stiga in i sitt eget boende, bekanta sig med den egna miljön, öppna väskorna och sedan falla i säng.

Jag kommer aldrig att glömma sommaren 2009 i California, USA med min bästis Heidi och hennes familj. OTROLIGT.

......och jag gör gärna om det - så det så!