Anders Lindgren i Sudan

Frukosten består av ett glas vätskeersättning för att ersätta mineralförlusterna genom all svettning, en kopp te och några kex. Sedan är det viktigt att dricka mycket hela dagen speciellt under eftermiddagen när temperaturen når en bra bit över 40°. Arbetet ska pågå mellan 08:00 och 12:00, men är en hel del flexibelt. Sedan är det lunch och den består av en pasta gjord av antingen durra eller majsmjöl, en sås baserad på matolja och bönor, ibland får man någon köttbit. För egen del har jag svårt med majspastan och får ris i stället.

Under dom hetaste timmarna mellan 12:00 och 14:00 är det sedan meningen att man skall vila vilket oftast betyder att man sitter i skuggan av något träd eller ligger och vilar, men inomhus börjar det vid den här tiden bli olidligt hett och svetten rinner i strida strömmar. Mellan 14:00 och 18:00 är det sedan arbetstid. Middagen intas när solen börjar gå ned efter 19-tiden och består av samma som till lunch, samma sak två gånger om dagen, vecka efter vecka, ris, brunsås och några små köttbitar. Om någon har besökt den större staden, Aweil, kan man få en tomat eller lite lök. I Akuem finns inga grönsaker att köpa. Det är nästan svårt att tro, men under mina fyra veckor där åt jag samma mat, två gånger om dagen, varje dag, men det gjorde ju alla andra också. I början känns det enformigt, men efter ett tag vänjer man sig och äter för att man är hungrig. En fördel, man behöver ju aldrig fråga, ”Vad blir det för mat idag?”

Senare startar vi generatorn ett par timmar för att ladda batterierna och använda datorerna. Ute börjar det bli lite svalare, men inne på kontoret står luften stilla och det är fortfarande 38-39°. Man lär sig att sitta med ett avstånd till datorn så att inte svettdropparna från näsan hela tiden faller bland tangenterna. Det räcker med allt damm som hela tiden blåser omkring för att man kan undra hur datorn över huvud taget fugerar.

Strax före 22:00 är det dags att hälla ett spann vatten över sig, bli av med dagens svett och vara redo för nattens. Genratorn stängs av och jag lägger mig för att lyssna på Radio Sweden som sänder en halvtimma mellan 22 och 22:30. Sedan ligger man där i mörkret och lyssnar till råttorna som knaprar på något, ödlorna som springer runt i jakten på flugor och fladdermössen som flyger under grästaket. Ibland kommer dom så nära att man känner luftströmmen från vingarna i ansiktet, de kommer nära, men aldrig för nära, fantastiska flygare som de är. Nu är det dags att dra myggnätet runt sängen och börja nästa svettiga natt. Ännu en dag till ända någonstans mitt i Afrika och ännu en resa slut för min del, i morgon är jag åter i Sverige.

Många har frågat mig hur jag beskriver en dag i min hydda i Akuem. OK, de första timmarna av dygnet svettar jag mig ofta igenom, den här tiden på året går temperaturen sällan ned under 30° på natten och när man så småningom med både kudde och madrass genomblöta dåsar till börjar någon glad själ slå på trumma. Ingen liten heller, typ den stora bastrumman dom brukar ha i en marschorkester, den hörs kilometervis och det är liksom det som är meningen. Trumkanonaden som varar i upp till en halvtimma avlossas varje morgon någon gång mellan fem och sex, man vet aldrig när, det beror på när trummisen vaknar. Anledningen till detta oväsen är att kalla till morgonbön, de flesta har ju inga klockor, men alla vaknar! Garanterat!

Lite senare är det dags att besöka latrinen. En cementplatta med ett hål i omgärdad av gräsmattor, ja inte såna vi har hemma, utan flätat elefantgräs som man använder till väggar, staket, m.m. Om det är mörkt är det bra att lysa ned i hålet med ficklampan en stund, då kan det komma både fladdermöss och ödlor uppfarande. Det är ju inte så roligt att ha en fladdermus fladdra mellan benen när man väl satt sig tillrätta. Man är ju mitt i naturen, så att säga, alldeles intill bräker ett litet lamm och en åsna utstöter sitt hesa brölande.

Att tvätta sig på morgonen är en ganska ”public affair”, man fyller sin spann med vatten och går till tvättstället, som visserligen har korrugerad plåt runt omkring, men den går bara till brösthöjd, så när man står där när det har ljusnat och schamponerar håret så kan man samtidigt nicka till någon av kvinnorna som har varit vid pumpen intill och hämtat vatten.

Kvinnorna ja, de gör det mesta här, tidigt på morgonen går de till vattenpumpen där de ofta får stå i en lång kö för att fylla sitt kärl med vatten som de sedan bär hem på huvudet. När de får slut på ved är det också deras uppgift att gå ut i bushen och samla pinnar, sedan ska de laga mat, ta hand om barnen, tvätta kläder och städa runt huset. Du kanske undrar, vad gör männen då? Jo, oftast ser jag dem sittande i skuggan av något träd och prata, och prata, och prata och ibland bli serverade te av kvinnorna. What a life! Ja, det beror ju förstås på vilken sida man befinner sig.

(fortsättning följer)

”Thank God for life” brukade man säga under inbördeskriget i Liberia, ”Tack Gud för livet”. Vi var åtta passagerare som steg ombord på det lilla planet som skulle ta oss från Aweil till Juba, flygtiden var beräknad till en timma och fyrtiofem minuter. Alla satte sig tillrätta, propellrarna snurrade igång och snart ökade vi farten på den gropiga grusbanan. Planet lyfte och vi tittade ner på hyddorna i staden, ingen av oss visste då att för en av oss var den vyn över det dammiga Aweil för absolut sista gången. Bakom mig satt ett par i min egen ålder, ja i 60 års åldern, de pratade och stojade som folk gör här. Allt var OK tills vi hade varit i luften ungefär tjugo minuter, då kvinnar helt plötsligt började stöna ljudligt och snart låg hon raklång på golvet mellan sätena med kraftiga ryckningar i benen. Piloten varskoddes och vi gjorde en tvärvänding för att ta oss tillbaka till Aweil.

När vi väl hade landat stod en bil och väntade, ett par soldater komför att lyfta henne till bilen. Hennes man utbrast resignerat ”Ni behöver inte ha bråttom, hon är redan död!” Med övertäck ansikte fördes hennes kropp över till den väntande bilen, följd av hennes man. Jag vet inte vem hon var, men hon var på väg någonstans, kanske till barn och barnbarn i Juba som just nu får budet om hennes plötsliga död.

Vi sitter åter i planet och har cirka en timma kvar till Juba, nu är vi bara sex passagerare som tysta fortsätter färden, en av oss har fått göra den slutliga resan och maken stannade sörjande kvar. För några månader sedan störtade ett plan av samma bolag som vi flyger idag, alla sexton ombord omkom. Vi vet så lite om vår framtid men vad viktigt det är att vi tackar Gud för livet och tar vara på den stund vi har på jorden. Livet går aldrig i repris!

Rätt som det är smäller det till och vänster sida på jeepen säckar ihop, jag förstår att någonting allvarligt har hänt och greppar tag i ratten för att hålla fordonent på kurs, samtidigt som jag bromsar under kraftigt krängande. När jag saktar in far halva däcket i vänstra diket och den andra halvan rullar åt höger. Jag lyckas få stopp på bilen, fortfarande på vägen och det är jag tacksam för, att i 90 km fart åka ned för vägrenen hade med all sannolikhet betytt att vi rullat runt med jeepen. Jag går ut och kan snart konstatera att det måste ha varit en däcksexplosion, bara fälgen är kvar av det som en gång var ett hjul. Detta, just däcksexplosioner, händer rätt så ofta här där vägarna är gropig grusbeläggning, värmen är hög och oftast däcken dåliga. Det däck som exploderade var ganska slitet och stod i tur att bytas ut.

Jag och mina fem passagerare var omskakade, men tacksamma att jeepen stod upprätt och att ingen, förutom däcket, hade kommit till skada. Vi var på väg hem efter att vi besökt en gudstjänst några mil bort, som väl var hade vi ett bra reservdäck så att vi kunde ta oss tillbaka till Akuem.

Jag kanske borde berätta att jag är här i Akuem för att bygga en skola för Erikshjälpen. Det är den första skola som finns i staden och kommer att ta emot 400-500 elever från årskurs 1 till 8. Den är inte klar än men vi hoppas på en invigning under maj månad.

Det börjar kvällas, solen håller på att sänka sig bakom trädraden vid horisonten och skuggan blir allt längre från det bommulsträd som jag står bredvid. En efter en kommer storkarna seglande för att sätta sig tillrätta inför natten. Bommulsträden är stora med enorma stammar och jättelika grenar och jag skulle uppskatta att en 30 till 40 storkar stannar till där under natten.

Intressant det här med storkarna, första gången jag var här och såg dem i massor frågade jag om dom var här hela året? Nej, fick jag till svar, dom försvinner under regnperioden. Regnperioden det är här från maj till september, alltså under sommaren i Europa, och då finner man ju dessa storkar häckande överallt, förutom längst uppe i norr.

Jag stod intill min bil vid ena änden av den grusbelagda landningsbanan i staden Molual Kon och väntade på ett flygplan som skulle anlända med delar till en radiomast. Jag hade lovat några kompisar att hjälpa till med transporten. Plötsligt såg vi några landningsljus från ett plan komma in över bortre änden av banan och jag tyckte att det kom ned lite konstigt, liksom satte sig på landningsbanan istället för att svepa in med hög fart. Snart kom det rullande mot oss med nosen i vädret och då såg jag vad det var för plan, jag trodde inte det var sant! Framför oss stannade en ”livs levande” DC 3a, det kändes som en gammal film, eller en historisk flygdag. DC 3an har ett högt landningshjul under vardera vingen och sedan ett mindre stjärthjul och får därmed ett mycket karakteristiskt utseende när det står på marken, med stjärtfenan nästan i marken och förarhyttens nosparti pekande mot himlen.

När vi lastat ur planet hoppade jag in för att se mig omkring och frågade piloten hur gammalt planet var? Detta enstaka plan togs i trafik första gången 1945, var svaret. Här stod jag alltså i ett plan som var ett år äldre än jag själv och var ”still going strong” och fantasin flödade. Hur många hade det fraktat över atlanten på ”hop, skip and jump” rutten via England, Island, Grönland till Amerika. Ja, det var ju ett litet plan och hade inte så lång räckvidd.

Att vara i Afrika är inte bara att flyttas mellan olika kulturer, att inte förstå vad folk säger, att barnen ständigt ropar ”white man” när man rör sig bland människorna, att ge sig ut på milslånga och väglösa turer, att vara med om att bygga den första skolan på en plats, utan som idag att förflyttas mellan olika tidsepoker. Att stå gämte en DC 3a som just har landat och väntar på att bli avlastad så att den kan lyfta igen innan det blir mörkt.

Det är detta som gör Afrika till en så spännande kontinent.

”Vad heter stället?”, frågade jag de som hade åkt med mej och fick ett svar som lät som kall maräng, fast på engelska ”Cool Marengue”. För att vara säker på att jag hört rätt upprepade jag ”Cool Marengue”, och det uttalet av ortsnamnet var dom nöjda med. Vi hade parkerat jeepen under ett stort mangoträd, den enda skuggan som fanns i närheten. Det fanns fullt av mango på trädet, men det är lite tidigt på säsongen, de är mogna först om en månad, men då är de utsökt goda. Solmogna mangon är en verklig delikatess, men ät inte för många ty då blir lilla magen en lika stor metangasproducent som en idisslande kossa. Tro mig, jag vet!

”Cool Marengue” ligger så avlägset man bara kan komma. Jag skulle skjutsa hem en man och hans son som hade besökt kliniken i Akuem, ja så heter platsen där jag har min hydda för tillfället. Efter några mil på grusvägen sa mannen helt plötsligt, ”Här svänger vi av åt vänster!” Vadå, tänkte jag, här finns ju ingen väg och det fanns det inte heller, bara en liten slingrande kostig. Mannen pekade ömsom åt höger och ömsom åt vänster och tog oss genom snårskog, grässlätter och ibland rena öknen. Här och var träffade vi på små grupperingar av hus, att kalla dem byar vore att ta i för mycket. Det märktes att det inte var varje dag som det kom en bil och körde förbi för oftast kom det en grupp ungar helt utan kläder springande från hyddorna så fort som benen tillät bara för att vinka när vi snabbt for förbi.

Plötsligt dök det upp ett vattendrag som vi måste ta oss över, det såg gyttjigt ut och jag ville inte chansa, det var ju inte första gången jag åkte över ett vattendrag i afrika. En av grabbarna som åkte med tog av sig långbyxorna och började vada ut. Det var ungefär en meter vatten på det djupaste stället, men han tecknade att bottnen var ganska fast. Får väl lita på det då, i med fyrhjulsdriften och full fart så att vatten och lera yr åt alla håll. Det finns en del drifter som inte är bra, men fyrhjulsdriften är en klar välsignelse i dessa trakter. Snart var vi på fast mark igen och fortsatte ytterligare en mil i detta väglösa land innan vi kom till detta underbara ”Cool Marengue”.

Två och en halv mil från närmaste väg, en helt annan värld. Hit räcker inga GSM master, inga tidningar, ingen TV, någon i byn kanske har en radio. Halva året, när det regnar, kan man inte ens ta sig fram med fyrhjulsdrift och då slipper man utlänningar som tycker att ”Cool Marengue” är ett lustigt namn.

NOW THAT’S COOL!

Det är varmt, väldigt varmt, igår var det 44° på eftermiddagen och fortfarande 34° vid 22 tiden när det var läggdags. Ofta bjuder den afrikanska natten på många fantastiska upplevelser. Här vid ekvatorn blir man rent av lyrisk när man går ut i den svarta natten och ser alla milliontals stjärnor, inga gatlampor som stör utan bara en massiv stjärnhimmel som blinkar och lyser med olika intensitet. Man skönjer vintergatan som sträcker sig över natthimlen som ett diffust vitt band, det måste finnas en skapare bakom allt detta.

Det vore inte så dumt att göra som många av afrikanerna gör vid denna tiden, ta ut sin stråmatta och sova under bar himmel. Risken att få malaria, som många av dem har, är dock allt för övervägande och jag kryper in under myggnätet i min hydda. Jag har under mina år i Afrika haft malaria fler gånger än jag kan hålla reda på och det ar inget kul. Oftast klaras det av ganska bra med de mediciner som finns, men en gång i Liberia hängde livet på en skör tråd, när jag hade stiftat bekantskap med myggor som bar på en ny variant.

Under myggnätet är det vinstilla, annars rör sig vinden rätt fritt genom hyddan, genom grästaket och den öppning som blir mellan taket och väggarna. Svetten börjar snart att rinna, men trots värmen och trots åsnornas ständiga brölande så somnar man till ändå. När jag under natten vaknar till badar jag i svett, kudden och lakanen är genomblöta och man skulle tro att jag har fått någon slags feber. Men det är bara att vända på kudden och försöka somna igen.

Den afrikanska natten, lite mellan himmel och helvete. Det är rent himmelskt att uppleva den svarta intensivt stjärnbeströdda kupolen, men en ren pina att svettdrypande ta sig igenom natten. Men ändå, tänker jag, det har sin dragningskraft, annars skulle jag väl inte återvända hit gång på gång.

Att stiga ur planet i Juba är som att komma till det afrika som som man mer känner igen, varmt och klibbigt. Varmt var det ju i Khartoum också, men där var det mer ökenklimat och torrt i luften. Här i Juba är det 35° och mycket hög luftfuktighet, svetten börjar rinna så snart jag kommer utanför terminalen. Jag tar en taxi till gästhuset och checkar in, rummen bestå av barackliknande längor, enkla men funktionsdugliga och defenitivt bättre än dom tält som FN först satte upp. Här finns elektricitet mest av tidenoch till och med luftkonditionering som fungerar sporadiskt.

Strax är det dax att ge mig av till en hjälporganisation som har hand av min motorcykel när jag inte är i Juba och sedan är det bara att ge sig ut i trafiken. Den senaste tiden har man asfalterat ett par av huvudgatorna i stan, men annars är det mer att jämföra med att köra motocross när man ska ta sig fram på gatorna i Juba, ganska roligt faktiskt, säger jag som är gammal motorcykelordonans från det militära. Man måste vara oerhört uppmärksam när man kör här, många har inget körkort, ja ingen utav dom unga killarna som fräser omkring och kör motorcykeltaxi. Gatorna består mest av gropar som har bildats efter många regnsäsonger och inte sett en vägskrapa på årtionden.

Under de många gånger som jag har åkt runt i Juba på min 125 kubikare, made in India, har jag bara sett ett par stycken europeer köra motorcykel här. Varför, tja, det är farligt, andra motorcyklister kör som dom vöntade på att dö idag, bilarna tar ingen notis om motorcyklarna utan kan bara köra ut rakt framför, det är dammigt, speciellt om man kommer bakom en lastbil på en grusväg, det är livsfarligt om det regnar och allt blir till såphal lera, men det är ju så kul. Tokigt skulle någon säga och jag håller med, men ibland måste man väl få vara lite tokig, och ha roligt!

Efter några dagar på två hjul i Juba är det dags att lyfta på två vingar mot centrum av Afrika. Två timmars flygresa tar mig till Aweil i sydvästra Sudan, rakt in mot stora stäpp områden och jag kollade på kartan att här är det ungefär lika långt till Afrikas västkust som till dess östkust. Om Smålänningar kan man ibland säga att man kommer mitt ifrån mörkaste Småland, här är det verkligen mitt i mörkaste Afrika.

Vad som slår en när man flyger in mot länshuvudstaden Aweil är att nästan alla kvarter består av runda lerhyddor med halmtak. Bara i själva affärscentrum finns mer permanenta byggnader med cementputs och plåttak, men allt är bara envåningshus, inga skyskrapor här inte. Planet flyger in lågt över landningsbanan, som består av grus, för att kolla att inga bilar, människor eller kreatur befinner sig på den. Man gör detta av den anledningen att halvvägs över landningsbanan går det en väg, ja du läste rätt, en väg och kanska livligt traffikerad dessutom. Flygplanet gör sedan en låg 360° sväng, så låg att jag nästan tror att vi skall gå rakt ner i backen med vingen före, man har ju färska bilder från Buffalo i minnet. Men piloten rätar upp planet i sista stund och vi landar i ett moln av damm, när dammet skingras tittar jag ut genom fönstret och där står Erikshjälpens bil och väntar på mig. Nu har vi bara en halvimma på en skumpig väg innan jag kommer fram till min egen lilla lerhydda. Mer om det senare!

Efter ett par dagar I Khartoum där jag arrangerat med transport av byggmaterial till skolan I Akuem gick färden till Juba, huvudstaden I Södra Sudan. Redan strax efter fyra kom taxin och hämtade mig. Att det måste vara så tidigt, efter lång väntan på flygplatsen lyfte vi vid sjutiden och två timmar senare landade vi i Juba.

Höll som vanligt på ganska länge igår kväll med att få allt klart, det är ju ganska länge jag skall vara borta och det är ju nästan till världen ände, ja, inte riktigt, men det känns ibland så när jag är där. Efter några timmars sömn lämnade vi Huskvarna, vi är jag och Bertil som skulle ta hem bilen, klockan 04:00 för att hinna till Landvetter i tid för flyget, vi kom fram strax före sex, det lite längre tid än vanligt på grund av snöstorm hela vägen och väldigt moddig vägbana. Jag checkade genast in till Khartoum och satt snart på första flyget till Frankfurt. Väl framme i Frankfurt är det dags för den vanliga snabbmarshen mellan dom olika terminalerna, det tar nästan en halvtimma. Jag hann i alla fall och nästa flyg gick utan problem, om man undantar den stackars mamma som hade en hysterisk tvååring och inte fick honom lugn, mycket för att hon också hade en liten bebis och bara skrek åt tvååringen att vara tyst. Hans hysteriska skrik fortsatte att ekade genom hela flygplanet och personalen som hade försökt så gott dom kunde, men dom kunde inte arabiska, började tala om att ta ut dom från planet. Då kom en annan kvinna, tog honom i famnen och pratade lugnt med honom på ett språk som han förstod. Efter den medmänskliga och tröstande stunden lugnade han ner sig och vi kunde fortsätta till Khartoum, dit vi anlände omkring sex, lokal tid, efter cirka sex timmars flygning. Utanför lfygplatsen stod min vän Mahmoud och hälsade mig med ett stort leende, "Welcome back to Khartoum, Mr. Lindgren", och sedan började den vanliga fraserna som tillhör hövligheten här, hur är det i Sverige? hur är det med familjen? hur mår du? osv, osv. Temperaturen i Khartoum var i denna tidiga kväll fortfarande 35°, skönt efter kylan och snön i Sverige. Efter att ha checkat in på gästhuset tog jag en promenad och passade samtidigt på att besöka en närbelägen pizzeria innan det var dags att krypa mellan lakanen, eller snarare ovanpå med tanke på temperaturen.