Mot slutdestinationen

Att stiga ur planet i Juba är som att komma till det afrika som som man mer känner igen, varmt och klibbigt. Varmt var det ju i Khartoum också, men där var det mer ökenklimat och torrt i luften. Här i Juba är det 35° och mycket hög luftfuktighet, svetten börjar rinna så snart jag kommer utanför terminalen. Jag tar en taxi till gästhuset och checkar in, rummen bestå av barackliknande längor, enkla men funktionsdugliga och defenitivt bättre än dom tält som FN först satte upp. Här finns elektricitet mest av tidenoch till och med luftkonditionering som fungerar sporadiskt.

Strax är det dax att ge mig av till en hjälporganisation som har hand av min motorcykel när jag inte är i Juba och sedan är det bara att ge sig ut i trafiken. Den senaste tiden har man asfalterat ett par av huvudgatorna i stan, men annars är det mer att jämföra med att köra motocross när man ska ta sig fram på gatorna i Juba, ganska roligt faktiskt, säger jag som är gammal motorcykelordonans från det militära. Man måste vara oerhört uppmärksam när man kör här, många har inget körkort, ja ingen utav dom unga killarna som fräser omkring och kör motorcykeltaxi. Gatorna består mest av gropar som har bildats efter många regnsäsonger och inte sett en vägskrapa på årtionden.

Under de många gånger som jag har åkt runt i Juba på min 125 kubikare, made in India, har jag bara sett ett par stycken europeer köra motorcykel här. Varför, tja, det är farligt, andra motorcyklister kör som dom vöntade på att dö idag, bilarna tar ingen notis om motorcyklarna utan kan bara köra ut rakt framför, det är dammigt, speciellt om man kommer bakom en lastbil på en grusväg, det är livsfarligt om det regnar och allt blir till såphal lera, men det är ju så kul. Tokigt skulle någon säga och jag håller med, men ibland måste man väl få vara lite tokig, och ha roligt!

Efter några dagar på två hjul i Juba är det dags att lyfta på två vingar mot centrum av Afrika. Två timmars flygresa tar mig till Aweil i sydvästra Sudan, rakt in mot stora stäpp områden och jag kollade på kartan att här är det ungefär lika långt till Afrikas västkust som till dess östkust. Om Smålänningar kan man ibland säga att man kommer mitt ifrån mörkaste Småland, här är det verkligen mitt i mörkaste Afrika.

Vad som slår en när man flyger in mot länshuvudstaden Aweil är att nästan alla kvarter består av runda lerhyddor med halmtak. Bara i själva affärscentrum finns mer permanenta byggnader med cementputs och plåttak, men allt är bara envåningshus, inga skyskrapor här inte. Planet flyger in lågt över landningsbanan, som består av grus, för att kolla att inga bilar, människor eller kreatur befinner sig på den. Man gör detta av den anledningen att halvvägs över landningsbanan går det en väg, ja du läste rätt, en väg och kanska livligt traffikerad dessutom. Flygplanet gör sedan en låg 360° sväng, så låg att jag nästan tror att vi skall gå rakt ner i backen med vingen före, man har ju färska bilder från Buffalo i minnet. Men piloten rätar upp planet i sista stund och vi landar i ett moln av damm, när dammet skingras tittar jag ut genom fönstret och där står Erikshjälpens bil och väntar på mig. Nu har vi bara en halvimma på en skumpig väg innan jag kommer fram till min egen lilla lerhydda. Mer om det senare!