Framme

Det är varmt, väldigt varmt, igår var det 44° på eftermiddagen och fortfarande 34° vid 22 tiden när det var läggdags. Ofta bjuder den afrikanska natten på många fantastiska upplevelser. Här vid ekvatorn blir man rent av lyrisk när man går ut i den svarta natten och ser alla milliontals stjärnor, inga gatlampor som stör utan bara en massiv stjärnhimmel som blinkar och lyser med olika intensitet. Man skönjer vintergatan som sträcker sig över natthimlen som ett diffust vitt band, det måste finnas en skapare bakom allt detta.

Det vore inte så dumt att göra som många av afrikanerna gör vid denna tiden, ta ut sin stråmatta och sova under bar himmel. Risken att få malaria, som många av dem har, är dock allt för övervägande och jag kryper in under myggnätet i min hydda. Jag har under mina år i Afrika haft malaria fler gånger än jag kan hålla reda på och det ar inget kul. Oftast klaras det av ganska bra med de mediciner som finns, men en gång i Liberia hängde livet på en skör tråd, när jag hade stiftat bekantskap med myggor som bar på en ny variant.

Under myggnätet är det vinstilla, annars rör sig vinden rätt fritt genom hyddan, genom grästaket och den öppning som blir mellan taket och väggarna. Svetten börjar snart att rinna, men trots värmen och trots åsnornas ständiga brölande så somnar man till ändå. När jag under natten vaknar till badar jag i svett, kudden och lakanen är genomblöta och man skulle tro att jag har fått någon slags feber. Men det är bara att vända på kudden och försöka somna igen.

Den afrikanska natten, lite mellan himmel och helvete. Det är rent himmelskt att uppleva den svarta intensivt stjärnbeströdda kupolen, men en ren pina att svettdrypande ta sig igenom natten. Men ändå, tänker jag, det har sin dragningskraft, annars skulle jag väl inte återvända hit gång på gång.