Ingen repris!

”Thank God for life” brukade man säga under inbördeskriget i Liberia, ”Tack Gud för livet”. Vi var åtta passagerare som steg ombord på det lilla planet som skulle ta oss från Aweil till Juba, flygtiden var beräknad till en timma och fyrtiofem minuter. Alla satte sig tillrätta, propellrarna snurrade igång och snart ökade vi farten på den gropiga grusbanan. Planet lyfte och vi tittade ner på hyddorna i staden, ingen av oss visste då att för en av oss var den vyn över det dammiga Aweil för absolut sista gången. Bakom mig satt ett par i min egen ålder, ja i 60 års åldern, de pratade och stojade som folk gör här. Allt var OK tills vi hade varit i luften ungefär tjugo minuter, då kvinnar helt plötsligt började stöna ljudligt och snart låg hon raklång på golvet mellan sätena med kraftiga ryckningar i benen. Piloten varskoddes och vi gjorde en tvärvänding för att ta oss tillbaka till Aweil.

När vi väl hade landat stod en bil och väntade, ett par soldater komför att lyfta henne till bilen. Hennes man utbrast resignerat ”Ni behöver inte ha bråttom, hon är redan död!” Med övertäck ansikte fördes hennes kropp över till den väntande bilen, följd av hennes man. Jag vet inte vem hon var, men hon var på väg någonstans, kanske till barn och barnbarn i Juba som just nu får budet om hennes plötsliga död.

Vi sitter åter i planet och har cirka en timma kvar till Juba, nu är vi bara sex passagerare som tysta fortsätter färden, en av oss har fått göra den slutliga resan och maken stannade sörjande kvar. För några månader sedan störtade ett plan av samma bolag som vi flyger idag, alla sexton ombord omkom. Vi vet så lite om vår framtid men vad viktigt det är att vi tackar Gud för livet och tar vara på den stund vi har på jorden. Livet går aldrig i repris!