Resan till Melonia

I Otavalo finns en av sydamerikas största indianmarknader. Här säljs det tyger i alla de grällaste av färger i speciella mönster, och silverörhängen och träskulpturer i massor. Det är för övrigt en mycket söt stad, men det är svårt att förklara varför. Det är något med utsmyckningen, att alla trottoarer är färgglada - allt är färgglatt i Otavalo - och att lampposterna är så vackert snidade. 

Men den här gången blev det något annat som blev det stora i utflykten. Efter en sväng runt marknaden började det regna, och vi försökte hitta något ställe att dricka något varmt på. Vi fann världen sötaste smultronställe i riktig allmogestil - himmel, vilket mysigt ställe det var! När vi hittade Mate de Coca på menyn kunde jag inte motstå frestelsen att se vad som hände - för visst är det ett te på cocablad, alltid. Jag kände inget särskilt, men Wladi påstod att han kände sig piggare. Hemma googlade jag Mate de Coca och insåg att en påse te innehåller 4.21 mg cocain och att man precis som att man med kaffe kan decaffinate, kan man decocainate Mate de Coca... vilket gör att man kan utvinna en jädra massa cocain av ett stort paket te. Inget att ta med sig hem till Sverige via USAs tull då alltså...

Men detta är ju uppenbarligen förklaringen till varför ett av världens största kaffeexportörer inte själva dricker ordentligt kaffe (bara neskaffe - i mjölk!). Varför lära sig älska beskt koffein när man kan hinka i sig lenande kokain?

Ps. Jag har inte så mycket street cred/junkie cred att jag vet hur mycket som krävs av kokain för att bli hög, så jag googlade det också. Man brukar ha 50-75 mg i en lina, tydligen. Mate de coca är alltså rätt beskedligt med sina 4.21 mg per kopp. Ds

Igår var en omtumlande dag. Jet lag är en spännande upplevelse. Huvudet är en trögflytande massa och det trycker lite innanför ögonen. Det känns som att verkligheten lika gärna kan vara en dröm. Konstig känsla... men man repar sig snabbt! 

I Ecuador kan man i princip överallt beställa en maträtt som heter ceviche. Det är en sorts kall soppa med färsk koriander, som man kan ha räkor, bläckfisk eller vad än man känner för i. Eftersom jag blivit bjuden på denna underbara rätt i Sverige några gånger av P och C, kunde jag knappt bärga mig förrän jag fick smaka det i sin rätta omgivning - så matvalet första dagen i Ecuador var inte så svårt. And it was wonderful. Vilken smakexplosion! Och lemonaden till... Kommer aldrig kunna dricka en godare lemonad igen. Tur att man har de bästa guiderna - att med svensk mage kunna äta räksoppa i bergen (dvs långt ifrån kusten) utan att bli dålig är ett smärre under. 

Efter att ha strosat runt i stan ett tag tänkte vi äta glass, för det fanns ett ställe som var väldigt speciellt. De gör glassen på färsk juice som de rör till glass på ett fat över is. Mystisk metod, men underbart gott. Jag valde en smak av guanabana, en frukt som måste ha den mest perfekta smaken ever. Lägg ihop alla dina favoritfrukter plus lite grädde, så har du smaken av guanabana. 

Rätt nära himmelriket. Kan man säga. 

Tittar ut och ser den stora vulkanen Imbabura sträcka sig uppåt, upp till 4600 m.ö.h...
Ja, rätt så nära himmelriket, som sagt.

För en som aldrig har flugit längre än till Kanarieöarna en gång - vad var det, fem timmars flygning? - ingav projektet Malmö-Ibarra på 27 timmar en viss skräckblandad respekt. Visst var det tufft när jag ville dö av trötthet på flyget Miami-Quito och hamnade bredvid en unge i trotsåldern som gallskrek fyra timmar i sträck, men eftersom jag trots det lyckades somna som en stock(!) så blev det en överlevbar resa. 

Flyget Kastrup-Heathrow är underligt nog ett svart hål i mitt minne. Däremot minns jag Heathrow-Miami bättre. Varenda människa på flyget blev som försatta i trans och satt som en hop zombies utan egen vilja och tittade på film efter film på sina personliga minimala skärmar. Lagom obehagligt. På detta tiotimmarsflyg transatlantic visades dessutom bland andra filmen Contagion som handlar om ett dödligt virus som sprids - via flyg - över världen och som dödar 30% av jordens befolkning. OBEGRIPLIGT filmval. Alla såg den.
Vi fick två måltider: först ost med pasta, och några timmar senare ost med bröd. Welcome to America.

Man fick också besvara några helt fantastiska frågor inför passkontrollen i Miami. Jag önskar verkligen att jag hade fått vara med i urvalet av frågor och höra tankarna bakom dem. Om jag kommer att föra in sniglar till USA? Whaat? Som den mikrobiologinörd jag är satt jag länge och ponerade över vad man kunde svarat på frågan om jag tänkte införa bakteriekulturer till USA. Ja, såklart! En hel drös med Staphylococcus epidermidis till exempel. Lite svårt att komma utan dem. (De är så kallad normalflora på huden). Alternativt: Kanske - suspekt moraxella catarrhalis i min nasala region. Även om det skulle vara en lögn. För jag är frisk som en nörkärna. Men den kanske är asymptomatisk? Bara for the fun of it.

Men jag avstod, som ni märker, från denne till synes oemotståndliga frestelse. Nu sitter jag här, i Ibarra, Ecuador - utpumpad, och upprymd efter en dag i ett jet laggat töcken. Vet inte om jag någonsin kommer att vakna igen, när jag somnar, men när jag vaknar, ska jag berätta om den räkceviche från himlen jag åt idag...

So long,
M