Ina i Indien

Klockan är nu 22.00 och vi är tillbaka på hotellet efter en god mddag och promenad på byn. Vi lyckades göra av med några rupies till och de som finns kvar ska räcka till taxiresan till flygplatsen och förhoppningsvis också en frukost där. För säkerhets skull har vi även ringt taxikillen för att få bekräftat att han finns på plats och plockar upp oss vid 02.00 i natt. Allt verkar flyta på.

Det känns rätt overkligt att över fem veckor nu har passerat och att jag snart är på väg hem igen. Samtidigt ska det bli skönt att komma hem och in i vanliga rutiner igen. Flytta in i nya lägenheten, komma igång på jobbet igen och att börja träna. Hade förväntat mig att jag skulle tappa i vikt här men har nog snarare lagt på mig lite.

Tack Indien för den här gången och vi kanske ses igen.

// I n a

Solen steker och vågorna rullar sövande in mot land. Plötsligt bryts de vanliga ljuden på stranden av skrik och rop. Yrvaket sätter jag mig upp i solstolen och tittar lite förvirrat runt omkring. På strandpromenaden ovanför står en kvinna och ropar och pekar mot havet. Jag vänder blicken utåt och får se en kaskad av vatten och några sekunder efter ser jag den stora stjärtfenan avteckna sig mot den blå himlen. Kort därefter slår den med full kraft ner i havet igen.

Under ett par minuter får vi möjligheten att följa valen när den kommer upp till ytan och andas för att sedan igen gå ner och visa upp den stora stjärtfenan. Det är gott om småfisk i bukten som lockar till sig delfiner och delfinerna i sin tur lockar till sig valarna. Det var mäktigt att se och jag lyckades få till en hyfsad bild.

Imorgon blir sista dagen i Kerela sedan är det hemresa. Ikväll gick vi bort till taxibilarna och bokade in en taxi som ska ta oss till flygplatsen. Vi behöver åka kl 02.00 natten till måndag. Hoppas verkligen att taxin står där när vi kommer. Inga bilar kan ta sig ända fram till hotellen utan vi har ungefär fem minuters promenad och jag håller tummarna för att strömmen funkar då.

// I n a

Tack för alla uppmuntrande kommentarer om att jag ska njuta. Jag gör det verkligen. Om det var kallt och jag ständigt kände mig småfrusen i Delhi är det motsatsen här. Jag transpererar utan att göra någonting.

Idag började det dock krypa i kroppen av allt stilla sittande i solstolen så vi tog en promenad bort till nästa vik. Det är fantastiskt vackert här i Kerela och fortfarande rätt genuint även om det börjar bli mer och mer turister. Det är främst britter, tyskar, skandinavier och många ryssar. Ryssar överallt.

Ikväll hade vi bokad bord på en takrestaurang för att äta grillade jätteräkor. På samma ställe hade ett stort sällskap ryssar fest. 20 stycken som firade en födelsedag och de hade hyrt in ett par indiska kvinnliga dansare. Gratis uppträdande till maten är inte helt fel.

Vi tar en dag i taget men har lagt ner ambitionen om att göra någon utflykt då värmen tar för mycket på krafterna på dagen. Ta dagen som den kommer känns helt rätt.

// I n a

Gårdagkvällen blev en ny upplevelse då vi blev serverade middag i mörker. Som ni har förstått går strömmen rätt ofta och här i Kerela än oftare. Men vad gjorde väl det. i köken har de gasolspisar och levande ljus kom fram i mängder. Den grillade fisken med citronris smakade bra trots att det var lite skumt.

Tänk att det är så jobbigt att inte göra någonting. Idag har vi inte gjort många knop utan det blev ytterligare en dag på stranden men vi tog oss faktiskt en promenad över hela stranden. Det är glest med turister. Inga packade kanarieöarstränder här och killarna som hyr ut solstolarna har superkoll på grejerna när vi är i badet eller vandrar iväg.

Till lunchen frossade vi oss åter på var sin frukttallrik. Tallriken är full med banan, ananas, papaya, mango och idag fick vi även smaka på färsk jackfruit. Jackfruit har vi tidigare bara smakat tillagad med masala. Frukten är väldigt köttig och när den är tillagad känns konsistensen nästan som kyckling och den kallas då för "Indien chicken". Färsk påminde den lite om mango men var något trådigare.

Ikväll är vi inställda på att äta de jätteräkor som fiskarna fångar utanför bukten.

// I n a

(Lunchleverans)

 

En riktig slödag på stranden där vi har legat som två kraschlandade sälar i var sin solstol under ett parasoll. Vi behövde inte ens flytta oss för att få lunch. Utefter hela strandpromenaden sitter det kvinnor som säljer frukt och de har sina inmutade områden av stranden. Så lagom när det började kurra i magen så kom det en kvinna till oss med ett stort fat fruktsallad.

Dagen har varit lite mulen men det har nog bara varit bra med tanke på vårt, i alla fall mitt, bleka nordiska skinn. Gittis blir brun som en pepparkaka bara av att man säger ordet sol. Trots att det har varit lite mulet och trots att det blåser på en del är det sagolikt varmt och skönt. Vattnet är säkert en 28 gader och jag fick mig en volt i en våg som genererade ett skrubbsår på knät :-)

Under eftermiddagen fick vi sällskap vid våra solstolar. Det finns gott om herrelösa hundar i Indien och flera håller till på stranden. De är rätt så harmlösa och gör inte mycket väsen av sig. Den hund som vi fick sällskap av grävde helt lugnt en grop under Gittis solstol och la sig till ro där så länge vi var kvar.

Ikväll blir det toligtvis igen en middag med fisk. Efter gårdagens middag har vi bara fått mersmak. Det finns flera fisksorter att välja på och även skaldjur. Restauranger finns det hur många som helst och imorse vid frukosten såg vi hur fiskarna var ute och hovade in sina nät från stranden.

// I n a

(Efter en dag i solen)

 

05.30 lämnade vi vårt Bed & Breakfast hotell i Delhi och begav oss med taxi till flygplatsen. Flyget tog oss sedan vidare till Trivandrum via Mumbai. Nu var vi spända må ni tro. Sol, semester och lyxhotell stod på menyn.

När vi klev av planet i Trivandrum mötes vi av 32 grader och sol. Dunvästen lyckades jag med visst våld trycka ner i handbagaget. Vårt bagage kom inom 15 minuter och med raska steg klev vi ut från terminalen och spejade efter en chaufför med vårt namn på sin skylt. Såg ingen. Vi väntade i 10 minuter och slog sedan en signal till hotellet som skulle ha fixat med hämtningen. Ingen hämtning var bokad så istället tog vi en prepaid taxi.

Väl framme i Kerela visade det sig att taxin inte kunde köra ända fram till hotellet så vi fick dra våra väskor i ca fem minuter. Givetvis hade vi en skock indier efter oss som gärna ville hjälpa till och bära men efter fyra veckor i detta land har vi blivit rätt snikna på att ge en peng hit eller dit.

Väl framme vid hotellet möttes vi av nästa överraskning. Det fanns ingen bokning! Men allt löste sig. Vi har nu ett rum som är helt okey och imorgon har vi blivit lovade ett med havsutsikt. Hotellets läge är fantastiskt. Det ligger precis nere vid Arabiska havet i en bukt där det finns mängder av restauranger, affärer och gatuförsäljare.

Imorgon blir det stranden och nu är det dags för middag. Vi är båda inställda på fisk vilket vi inte har ätit sedan vi lämnade Sverige.

// I n a


 

Bye bye mam, nice to see you! Diddi, when will you come back? We will miss you!

Idag har vi varit runt och sagt hejdå till alla våra indiska vänner och det känns lite sorgset samtidigt som det är lagom i tid att åka vidare. Vi har varit här i fyra veckor och fått träffa och lära känna så många nya människor. Det är stora skillnader i kulturer som du säkert har förstått av mina tidigare inlägg och ändå inte. Vi är alla människor som i grunden har samma behov av uppmärksamhet och bekräftelse.

Till skolan kom vi lagom till lunch och killarna såg till att vi inte gick hungriga därifrån. Det blev utdelning av många kramar och klappar. Vi fick även feedback från Vino och Niharika vad de har sett för förändring hos killarna sedan vi kom. Precis som vi har upplevt det har alla killarna klivit fram och vågar nu ta mer plats. De är i grunden osäkra på grund av sin bakgrund och anser sig inte värda något, för det är så de har blivit behandlade på gatan. Att stärka killarnas självförtroende är något de jobbar med på skolan och förtroendet har fått sig en extra skjuts av att vi, två västerlänningar, har gett dem extra uppmärksamhet. Vino poängterade skrattande även att han inte en enda gång har fått påpeka att de måste städa i köket. Killarna har gjort det utan tillsägelse och själva sagt att "Diddi are coming so it must be clean".

Efter vårt avsked begav sig några av killarna iväg till Fatipuri, ett annat shelter, för att vara med i i en "health quiz".


 

Vi begav oss till kontoret för nästa hejdå-stop.

På kontoret fick vi oss en pratstund med både Zaved och Rita (Director of Butterflies). Rita är en dam med mycket integritet och respekt. Antingen har vi gjort ett bra intryck eller så var hon på extremt bra humör för vi blev inbjudna på hennes kontor, erbjudna thé och satt i över en kvart och diskuterade Butterflies framtidsvisioner med skolan. Rita vill öppna en större skola och angränsande till den en mindre restaurang och en utökad cateringverksamhet. Vi sköt på med förslaget att hon då skulle fundera på att förlägga de nya lokalerna i angränsning till områden med kontor. Precis som i Sverige försöker företag i Indien ha ett CSR-tänk och ta ett samhällsansvar. Skulle skolan finnas nära dem så tror vi att de har bra förutsättningar att sälja in sig hos dem. Rita nickade instämmande till vår idé och vi kom överens om att ta diskussionen vidare över mail.

Många avsked blev det och många önskningar om en härlig semester i Kerela. Och som alltid en uppsjö med tips om vad vi kan göra där. De kan inte riktigt förstå att vi även kan tänka oss att bara ligga på stranden en eller ett par dagar:-)

// I n a

(Tillsammans med Zaved)

 

En enorm skruvmejsel, en hammare, en fickkniv och diverse andra tillhyggen. Tillsammans med fyra indier vad mer kan behövas för att öppna en flaska italiensk shiraz ...

Söndag och värmen har äntligen kommit till Delhi. Vi började med en långpromenad i en park och blev sedan upplockade av Niharika och hennes man i deras bil. Vi åkte 45 minuter sydväst om Delhi till ett område som hette Gurgaon. Här bor Niharikas svärföräldrar i ett enormt hus som de flyttade in i för ett par år sedan. Niharikas svärmor har arbetat som jurist och hennes svärfar arbetar fortfarande som ingenjör på Bectel.

Huset låg i ett område med ett antal liknande hus där de mer välbärgade indierna bor och precis som vanligt så låg den vanliga lilla byn angränsande intill. Huset var tre våningar högt med en mur omkring och terasser på varje våning. Alla golven var i marmor och jag tror att jag räknade till åtminstone 7- 8 badrum och lika många sovrum. Ett kök på varje våningsplan.

Niharikas svärföräldrar var väldigt gästvänliga och vi bjöds på både thé och lunch. I vanliga fall brukar de laga två rätter till lunch men nu bullade de upp med en hel buffé. Alla rätterna var vegetariska och jättegoda. Indierna är väldigt öppna och pratsamma och de är inte rädda att fråga om diverse olika saker. Niharikas svärmor har nu höga ambitioner om att jag ska hitta ett jobb till hennes son (Niharikas man) i Sverige då han så gärna vill jobba utomlands. Vi får väl se hur det blir med det.

Vi hade en trevlig eftermiddag och satt mycket ute i solen och pratade. När vi närmade oss fem-tiden så frågade Niharika om det nu passade med vin eller om vi hellre ville ha thé. Vi hade tidigar under veckan pratat om vin och att det inte är så vanligt att man dricker vin eller alkohol över huvudtaget i Indien. Niharika har även berättat att hon och hennes man gör det ibland och att det skulle vara trevligt om vi ville dela en flaska.

Min gissning är att de inte har druckit vin så många gånger. De hade tagit med sig en flaska hemifrån som de hade fått i present och vi skulle nu öppna den tillsammans. Jag fick äran att öppna flaskan och bad om en korkskruv. Niharikas man sprang glatt iväg för att hämta en och kom tillbaka med den längsta skruvmejseln jag någonsin hade sett. Därefter utbröt ett hysteriskt fnitter. Det fanns ingen korkskruv i huset och jag tror inte att det någonsin har funnits någon. Diverse försök gjordes med att få upp korken och det visade sig att senaste gången som de hade druckit vin hade de lyckats trycka ner korken i flaskan.

Det hela slutade med att Niharikas man och en pojke som hjälper till i huset tog bilen och åkte iväg till en affär för att handla en korkskruv. De kom tillbaka utan men med en ny flaska rött vin. Denna gång ett inhemsk vin, Sula, med skruvkork.

Vinet var inte så tokigt och när vi hade delat flaskan med Niharika och hennes svärfar var det dags att bege oss hemåt.

Det blev en härlig dag med många skratt och nya vänner. Vi lovade att nästa gång vi kommer till Indien och Delhi ska vi bo hos dem. De har ju utrymme.

// I n a

(Med Niharika hos hennes svärföräldrar)

 

Sista lördagen i Delhi och solen sken när vi klev upp på morgonen. Vi bestämde oss för att ta metron en bit nordöst om Delhi och besöka Indiens största hinduism tempel, Akshardham.

Resan tog oss ungefär 45 minuter och när vi klev ut från metron såg vi templet på långt håll i soldiset.

Det här blev det enda kortet på templet då vi fick lämna ifrån oss allt utom pengar och pass vid entrén. T o m väskan fick vi lämna in. Om du bestämmer dig för att åka till Indien och Delhi är det här templet något jag varmt kan rekommendera. Byggnaden består inte bara av själva templet utan är ett helt komplex med flera byggnader, vattenduschar, fontäner och en Lotusträdgård. Komplexet blev klart 1968 och är inte gammalt men otroligt vackert med fina ornament och figurer.

Efter att ha vandrat omkring på området i över 2 timmar och fått en uppsjö av andligspis åkte vi tillbaka in mot stan och hoppade av vid I.N.A (min station) där marknaden, Dilli Haat, ligger. Det blev inga inköp men det är en trevlig marknad att gå runt på med mycket färger och krimskrams.

Vi avslutade dagens utflykt med att äta på en av våra favoritrestauranger i Hauz Kaus Villiage. En sydindisk restaruang med vegetarisk mat och specialister på pannkakor av alla de slag. Samtliga med mycket kryddor, masala.

// I n a

(Det är min jättepannkaka i förgrunden. I mitten finns en potatisröra)

 

När dagens leverans var klar i köket satte killarna igång med att göra snacks, puri. Ett slags små friterade bollar som man fyller med en bit kokt potatis och sedan doppar i en masalasoppa. Under tiden hade vi vår intervju med Hasim vilken jag kommer skriva ner i ett eget dagboksinlägg.

Snacksen fick vi sedan smaka ute på terassen och i vanligt ordning fick jag och Gittis våra snacks först och när vi var nöjda blev det killarnas tur. Efter lunchen blev det - Party time!!!

Discokulan glittrade ikapp med musikens dunkande toner och alla var på festhumör. Killarna hade dagen till ära städat upp i sheltret och vi släpade med oss högtalarna från kontoret på skolan. Till högtalarna kopplades sedan den ena mobiltelefonen efter den andra. Alla ville att just deras favoritmusik skulle spelas. Dansgolvet, vilket är det golv som killarna i normala fall sover på, blev fullt och de uppskattade att även jag och Gittis visade våra talanger på golvet. Någon discokula hade vi givetvis inte utan vi fick nöja oss med den kalla belysningen från de två lysrör som finns i sheltret men vad gjorde väl det. Vi hade vansinnigt kul och det blev många skratt.

Innan vi drog igång dansen delade vi ut de kläder som vi hade bestämt att lämna kvar. Det var  jeans, t-shirtar, långärmade tröjor och mitt fleeceunderställ. Killarna tog glatt emot kläderna. Min rosa "munkis", som jag mer eller mindre har bott i under mina veckor här, hade jag reserverat till Bheem. För någon vecka sedan satt han och jag och pratade om vilka som var våra favoritfärger och Bheem berättade att hans favoriter var gult, rött och rosa. Flera av killarna var och rykte i munktröjan och Bheem blev överlycklig när han fick den. Det värmde.

Den tid, tre veckor, som vi har tillbringat med killarna har gjort att vi har kommit varandra nära och de är som vilka vanliga tonåringar som helst. Det som skiljer är att de har helt andra förutsättningar. De uppskattade verkligen våra kläder och det blev än mer påtagligt då det blev en argumentation över vilka som skulle få kassarna som vi hade burit kläderna i och vi ska inte prata om kakburken. Vi hade inhandlat en plåtburk med danska smördegskakor med choklad i, typ Maryland cookies. När kakorna var slut var det flera som ville ha burken för att lägga sina egna småsaker i. Vi löste dock problemet med förslaget att burken kunde vara bra att ha i köket för t ex lagerblad eller någon annan ingrediens. Burken blev skolans.

Som ni förstår hade vi vårt party på eftermiddagen och vi avslutade runt fyra. Killarna skulle då tillbaka till skolan och laga mat till kvällsleveransen till Butterlies övriga shelters.

Gittis och jag gick nöjda hemåt och kunde konstatera att även stegräknaren hade tagit sig ett glädjeskutt.

// I n a

 

När Yasin var 9 år rymde han hemifrån. Han hoppade på ett tåg och efter ca 24 timmar var han framme i Delhi. Här har han sedan levt på gatan till det att han kom i kontakt med Butterflies. Yasin kom till skolan för ca ett år sedan.

Yasin är en skärpt kille som gör bra ifrån sig i alla ämnen. Han är den som är ansvarig för "decoration" vilket innebär uppläggning av skivade morötter och en typ av rättika på ett serveringsfat. Det är den sallad som följer med varje cateringleverans. Jag har kunnat visa honom några små garneringsknep.

Michael Jackson och Justin Bieber är Yasin's absoluta favoriter och han älskar musik och dans. Moonwalken sitter som en smäck. Han är en kille som ständigt är i rörelse och gör hela tiden "moves" oavsett om han pluggar eller jobbar. Idag hade jag med mig min ipod och vi lyssnade på svensk musik. Precis som jag gissade gick han igång på Roxette, Alcazar och Måns Zelmerlöf. "Cara, cara mia, cara, cara mia...". Jag har i min tur fått lära mig en indisk hitlåt som jag hoppas kunna hitta på youtube. En typisk sån där jobbig låt som sätter sig på hjärnan :-).

Vi hade en intervju inplanerad med en annan kille, Hasim, idag men han behövde åka tidigare till sitt jobb så vi har skjutit på den till imorgon.

Eftermiddagen spenderade vi på kontoret där vi hade en avstämning med Zaved om våra förslag på utvecklingsområden för skolan samt feedback på den broschyr de ville att vi skulle se över. Kontoret ligger i Green Park vilket vårt favoritfik, Costas, också gör så vi avslutade arbetsdagen med en cappuccino.

Imorgon är vår sista hela arbetsdag på skolan och det känns faktiskt lite sorgset men vi har vårt dansparty i killarnas shelter att se framemot:-)

// I n a

(Yasin 18 år)

 

Idag var vi tillbaka till skolan igen och så även Vino, föreståndaren. Det var flera dagar sedan vi träffade honom och vi har förstått att han har en hel del administration att utföra. Både vad gäller rapporter som ekonomi. Administrationen av ekonomin på skolan är inte den mest effektivaste. Vino behöver ha ca 4-5 attester för varje kvitto när han konterar dem och de lägger ohyggligt mycket tid på att leta efter papper och böcker. Ni som jobbar på PwC förstår varför Gittis får gåshud och bara måste gå ut på terassen och djupandas:-).

De dagar som Vino har varit på kontoret har han även hunnit med ett par möten med övriga i ledningen och de måste ha kommit på att vi inte ska vara kvar så länge till. Helt plötsligt har vi fått en hel lista med uppgifter att utföra under våra tre sista dagar. Vi ska se över en presentationsbroschyr om Butterflies och komma med förslag på förändringar och lägga in nya foton. Vi ska skriva en meny över de maträtter cateringen lagar för att de ska kunna visa sina kunder och vi ska skriva en rapport över vår tid hos Butterflies (tror vi leverar den via mail när vi kommit hem). Utöver det ska vi hinna med två redan inbokade intervjuer med Hasim och Neeraj. Gissar att det inte blir så mycket lektioner på terassen får vår del resten av den här veckan. Men det känns bra att kunna hjälpa till.

Vid lunchtid fick vi (skolan) besöka av två kvinnor från ett företag i New York. De var i Indien bl a för att besöka de organisationer de ger bidrag till och de var verkligen två New Yorkers som gled in och på bred amerikanska tyckte att alla var "sooo cute and that they really looove India". Killarna himlade med ögonen men ställde snällt upp när de skulle fotograferas. De försvann sedan lika snabbt som de kom och lugnet infann sig igen.

Eftermiddagen ägnade vi oss åt att prata om Facebook. Det är något som verkligen intresserar killarna och vi pratade mycket om vad de ska tänka på, vilka bilder de lägger upp och vad de skriver men också om att de är noga med att inte lämna ut sitt lösenord till någon. Facebook är nytt för dem och de lägger hellre pengarna på att ha internet i sina mobiler än på t ex kläder.

På vägen hem stannade vi i en porslinsaffär och köpte två nya plastskärbrädor, en kockkniv och två mindre knivar. Knivarna var från IKEA. Vi tänkte att det får bli vår present till skolan och ni skulle förstå varför om ni såg de skärbrädor som de har idag.

// I n a

(Niharika tog med sin laptop idag så att killarna kunde komma ut på nätet och Fb)

 

Pratham Delhi Education Initiative - "Every child in school...& learning well"

Organisationen startade upp i Mumbai 1994 och når idag ut till 425.000 barn i över 30 städer. Pratham Delhi har funnits sedan 1999 och här arbetar man med barn i åldrarna 3-14 år. Under de senaste tre åren har Pratham främst engagerat sig i tre projekt på gräsrotsnivå.

1. Samarbete med den kommunala skolan genom att lära barn läsning och upprätthålla intresset för studier genom att dela ut sagoböcker.
2. Lokalt baserade lärocenter med kompletterande undervisning och läxhjälp före eller efter den komunala skoldagen.
3. Lokalt baserade förskoleprogram för barn mellan 3-5 år för att förbereda dem inför skolstarten.

Idag fick vi möjligheten att besöka ett lokalt baserat lärocenter och en förskola. Vi tog metron till den norra delen av Delhi och mötes upp på stationen av Pallabi som arbetar sedan fyra månader som resurskordinator hos Pratham. En ung tjej som nyligen har blivit klar med sina studier.

Pallabi tog oss till en förskola ute i ett slumområde och helt plötslig var det som vi befann oss i filmens värld. Det var så nära "Slum dog millionaire" vi bara kunde komma. Smala gränder med små hus, sophögar och järnvägen som gick precis bredvid. På vår väg gick vi över minst 8 järnvägsspår och runt omkring lekte barn samtidigt som tågen tutade på avstånd, pust.

Väl framme vid förskolan, som låg utanför en moské, var verksamheten redan igång. Barnen var uppdelade i två grupper, en med de yngre och en med de något äldre. Inget barn var över 5 år. När vi kom reste sig barnen upp och hälsade med ett glatt "Good morning!" Precis som vid andra lärocenter vi tidigare har besökt sitter barnen på mattor utomhus och deras sandaler står prydligt uppradade utefter den ena mattkanten.

Efter besöket vid förskolan begav vi oss in i än trängre gränder och helt plötsligt blev stanken olidlig. Pallabi bad om ursäkt flera gånger men vad kunde hon rå för att en soptransport hade vält och låg nu och rök mitt på den trånga gatan. Det var bara att dra upp sjalen över näsan och försöka andas genom munnen.

När vi hade snirklat oss genom trånga gränder i ca 10 minuter var vi framme vid lärocentret. Vi gick in genom en smaldörr och uppför en än smalare trappa. Väl uppe kom vi in i en mindre korridor som det låg flera små rum utefter. Vardera på ca 5-6 kvadrat. I varje rum satt det ca 10-12 barn på golvet och en lärare höll utbildning. Återigen reste sig barnen och hälsade när vi tittade in. De ämnen som Pratham fokuserar på är engelska, matte och miljövetenskap (kommunikation, miljö och idrott).

Vår upplevelserika dag avslutades med ett besök på Prathams kontor där vi fick träffa deras Vd och vi fick mer information samt möjlighet att ställa frågor.

När vi senare klev upp ur metron vid vår station, Green Park, hade det börjat regna.

// I n a

(Undervisning vid en förskola i slummen. I bakgrunden barnens hem)

 

Sista veckan på skolan och det känns faktiskt lite trist.

När vi kom var det återigen full fart i köket. Chefskocken, Baghwan, är ledig i två dagar då han har sin bror på besök. Istället var det en av de mer erfarna killarna som höll ställningen i köket, Neeraj. På morgonen hade skolan fått in en stor beställning från ett av de företag de leverar till. Företaget skulle ha ett större event under dagen och behövde catera mat. Framförhållning? Nej, varför då? Det löser sig ju alltid.

Det blev en vanlig dag i skolan. Efter att allt var klart i köket satte vi oss och pluggade tillsammans. Jag försökte bl a lära Babu fingerställningen när han skrev på datan. Han hade dock rätt svårt för att vara tillräckligt mjuk i fingrarna. Det var svårt för honom att sätta fingrarna på rätt plats och han nästa skruvade dem ur led samtidigt. När fingrarna väl var på plats och han tittade upp på skärmen kunde han konstatera att hade fått ner ett antal bokstäver på skärmen. Det blev mycket skratt.

I fredags kom det två nya killar till skolan och jag fick möjlighet att prata med en av dem, Sarchin. För att vara ny tyckte jag att han var duktig på engelska. Han berättade för mig att han egentligen inte var ny utan att han hade gått på skolan tidigare. Under tiden han gick på skolan hade han fått kontakt med sina föräldrar och valt att flyttat tillbaka till sin hemby. Dessvärre var det något som inte funkade hemma (han ville inte berätta vad) utan han rymde hemifrån igen och kom tillbaka till Delhi och skolan. Det är en vanlig berättelse för flera av killarna och precis som alla andra verkar Sachin vara en gullig kille. En anna kille som har fått kontakt med sin pappa (mamman finns inte längre) får inte komma hem för att pappans nya fru inte tycker om honom.

Efter skolan gick vi till en marknad med en affär där de säljer en hel del västerländska produkter. På fredag ska vi ha party i killarnas shelter och vi tänkte bjuda på något som vi brukar äta i godisväg. En större påse m&m visade sig kostade 700 rupies vilket är nästan 100 sek så det fick bli en burk med danska småkakor istället. Vi får se om vi hittar något mer eller så gör vi kanske chokladbollar.

Imorgon ska vi besöka Pratham, en annan hjälporganisation som PwC också ger bidrag till och som det även finns möjlighet att åka som volontär till.

// I n a

 (Alla hälsar!)

 

Har nu varit i Indien i tre veckor och det känns fortfarande så overkligt att jag är här och att jag har fått den otroliga möjligheten att få uppleva detta land av kontraster. Denna mångfald av upplevelser slår emot mig varje dag oavsett vad vi gör.

Idag har vi ägnat större delen av vår tid i ett av de gigantiska shoppingcentrena. Efter mycket "fönstershopping" har tankarna och besluten landat i vad jag vill köpa med mig hem. Kontrasten att gå i dessa exklusiva köpcentrum med västerländsk musik, minst 7 bidräden i varje butik samt säkerhetskontroll varje gång du går in i ett nytt köpcenter förändras drastiskt när vi bestämmer oss för att "snåla in" på taxipengen och gå till tunnelbanan. Från shoppingcentrat till tunnelbanan tar det ca 10 minuter att gå. På vägen passerade vi säkert 3 stycken "sopstationer". En sopstation innebär ett större betongrum med en eller ett par containers som ligger utefter en större väg. Här slängs alla de slag av sopor och här arbetar människor med sopsortering och bor vägg i vägg. Lukten är ohygglig.

Utefter vägen och speciellt i närheten av shoppingcentrena finns också de mest fattiga människorna som har gett upp allt vad gäller att försöka få jobb och istället livnär sig på att tigga av turister. Oftast kvinnor med spädbarn på armen. Kontstrasten mellan gatan och livet inne i shoppingcentrena är så långt ifrån varandra som man bara kan komma och det är svårt att ta in att den faktisk finns där. Samtidigt är det bara att acceptera och det är inget jag kan göra något åt.

Vi sparade inte mycket pengar på att gå istället för att ta en autorickshaw, det kanske rörde sig om 20-30 rupies vilket högt räknat är 5 kronor men vi gillar att gå. Gittis har med sig sin stegräknare och vi har bestämt oss för att komma över minst 10.000 steg varje dag. Genom att gå får vi också möjligheten att se mer av det riktiga Delhi och att komma närmare människorna som bor här.

Vi avslutade denna härliga söndag med att promenera ner till Hauz Kaus Village, den stadsdel som ligger närmast där vi bor (tror vi), för en middag på Yeti, en Himalyansk restaurang. På vägen möte vi Leo, en kille som också jobbar hos Butterflies. Världen är bra liten.

// I n a

 (Första glaset vin på tre veckor och det var sött:-))

 

• Sight-seeing
• Shopping
• Lunch
• Föreläsning om diabetes
• High Tea mingel
• Hemfärd i ambulance :-)

Har du svårt att komma på vad du ska göra en lördag i Delhi är ovanstående förslag på några aktiviteter. Vi hann med samtliga idag och då började vi ändå med både sovmorgon och långfrukost.

Humayun’s Tomb stod först på listan och är lite av ett måste att se om du är i Delhi. Palatset är byggt av en föregångare till den ”kung” som senare byggde Taj Mahal även om det långt ifrån är lika majestätiskt. Palatset är omgivet av flera trädgårdar, fontäner och vattendrag. Det måste vara otroligt vackert när allt blommar men fördelen med att vara här lite utanför säsong är att det är betydligt mindre med folk.

Från Palatset tog vi sedan en autorickshaw till en marknad en kvarts resa därifrån. Här vandrade vi omkring i dryga timmen och gjorde flera fina inköp. När vi nu börjar lära oss en hel del om indisk matlagning är det kul att handla hem både kryddor och thé. Medan vi handlade väntade vår autorickshawförare på oss utanför och tog oss sedan till en inhemsk restaurang. I veckorna äter vi främst vegetariskt och på helgerna blir det att vi gärna väljer något med kyckling. Mätta och belåtna hoppade vi in i rickshawn igen för att bege oss till India Internationell Center.

Diabetes är ett stort problem i Indien. Landet toppar listan över alla länder i världen och problemet bara växer. Som mycket annat handlar det i grunden om okunskap kring kost, hälsa och motion. Det är få indier som känner till om deras far- eller morföräldrar har haft diabetes eller någon annan ärftlig sjukdom. I Indien går man bara till läkaren/tandläkaren om man har ont. I princip aldrig i förebyggande syfte.

Rita Panicker’s (Director of Butterflies) make Gerry gick bort för ett år sedan just på grund av sin diabetes. Gerry var den som startade Butterlies för över 20 år sedan. Idag hade hon anordnat med ett seminarium om diabetes till minne av sin make och för att sprida kunskapen om sjukdomen. Alla medarbetare på Butterflies var inbjudna och en mängd andra gäster. Det hölls föreläsningar mellan kl 15.00-17.30 och på scenen fanns det många kända indiska doktorer och professorer.

Det var återigen en upplevelse att få vara med om och det är naturligtvis inte som att vara med på ett seminarium i Sverige. Folk kom och gick, mobiltelefoner ringde och självklart så gick strömmen och hela salen blev svart. Det händer rätt ofta. Oavsett det så var det bra föreläsningar och vi kan konstatera att vi ligger långt fram i Sverige vad gäller diabetes och hur vi kan förebygga sjukdomen men visst brottas vi med liknande problem. Skräpmat, för mycket data/TV tittande och för lite tid utomhus i solen.

Efter föreläsningarna bjöds det på sandwiches, snacks och thé i trädgården. Det kändes rätt coolt att kunna mingla runt bland gästerna då vi nu har träffat flera av dem. Många kom även fram till oss och pratade. Vi fick bl a träffa Niharikas svärföräldrar som vi ska hem till på middag nästa helg.

Och det är nu vi kommer in på sista punkten, vår hemfärd. Givetvis var Butterflies ambulance på plats och med den även föraren. Även han var inbjuden till seminariet. Vi liftade helt enkelt med honom hem och vi var inte ensamma. Det var fler som hakade på. Totalt var vi 13 stycken som trängde in oss i bilen tillsammans med några stolar som skulle tillbaka till kontoret.

// I n a


 

Har jag berättat om mitt rum på Jaybee's? Det Bed & Breakfast hotell vi bor på ... tror jag har lagt upp en bild tidigare.

Det är ett trevligt rum med babyblå väggar, två sängar och mörka möbler. Badrum med handfat, toa och "dusch". Duschen innebär en kran med varmt och kallt vatten och en stor hink samt en mindre att ösa med. Försöker låtsas att jag är på Yasuragi :-).

Det jag saknar är ett fönster så att jag kan se ut och få in lite dagsljus Jag har ett fönster men det jag ser är bara en "holk". Jag har döpt den till det. Det är ett mindre utrymme som är utomhus, se framför dig en micromini utegård med tak över. I holken händer det massor med saker. Ibland sitter där en man på huk och harklar sig högljut, det finns ett vattenutkast där de spolar vatten tidigt på morgonen och katterna använder holken till något helt annat. Alltid händer det något.

Vi sitter därför i Gittis rum på morgonen när vi äter frukost. Hon har ett fönster. Sedan sitter vi i mitt rum, antingen innan eller efter middagen, och intar vår dagliga dos whisky. Vi är helt övertygade om att det är den som har gjort att vi inte har fått någon Delhi Belly än. Peppar, peppar ...

Idag när vi såg ut genom Gittis fönster såg det mulet ut så den rosa munkjackan åkte på igen. När vi sedan kom ut och gick till skolan märkte vi att det inte var kallt utan snarare rätt varmt. Promenaden till skolan tar ca 20 minuter och vi är nu igenkända av flera när vi går vägen fram. Idag var det många som både vinkade och nickade glatt. De mindre barnen springer oftast efter oss och ropar hi/hello och bye, bye :-)

På skolan hade chefskocken, Bhagwan, en praktisk utbildning med killarna och oss. Han gick igenom hur man gör kinesiska nudlar med vegetariska köttbullar. Baghwan vill gärna briljera framför mig och Gittis när han demonstrerar för killarna och vi har alla väldigt roligt åt det. Killarna himlar med ögonen och småler tillsammans med oss. Men vi låter honom hållas.

Efter genomgången och avslutad lunch var det dags för engelska och att öva välkomst- och hälsningsfraser. Niharika hade skickat en av killarna att köpa nya högtalare till datorn då de gamla var trasiga. Vi trängde sedan ihop oss, ca 15 st, på det lilla kontoret där datorn finns för en genomgång av  ett interaktivt program. Killarna fick sedan öva genom rollspel. Det blev mycket skratt och efter en och en halv timme började alla flippa ur då luften hade tagit slut. Vissa av killarna har svårt för ord i pluralis som t ex teachers. De får inte till det sista s'et. Vilket blir vansinningt kul efter att ha försökt sådär en 10 gånger.

Imorgon lördag ska vi besöka Humayun’s Tomb och en marknad, Kahn Market. På eftermiddagen är vi bjudna av Butterflies på en föreläsning med efterföljande thébjudning. Tror jag får ta på mig något annat än min rosa munkjacka då.

// I n a

(Idag ville killarna ta kort på oss. Även deras egna mobiltelefoner kom fram)

 

Ännu en härlig dag i Delhi!

Vi började dagen som vanligt på skolan med matlagning och undervisning. Efter lunch begav vi oss sedan iväg för att besöka ett av de större shelterna, Fhatipoori, som ligger i närheten av den stora tågstationen i Delhi. Vi tog tunnelbanan tillsammans med Niharika (en av lärarna), Bheem (vår ständiga följeslagare) och två andra volontärer (studerande från Norra Indien).

När vi kom upp ur tunnelbanan vid Chandi Chowk var vi tillbaka till den misär vi upplevde i början av vår vistelse i Delhi. Runt centralstationen samlas många uteliggare och det är så trångt med folk, cykelrickshaws, autorickshaws, bilar och kärror av olika de slag. Bheem kryssade fram mellan dessa och vi följde efter. Mamma, du skulle få hicka om du hade sett mig korsa den trafiken :-).

Överallt låg det uteliggare. Inte som i Sverige, att de sitter snällt vid en husväg, utan precis överallt. På en bänk vid busshållplatsen, bredvid busshållplatsen, mitt på trottoaren eller mitt på en refug. Det tog oss ungefär 10 minuter att nå sheltret och utefter hela vägen omgavs vi av en "doft" av urin.

När vi väl kom in till sheltret gick det att börja andas igen och här mötes vi av en annan värld. Glada barn som kom "hem" från skolan och fick sin lunch. Maten kommer från kockskolan. Det här sheltret är mycket större än det som våra killar bor i och totalt bor här 65 barn i åldern 8 till 16 år. Sheltret är väldigt välorganiserat och drivs av en mycket bestämd man.

Efter att barnen hade ätit klart och diskat undan sina tallrikar la de ut stora filtar på golvet som de satte sig på. Till oss plockade de fram stolar och vi satt kungligt på rad framför dem. Vi fick presentera oss, "Mera nam Ina he", och barnen presenterade sig. Många kände igen oss från idrottsdagen. Efter pratstunden blev det dansuppvisning. Deras danslärare, Ajay, hade kommit för att ha en lektion. Ajay har precis som många andra en bakgrund som gatubarn. Han har bott på just det här sheltret under 9 år. Butterflies jobbar mycket med förebilder och de är viktiga för att barnen på shelterna ska se att de har möjligheter trots allt. Alternativet, ja det finns ju utanför dörren.

När vi kom tillbaka hem till våra lugna kvarter slank Gittis och jag in på vårt favorit café, Costa Coffee, och tog oss en välförtjänt cappuccino. Värt att nämna är att cafét bara har dövstumma anställda.

// I n a

(Jag tillsammans med två andra volontärer som kommer från norra Indien, på gränsen till Burma)

 

Varje morgon när vi har gått till skolan har det varit kyligt och en aning dimma i luften. Idag när vi klev ut genom dörren från vårt hotell kunde vi konstatera att det var varmare och en mer torrare luft som möte oss. Himlen var något klarare även om den troligen aldrig blir så blå som i Sverige.

På skolan var tempot ett helt annat än vad det var igår. Lunchen till night-sheltrena var på gång och det var endast ett fåtal övriga leveranser som skulle iväg. Som vanligt kom en av killarna med vårt förmiddagsthé som idag var gingerthé. De brukar alternera mellan ginger och lemon men jag föredrar ginger.

Då det inte var så mycket i köket idag hamnade vi snabbt ute på terassen och Gittis och jag tog platserna i solen :-). Killarna kom igång med sina studier och vi hjälpte som vanligt till. Däremellan diskuterade vi gårdagens idrottsdag och skrattade över det vi hade varit med om.

Det blev en lugn dag vilket jag tror att vi alla behövde. För mig och Gittis har det hänt så mycket under den tid som vi har varit här och vi behövde nog ett andrum. Istället blev det mycket samtal med killarna och med Niharika. Jag och Niharika gick bl a igen det utvecklingsprogram vi började diskutera förra veckan. Hon har nu haft ett samtal med en av killarna och ville bolla vissa fundering med mig.

Under lunchen kom vi in på mer kulturella skillnader mellan Sverige och Indien. Vi pratade bl a om föräldraledighet, möjlighet att flytta ihop innan giftemål och när man förväntas skaffa barn. Det blev intressanta diskussioner. Niharika kommer från en modern familj och hon gillar det svenska sättet att se på de här frågorna. Hennes man är öppen för mer jämställdhet men förstår inte vissa delar. Då hon är äldst i en syskonskara av fyra förväntas hon vara den som först skaffar barn. Diskussionerna utmynnade i att vi på söndag är inbjudna till Niharika och hennes familj på middag. Det ska bli spännande.

När vi gick för dagen passade vi på att besöka det shelter som killarna bor i och som ligger ca 20 meter ifrån skolan. Sheltret är ett rum på markplan på ca 20-30 kvadrat. Där finns några plaststolar, ett bord och en tv. I sheltret har de sina personlig ägodelar. De har var sitt skåp där de kan låsa in sina pengar och värdesaker. Idag hade en av killarna, Asim blivit av med sin plånbok och de hade imorse varit turbulent då de misstänkte att en av de nya pojkarna ha tagit den. Asim hade 500 rupies (75:-) i plånboken men det han var mest arg över var att han även hade blivit av med några nedskrivna recept. Tillbaka till sheltret ...

Rummet är ett betongrum, tänk dig ett garage, med galler för de få fönstren som finns och som dessutom sitter högt upp utan glas. Det finns en separat toalett och ett tvättrum. Här vågade jag inte gå in. Totalt bor det 18 killar i sheltret tillsammans med chefskocken. När det är dags att gå och lägga sig rullar de ut sina bäddar på betonggolvet.

Hur som hade vi en trevlig husvisning och vi kläckte tillsammans den briljanta idéen om att vi ska ha ett dansparty någon kväll nästa vecka. Kamlesh ska vara duktig på Bollywood dans och det ser jag fram emot :-).

// I n a

(Dagens lunch)

 

Idag var det idrottsdag för alla Butterflies barn. En gång i månaden anordnas en idrottsdag och det är en omtyckt aktivitet hos barnen. Syftet med dagen är att få barnen att interagera med varandra och att ha kul.

Det kom barn från alla 12 contact points, health post, de mobila utbildningsplatserna och givetvis också från kockskolan. Totalt var det ca 200 barn som samlades i en stor park i närheten av India Gate. Barnen kom i grupper tillsammans med sina respektive lärare.

För våra killar på kockskolan innebär idrottsdagen att de ordnar med frukost och lunch till alla barnen. Jag och Gittis var med i köket på morgonen och sedan åkte vi med frukostleveransen till India Gate. En av killarna från skolan var med och ansvarade för utdelningen av frukosten. Barnen fick en vegetarisk pirog, en banan och vatten.

Till lunch serverades en risrätt med raita, en yogurthsås, och en "sweets". Det är vanligt med efterrätt i Indien och de är verkligen sööta. Dagens "sweets" var en kokosblandning med russin.

Under dagen var det en mängd olika aktiviteter och barnen var uppdelade utifrån ålder. Det var fotboll för både killar och tjejer, det spelades kricket och för de yngre barnen var det en mängd olika lekar. Dagen avslutades med dragkamper och prisutdelning där jag och Gittis fick äran att dela ut pris.

En härligt dag att få uppleva med alla barn och alla skratt. Det var även kul att få träffa alla igen som vi träffade under vår första introduktionsvecka, både lärare och barn. Vi blev riktigt imponerad av en tjej, 12 år, som kom ihåg att vi kom från Sverige, det gröna landet på kartan, att både Gittis och jag har söner och att två av dem har flickvänner.

Det som värmde extra i hjärtat var att de killar från kockskolan som var med under dagen tog hand om oss hela tiden. De såg till att vi fick lunch, de hämtade vatten åt oss och de ville att vi skulle sitta med dem när vi åt. Sedan presenterade de oss för sina fotbollskompisar och de såg till att vi kom hem ordentligt.

Vilken härlig dag!

// I n a

(Lunchutdelning)

 

En ny dag på skolan och även denna till viss del annorlunda än tidigare dagar. I fredags var det planer för måndagen men planer är till för att ändras och så är det hela tiden här. Vi får ofta höra "we should make a plan for that" och visst det gör vi gärna men vi har nu lärt oss att det blir sällan som planerat. Jag tycker det är så härligt och tar dagen som den kommer.

När vi kom till skolan var det mer fart än tidigare. Chefskocken hade fått bassning av Ritva, Butterflies Director, att han gjorde för mycket samma mat så nu var han ifärd med att göra en mängd nya rätter. Och jäklar vad han körde med pojkarna. Nu kom de hårda nyperna fram. Förmiddagens höjdpunkt blev när han själv for iväg genom köket och tappade en hel kastrull med en salsaliknande tomatröra på golvet och han hade ingen annan en sig själv att skylla. Det blev knäpptyst i köket.

Förutom de leveranser som skulle iväg skulle det även lagas till en mindre buffé. Ninutka, en kvinna som arbetar som lärare på ett universitet i Delhi har under en längre tid kommit till skolan som volontär och hjälpt till med undervisningen. Hon ska nu flytta från Delhi och flera medarbetare från kontoret kom till skolan vid 1-tiden och så firade vi av henne. Dessförinnan fick jag och Gittis följa med Niharika, en av de fasta lärarna på skolan, och köpa en avskedsprestent och blommor.

Efter lunchen blev det lite lugnar och vi satt då en tag med pojkarna och berättade om Sverige. Vi har tagit med oss ett antal bilder hemifrån på hur våra årstider ser ut, vad vi svenskar gör under dessa, bilder på kända byggnader, människor och bilder från vår egen vardag. Det är väldigt uppskattat och pojkarna har många frågor. Förutom det tecknade vi med pojkarna och pratade om vikten att få en balanserad kost.

En dag i månaden har Butterflies idrottsdag för alla "sina" barn. De från kockskolan, från de olika contact pointens och natthärbärgena. Alla träffas i en park nära Indien Gate. Det är vad vi ska göra imorgon och pojkarna förväntar sig att vi ska vara med både på fotbollen som kricketen.

// I n a

(Inga frysta ärter här inte! Självklart hjälpte vi till när det var mycket att göra idag och vad gjorde det när vi samtidigt kunde sitta i solen.)

 

Återigen kontrasternas land!

Från gårdagens utflykt när vi skruvade tillbaka tiden till 1300-talet har vi idag varit helt och fullt i nutid. Delhis shoppinggallerior tror jag slår de stora vi har i Stockholm. Här finns alla kända västerländska som Indiska märken och en uppsjö av andra spännande affärer, restauranger och skönhetssalonger.

Vi tog oss till shoppingcentrat genom att gå till närmaste tunnelbana, åka en station och sedan ta en autorickshaw den sista dryga halv kilometern för att vara säkra på att hitta.

Jädrar, va' vi har blivit duktiga på att pruta med rickshawförarna:-). De uppger minst det dubbla priset för utlänningar än till inhemska och när vi förhandlar om priset så blir vi alltid omringade av en helg hop förare och de försöker få igenom samma pris. Vårt knep är att en förhandlar och den andra uppehåller de andra för att de inte ska kunna prata ihop sig. Funkar bra då vi är två. I annat fall är det bara att ruska på huvudet och gå vidare några meter. Antingen kommer de efter med ett nytt pris eller så blir vi haffade av nya förare som inte har varit med i den tidigare diskussionen.

För att återgå till det där med konstraster så är det givetvis så att vägg i vägg med shoppingcentrat ligger halv färdiga hus och gatorna är dammiga och gropiga. Den lokala handeln bestående av mindra matstånd pågår för fullt. Runt centret flockas tiggare. Ofta barn som ber om pengar till mat samtidigt som de störtgråter och de går skrattande där ifrån trots att de inte har fått något.

Blev det någon shopping? Jo visst blev det de :-).

// I n a

Så otroligt mäktigt att jag får nypa mig i armen och ja, jag har faktiskt varit i Taj Mahal nu.

Tidigt imorse blev vi upplockade av en taxi och åkte fyra timmar för att nå Agra och palatset. Trafiken är som vanligt galen men vi hade en bra chaufför som även hade kontakter med en lokal guide i Agra. Väl på plats så fick vi en superguidning av både Taj Mahal och de palats som finns inom Red Fort, de tjänade mer som ett bostadsområde för kungen på den tiden. Två storslagna sevärdigheter i Indien. Taj Mahal slår dock allt. Det var verkligen som man kunde höras tidens vingslag när vi vandrade omkring i palatset och det var väl värt resan dit.

Nu är vi trötta tillbaka i våra rum så det får bli ett kort inlägg idag och jag låter bilden tala för sig själv.

// I n a

Med raska steg tog vi vår morgonpromenad till skolan på 20 minuter. Den väg vi går kan inte beskrivas utan jag kommer under nästa vecka ta kort utefter vägen så att jag kan visa er när jag kommer hem. Vi passerar så många faschinerande platser och människor och på något sätt har det blivit en vardag. Men skulle vi placera dessa i Sverige så blir det bara så galet.

Idag t ex såg vi en bil som hade fått punka. Domkraft vad är det? Här pallar man upp bilen med två större stenar och det funkar. Vi passerar varje morgon en familj som bor utefter en mur under pressenningar. Det är helt naturligt att deras 7 månaders bebis kryper omkring med bar rumpa på gatstenen medan mamman lagar frukost över öppen eld. Precis bredvid passerar morgontrafiken med bilar, bussar och autorickshaws.

På skolan var det som vanligt full fart när vi kom. Inga lärare var på plats. Det vi har märkt är att det är bättre för oss att komma innan lärarna kommit då pojkarna är mer öppna och känner ansvaret att ta hand om oss. De bjuder på the och involverar oss i matlagningen. När lunchen var färdiglagad, packad och de som skulle leverara den hade gett sig av började skolarbetet.

Vi är nu även en naturlig del i skolarbetet. Lika mycket som vi lär pojkarna, lika mycket lär de oss. Jag har idag t ex lärt mig att säga "mitt namn är Ina och vad heter du" på hindi. Vissa pojkar har dock svårt att förstå varför vi inte redan kan alfabetet på hindi utan tycker vi ska kunna rabbla det som rinnande vatten :-). De har gett oss det i läxa över helgen.

Vid fyra tiden lämnade vi skolan och fick guidning av Yasin och Kamlesh till ett stort köpcenter som låg ca 20 minuters promenad från skolan. De är otroligt hjälpsamma och stolta över att få hjälpa till. Väl vid köpcentret lämnade de oss, skakade hand, och gick tillbaka.

Köpcentrat hade många av de affärer som även finns i Sverige, Levi's, Benetton, Zara, Jack&Jones, Marks&Spencers mfl. Det var rätt skönt att känna sig lite som "hemma". Hittade bl a en fin present till AnnaBell.

Imorgon blir det tidig uppgång, 05.00, vi har bokat en bil och kommer åka till Agra för att se Taj Mahal.

// I n a

(Killen är mitten, Harish, har slutat på skolan och har nu en anställning på ett Radisson hotell. Han besökte skolan idag för att lära killarna en grönsakssoppa)

 

Efter en lång dag med promenad i stadens parker är vi nu tillbaka på rummen för att ta igen oss lite innan vi går ut igen för middag. Enligt Gittis stegräknare kom vi idag upp i 10.000 steg. Känns bra med tanke på all mat vi göds med på skolan.

Vi startade dagen med att se på tv'n som vi blivit rekommenderade. Jag vet inte om det nämns något om Indiens Republic Day i svensk tv men här nere är det stort och självklart det är ju deras självständighetdag. För 63 år sedan tågade britterna ut ur Indien via Indien Gate (liknar Triumfbågen) och landet blev en självständig republik. Två km runt om Indien Gate var avspärrat.

Från Indien Gate ner till alla ministeriebyggnader leder en lång spikrak allé/boulevard. Utefter hela allén hade stolar ställts upp och mellan kl 10-12 tågade en parad bestående av över 25.000 människor från armén, marinen, flyget, de olika provinserna och barngrupper fram. Alla i vackra uniformer och dräkter. De som tog mest plats var givetvis försvaret. Här gäller det att visa upp sina muskler. Det var både pansarvagnar som stora misiler och paraden avslutades med inflygning av både helikoptrar som jakplan i olika formationer.

Min reflektion är vad kostar allt detta och hur prioriterar man kostnaderna med en stad som har 500.000 gatubarn?

// I n a

Hälsningar från Piff och Puff. Helt ovetande om RD.

 

Idag kom vi till skolan vid 09.30. På plats i skolan var chefskocken och pojkarna. Det rådde full aktivitet. De hade varit upp sedan 06.00 och satt en deg. Nu var de igång med att grädda bröden samtidigt som det stod 2-3 grytor och puttrade för fullt. En pojke delade upp degen i lagom stora bitar, en annan kavlade ut den till perfekt runda plattor av storlek kaffefat, en tredje gräddade dem i torr panna och la dem sedan över en öppen gasollåga så att bröden blåses upp som en ballong. Brödet heter shipata och är ett bröd som barn i Indien får lära sig baka som små. Brödet används till grytor.

Givetvis ville de att även vi skulle visa våra kunskaper i att göra shipata och min, shipata ja, den blev rätt fin faktiskt :-). Asim, den pojke som gräddade bröden berättade att han skulle göra 200 bröd idag och det tar honom ungefär 2 timmar att grädda.

Efter att dagens lunch är gjord packas den och levereras av pojkarna. De pojkar som är kvar städar upp i köket och plockar sedan fram sina skolböcker. Här är det en blandning av studier. Några läser engelska, någon annan tränar matte och några pluggar hindi. Måste säga att jag är imponerad av deras lärare, Niharika, som dessutom ska hålla koll på vilken nivå respektive pojke är på.

Idag fick jag möjligheten att läsa engelska med Deepak medan Gittis tränade matte med några andra pojkar. Vi övade även välkomst- och hälsningsfraser med dem vilket blir viktigt när de så småningom ska ut på intervju. Fyra av pojkarna åkte iväg på intervju för praktikplatser under förmiddagen och vi väntar alla med spänning på besked hur det har gått för dem.

Efter att ha varit på skolan i tre dagar börjar blygheten försvinna och pojkarna kommer mer och mer fram till oss. De ber om hjälp med skolarbetet och ställer frågor. De är väldigt nyfikna och vetgiriga. Jag tror även de har bestämt sig för att lära oss hindi. Antingen kallar de oss vid våra namn eller Diddi, vilket betyder syster.

Imorgon blir vi lediga. Det är "Republic Day" här och hela stan kommer vara i kaos. City kommer vara avspärrat och det blir många festligheter, parader och flyguppvisningar. När vi frågar lokalbefolkningen vad de rekommenderar oss att göra säger de: "stanna hemma och se på tv". Jag tror det blir en promenad istället i en park. Solen har nämligen börjat visa sig :-)

// I n a

Tack för alla kommentarer! Jag uppskattar dem verkligen och de ger mig känslan av att inte tappa kontakten med alla fina vänner och familjen i Sverige. Jag saknar er alla!

Tekniken är ett under på alla sätt men något gör att jag inte kan läsa alla kommentarer. Uppmanar er ändå att fortsätta komma med dem.

Kram till er alla!

I n a

Tomatsoppa

Lägg 2 kg tomater tillsammans med lagerblad i en kastrull med vatten och låt koka i ca 20 minuter. Medan tomaterna kokar hackar du upp 50 gram vardera av färsk ingefära och vitlök.

När tomaterna har kokat klart tar du upp dem och kör dem i en mixer. Spar tomatkoket.

Fräs ingefäran och vitlöken tillsätt en mängd indiska kryddor (koriander, masala m m). Häll i de passerade tomaterna och späd med tomatkoket. Låt koka i 10 minuter. Häll sedan i ca 2 dl grädde. Salt och peppra. Låt sedan koka ytterligare 20 minuter. Du har nu en härligt stark och fräsch tomatsoppa att servera till vårrullar (det receptet kan du få när jag kommer hem).

Idag fick jag, Gittis och pojkarna på skolan lära oss receptet och göra tomatsoppan. Det finns inga kokböcker att utgå ifrån utan här lär man genom att göra och skriva ner receptet i en egen bok. Den som lärde ut receptet var , Neeraj, en pojke som har gått klart sin utbildning och nyligen avslutat sin praktik på ett av Taj hotellen i Delhi. Det är stort! Imorgon ska han på en anställningsintervju. Jag kommer tillsammans med en av lärarna få möjligheten att förbereda honom inför intervjun.

Neeraj har som alla andra pojkar en bakgrund som gatubarn. Han bor fortfarande i ett av de night-shelter som Butterflies har och han får bo kvar där så länge han inte har något jobb. Vid en anställningsintervju är det vanligt att de tappar tron på sig själv, just med anledning av sin bakgrund, så en stor del blir att puscha Neeraj att tro på sig själv och tips på hur han ska agera, prata, titta m m.

Det ger mig en härlig känsla att ha något att bidra med och bara att se alla glada ansikten när vi kom tillbaka imorse är värt resan hit. Nu vet pojkarna att vi kommer vara hos dem under tre veckor och de söker mer och mer kontakt. De är så intresserade och nyfikna. Vi lär dem engelska ord och de lär oss hindi. Jag ser redan fram emot morgondagen.

// I n a

Butterflies School of Food Preparation and Catering

Idag var vår första dag på skolan. Vino, ansvarig för projektet, mötte upp oss på kontoret och vi åkte tillsammans till skolan som ligger i en annan del av Delhi inte långt ifrån där vi bor. Vi behöver bara gå 20 minuter åt andra hållet :-). Jag skrattar för mig själv när jag skriver detta för det låter så enkelt men det är så svårt att hitta bland alla gränder, stora som små gator med allt virrvarr runtomkring. Undrar om vi hittar tillbaka imorgon...

På skolan fick vi en genomgång av projektet. Det är nu 18 pojkar som går utbildningen som är på ett år. De är mellan 16-18 år. Innan de kan ta sin examen ska de klara den nivån som motsvarar 10:e klass och de ska ha fyllt 18 år. Det är först då de kan få en anställning i Indien. Utbildningen består av basämnen som matte, engelska, hindi och pojkarna får även lära sig vikten av hälsa, hygien och näringslära. Dessa ämnen blandas med den praktiska träningen. När de har genomfört sin utbildning ska ta kunna minst 65 olika recept.

Mycket av den praktiska utbildningen handlar om att observera och att göra. Skolan levererar ca 200 portioner per dag. Leverans sker till Butterflies egna night-shelters, till health post och till två externa kunder. De externa kunderna är två större företag som beställer lunch till sina anställda varje dag från skolan. Den vinst de gör på de externa företagen står för kostnaden till shelterna.

Lunchen lagas av "master chef" på skolan. En man som själv har ett ursprung som gatubarn. Pojkarna ser på och lär sig och är sedan själva ansvariga för middagen som lagas på eftermiddagen och som ska levereras till night-shelterna. Pojkarna gör allt jobb själva i samarbete med chefskocken. De handlar på marknaden, lagar maten, packar och levererar den.

Under dagen fick vi möjlighet att sitta ner med pojkarna och prata. De är inte superduktiga på engelska men väldigt nyfikna. Vi fick frågor om hur mycket kostar en flygbiljett till Indien, vilken är vår favorit rätt, och får pojkar och flickor gifta sig med vem som helst.

Vi diskuterade även med Vino på vilket sätt jag och Gittis ska kunna bidra till verksamheten. Vino vill gärna att vi lär pojkarna en svensk maträtt. Den vi funderar på är ärtsoppa och pannkakor men det får bli utan fläsk då de är vegetarianer. Några av pojkarna står inför arbetsintervjuer och här har jag stora möjligheter att bidra.

Vi kommer nu tillbringa vår mesta tid på skolan och jag ser med spänning fram emot att få lära känna pojkarna och de som arbetar med projektet.

Och de bästa av allt , vi blev serverade den godaste vegetariska lunchen hittills i Indien :-)

// I n a

Söndag

Idag har vi varit riktiga turister. Vi började med en promenad till en park inte allt för långt ifrån vårt hotell. I parken finns det hjortar, påfåglar och vackra promendstråk att flanera i. För den träningssugne finns en slinga på 1500m med uppsatta skyltar med tydliga träningsinstruktioner :-). Jag kan tänka mig att parken är vacker under vår- och sommarperioden då det grönskar. Nu var det inte mycket som blommade.

I närheten finns ett område med bebyggelse från 1300-talet, Hauz Khas vilket betyder "kunglig tank". Området består av bl a moskéer, paviljoner och vattenreservoirer, "tomb". Allt omsluter en sjö. Runt omkring har en stadsdel vuxit upp med lägenheter, affärer, restauranger och gallerier. Den här blandningen av gammalt och nytt är typiskt för Delhi. Staden är som ett potpuri eller konfetti. Du vet aldrig vad du hittar bakom nästa hörn.

Efter att ha promenerat i över två timmar klev vi på en "Hop on - Hop off buss" och fortsatte vår sight seeing. Nästa stop blev en marknad med traditionellt indiskt handverk. Här säljs det mattor, sjalar, sariis, smycken, handmålade silkestavlor och mat. Överallt finns det små stånd som säljer en mängd olika smårätter och indierna äter hela tiden.

Återigen på bussen fick vi möjligheten att se fler sevärdigheter, byggnader, muséer m m men vi bestämde oss för att spara de till en annan helg.

Trötta i benen är vi nu tillbaka till hotellet och ska bara ta det lugnt och ladda inför vår arbetsdag imorgon.

// I n a

Sovmorgon och jag vaknade upp mindre kylslagen. När vi kom tillbaka tillbaka till våra rum igår kväll hade vår supermysiga hotellvärd varit gullig och ställt in en kupévärmare på eget initiativ i mitt rum. Antar att han drog slutsatsen att jag tyckte det var kallt när han hittade båda filtarna i min säng.

Dagen har vi ägnat åt att lokalisera närmaste tunnelbanestation, Green Park, löst tunnelbanekort och tagit oss in till City, Connaught Place (CP). Tunnelbanan är minst lika fräsch som i Stockholm och om än mer rymlig än hemma. Det var inte speciellt trångt på tåget och det finns speciella platser avsedda för kvinnor.

Väl upp på CP blev trängseln än värre. Platsen är uppyggd som en cirkel med olika sektioner. Från de olika sektionerna leder gator ut som ekrarna på en cykel. Lätt att gå vilse med andra ord. Vackra vita byggnader med ståtliga pelar jämte röriga gathörn med försäljare, trasiga trottoarer, byggdamm och bilar, bilar och bilar.

Överallt fullt med vänlig indier, alltid män, som mer än gärna vill hjälpa till med att ta dig till den bästa marknaden med de bästa priserna. Oftast allt för hjälpsamma och därmed svåra att bli av med. Även i butikerna är de på och det gäller att vara benhård och vänligen men bestämt tacka nej. De kan inte förstå varför du tackar nej till ett så bra pris som de erbjuder.

CP är absolut en plats värd att besöka och vi kommer åka in fler gånger. Samtidigt kände jag mig rätt matt när vi gled ner i tystnaden och lugnet i tunnelbanan igen.

Summasumarum är jag nöjd efter en lång dag på stan och med min påse snygga sjalar. I kväll ska vi prova en indisk restuarang som ligger i närområdet och som har fått bra rekommendationer. 

// I n a

Kaffe sitter aldrig fel efter en dag på stan :-)

Sista introduktionsdagen till ända och om det har varit mycket intryck! Till helgen blir vi lediga och kommer ägna oss helt åt att bara turista i Delhi.

Idag fick vi följa med skolbussen ut till bostadsområden i slummen. Här bor, lever och arbetar människor bland och med soppor. Återigen fick vi passa oss för var vi satte fötterna. När vi kom vid halv elva tiden var det fortfarande tjock dimma och kallt. Lärarna och chauffören fick gå in och väcka barnen i deras hem för att de inte skulle missa skolan. När det är kallt sover de till dess att solen kommit fram och värmt upp luften något.

Skolpasset var två timmar långt och fredagar är idrottsläraren med till barnens stora förtjusning. De fick börja med uppvärmning både för värmen som för motorikens skull. Därefter blev det undervisning inne i bussen. Bussen har ingen värme men när alla ca 30-40 barn har kommit in i bussen och suttit en stund blir det varmt. Fredagar består undervisningen av repetition av det som man har gått igenom tidigare under veckan.

Det här projektet startade för ca 3,5 år sedan och då var föräldrarna väldigt misstänksamma kring vilka lärarna var och vad de skulle göra. Butterflies fick lägga extra tid på att visa och bygga förtroende hos föräldrarna. Nu är föräldrarna väldigt måna om hur de kan få in sina barn i den kommunala skolan. Även här hjälper Butterflies till med att rent praktiskt följa med dem till skolan när det är redo och skriva in dem. Det som är positivt är att man även har kommit så långt att man månar om att även flickor ska få studera vidare.

Vi avslutade dagen med att besöka ett natt-shelter där barn har möjlighet att sova. Det var helt tomt när vi kom så istället gick vi upp på taket och där var undervisningen i full gång med deras teckningslärare.

Den värld vi har sett under de här tre dagarna är så långt ifrån vår egen som vi bara kan komma. Har tagit mycket foton för att kunna berätta mer när jag kommer hem. Återigen förundras jag över all den glädje som ändå finns. Alla nyfikna barn som skrattar och ler och människorna inom Butterflies som så gärna delar med sig och svarar på våra nyfikna frågor.

Det är underbart!

// I n a

Klockan är nu kvart i sju på kvällen och jag är tillbaka in på mitt rum. Jag är glad att ha mitt kalla rum att krypa in i efter alla intryck och ljud. Det är ett helt otroligt inferno på gatorna och aldrig tyst.

Idag har vi åkt med Butterflies ambulance runt till 4 av deras 8 check-points. En check-point är en bestämd plats i Delhi där Butterflies driver undervisning. Den kan vara belägen i en park, en öppen yta eller under en järnväg. Hit kommer de barn som bor och arbetar på gatan för att lära sig matte, engelska och hindu.

Med i ambulansen finns en sköterska som kan hjälpa barn med medicin och behandling av enklare slag. Ofta handlar det om förkylningar, feber och vitaminer mot undernäring och allmän svaghet. Barnen får noggranna instruktioner i hur de ska ta sin medicin.

Vid varje check-point kommer det ungefär 15-20 barn. Barnen är fokuserade och de blev väldigt nyfikna när vi kom. En av platserna låg i riktiga slummen. Ambulansen fick parkera en bit ifrån och vi gick över gammal järnväg, över lera och diverse annat avfall. Det var så mycket skräp runt omkring att man inte såg skräpet för just allt skräp. Trots detta har Butterflies hittat en undanskymd plats med lite grönska runt omkring där de höll undervisningen. Barnen på den här platsen gillade att bli fotograferade och ville gärna titta på bilderna i kameran efteråt.

Imorgon ska vi få besöka ytterligare några platser och förhoppningvis blir vi lediga i helgen. Ska nu ta en lite powernap innan vi ger oss ut på byn för middag.

// I n a

Brrr, trots ett riktigt bra rum vaknade jag mitt i natten och var iskall. Temperaturen sjunker ner till under 10 grader på nätterna och fleeceunderstället fick åka på utanpå bomullspyjamasen. Sedan var det bara att somna om.

Dagen började med en promenad på ca 40 minuter bort till Butterflies kontor. Det ska normalt ta 15-20 min och trots bra lokalsinne tog vi en liten omväg:-).

Väl på plats fick vi en genomgång av Butterflies organisation och de olika projekten som de driver och hur de går till väga för att fånga upp gatubarnen. De flesta av barnen kommer inte ursprungligen från Delhi utan har blivit sålda för en liten peng av sina föräldrar av olika anledningar och sedan via mellanhänder sålds vidare till olika trafficverksamheter. Butterflies finns utstationerade på ett antal platser i Delhi för att fånga upp dessa barn. De är en väldigt känd organsation i Delhi med ett stort nätverka av "tipsare". Allt ifrån vuxna till barn som tidigare har kommit i kontakt med dem.

Under dagen fick vi besöka en "Health Post" där barn som är skadade eller sjuka tas om hand. Sjukhemmet låg i g:a Delhi och har plats för totalt 15 barn. När vi var där var det bara 2 pojkar inlagda vilket kändes positivt. Senare under dagen besökte vi en "Mobile Education Van". Ett nytt projekt som Butterflies satsat på under året. De har 3 bussar som står vid bestämda platser, vid en större trafikkorsning med trafikljus. Anledningen är att de här kan fånga upp de barn som arbetar med att sälja tidningar, filtar m m till bilister som stannar vid rödljus. Pengarna de tjänar tas sedan av en "hallick" och de får nya tidningar att sälja.

Det som imponerar mig mest är det sätt som Butterflies arbetar på. Istället för att få barnen att komma till dem jobbar de med att finnas där barnen finns och på så sätt fånga upp dem.

"A butterfly i one of nature's most beatiful creature, so is a child. Butterflies have very short lives our children have very short childhoods"
(Rita Panicker, Director of Butterflies).

Imorgon fortsätter introduktionen med mer information och besök.

// I n a

Hej,

Tidigt imorse lämnade vi Mumbai och gav oss vidare med inrikes flyg till New Delhi. Flyget var 20 minuter försenat men i övrigt flöt allt på. Från flygplatsen tog vi sedan en taxi, pre-paid, in till Delhi och vårt Bed & Breakfast hotell som kommer bli vårt hem de närmaste fyra veckorna. Efter det mindre charmiga rummet i Mumbai måste jag säga att rummet överträffar mina förväntningar. Hotellet ligger placerat i diplomatkvarteren i Delhi vilket gör att känslan av trygghet ökar.

När vi hade installerat oss ringde vi vår kontaktperson på Butterflies, Zaved, som genast ville att vi skulle ta en rickshaw till kontoret. Nu blev allt verkligen på riktigt.

Min känsla efter att ha besökt kontoret, ett hus i tre våningar med flera små rum på varje våning, är att jag är imponerad av den verksamhet som pågår här. Det finns projekt för utbildning, hälsa, barnens bank, utbildning och samarbete för/med polisen och hur de ska bemöta barnen och "School of Food Preparation and Catering. Det sistnämnda projektet är det som Gittis och jag ska vara behjälpliga med.

Imorgon börjar vi jobba och vi kommer under två dagar få en introduktion och genomgång av alla projekten och besöka de platser som Butterflies är verksamma på. Våra arbetstider blir sedan 09.30 till 17.30 (med stor risk för övertid) måndag-fredag och varannan lördag. Det finns 500.000 gatubarn i Delhi. Full fart med andra ord.

Nu knoppar jag in och laddar för min första arbetsdag i Delhi.

// I n a

(Mitt rum)

Hej,

Harlig morgon, varmare och klarare idag an igar. Temperaturen straxt under 30 grader. Hysteriskt fnitter nar vi fick in hotellfrukosten. Varm vatten i leksakstermos, vitt brod, godismarmelad. Helt enligt GI :-) men vad gor val det.

Planerna for dagen var att ta en battur ut till Elefant on men det visade sig att de inte gar pa mandagar. Blev istallet "uppraggade" av en guide som erbjod oss en rundtur i Mumbai. Guiden var supertrevlig och valdigt kunnig. Bra forare. Jag skulle for allt i livet inte vaga kora har.

Vi fick bl a se tvatteriet dit alla Mumbais hotell skickar sin tvatt och som sedan handtvattas av man! Allt skedde dessutom utomhus. Sedan var vi in pa ett Zen Tempel, vi besokte Gandhi's hem, vandrade i en valbesokt park och avslutade turen med att fa mojligheten att se en kossa mitt i rusningstrafiken.

Ikvall far vi besok av en van till Gittis man som ar indier.

By the way sa har jag fatt veta att Ina ar ett typiskt Bollywoodnamn :-)

\\ I n a

Hej alla vanner,

Resan fran Stockholm, via Doha, till Mumbai gick utan problem. Behaglig flygning med bra service. Sista biten hade vi en indier som troligtvis klev av med nacksparr. Han kunde inte riktigt ta ogonen fran oss :-).

Hotellrummets standard kan diskuteras men vad gor val det. Personalen ar hur trevlig som helst.

Forsta dagen (sondag) agnade vi at att promenera och fa grepp om staden. Det var mycket folk ute pa gatorna da de var lediga fran arbete.

Det mest spannande och nytt var nar vi gick en gata fram, likt Sveavagen, dar en kvinna vid sidan av trottoaren tvattade sitt barn. Storebror, 4 ar, sprang och hamtade vatten i petflaskor.

Efter manga kilometer i benen somnade vi ovaggade.

// I n a

Ps Sitter pa ett litet internetcafe dar pc inte klarar inlagg av bilder. Ds

Efter stora problem med datoruppkoppling sitter jag nu på kontoret på Södertörn och testar att tekniken ska hålla. Framför mig har jag packningen kvar. Vad ska jag ta med mig? Vad kommer jag behöva?

Nåväl än är det flera timmar kvar innan jag ska gå upp för att ta mig ut till Arlanda och påbörja min spännande resa.

Kl 10.25 imorgon är det take off med sikte på Doha i Qatar för att sedan resa vidare till Mumbai,  Indien. Vi förväntas landa vid 21-tiden lokal tid. Med på min resa har jag min härliga kollega Gittis.

Än så länge verkar tekniken funka så det kanske håller. Vågar nu stänga ner och återkommer här inom kort med nytt inlägg och då förhoppningsvis ifrån en helt annan del av världen.

// I n a