Sri Lanka

 Nu har solen återvänt till Hikkaduwa!

Vi har badat en massa och bara tagit det lugnt. Här får man verkligen tid för sina tankar och inser att man har en massa:)

Härom dagen köpte Andreas ett jätte fint överkast av en gullig kvinna på stranden. hon stannade till härom dagen och frågade om hon fick bjuda oss på te. Spontan som jag alltid är, så bjöd jag själv in oss på middag hos henne, med villkor om att vi skulle kunna få bjuda henne på mat. Efter lite prat blev det bestämt att vi betalade maten och hon skulle införskaffa varorna och laga maten åt oss. Lyxigt!

Hon erbjöd sig att hämta upp oss vid hotellet, för hon bodde bara tre minuter bort. 

Jag kan säga som såhär, tre minuter var det ju INTE. Vi knallade en liten bit på stranden sedan fick vi bestiga korallrev och lite klippor. Det blev ett äventyr för oss båda. Det enda som gick genom mitt huvud på vägen till henne var.... "hur kan denna lilla kvinna gå denna vägen varje dag med alla sina varor i händerna... ett mysterium". Helt galet!

både jag och Andreas hade föreställt oss en liten hydda längst med stranden men när vi kom fram såg vi den sötaste lilla restaurang vi kunde tänka oss. Den såg ut som en halv båt. Hennes pojkvän ägde den och i andra ändan av restaurangen hade hon sin lilla butik med alla sina varor.

Hon lagade den godaste mat ni kan tänka er. Det var så mysigt att bara sitta där. Vi blev båda väldigt överraskade och satt å njöt av hennes sällskap hela kvällen. Både Anula och hennes pojkvän var väldigt duktiga på engelska. 

Det finns många trevliga människor här, vi har haft väldig tur med våra möten hittills. Trots regn ibland så är varje dag som ett litet äventyr här.

 Det har regnat ganska mycket här. Det är ju inte direkt säsong här nu. De flesta surfarna har dragit till östra sidan. Vattnet har sköljt bort all sand så korallrevet ligger högt upp. Det gör att vi måste införskaffa skor nu för att inte skära upp våra fötter. Däremot har vi ju hela stränderna för oss själva vilket är en skön lyx. Det är få försäljare som stör oss den enda som återkommer är en man som väldigt gärna vill ge oss massage.

Andreas har införskaffat sig ett fint lapptäcke som han köpte av en kvinna på stranden. Otroligt fint hantverk. Hon ville att han skulle följa med henne hem för hon hade en dotter som behövde bli bortgift:). Jag tycker att det är skönt att lite av allt fokus börjar gå över på Andreas nu. 

Sri Lankeserna är väldigt intensiva och är "in your face" hela tiden om man inte såger ifrån, men ibland hjälper inte det.

Vi har hittat vårt nya matställe där de säljer Rotty´s. Det är in enbakad pannkaka, skulle man kunna säga, så får man välja innehållet själv.

De tar ca 3 kronor för en Rotty och den står du dig på i flera timmar. Grymt!

eftersom regnet stod som spö i backen härom dagen, passade jag och Andreas på att besöka vår trendiga skönhetssalong som ligger rakt över gatan från hotellet.

Behandlingarna kostar mellan 20-30 kronor och lite mer beroende på vad man vill göra. Jag valde en maikyr. Min nagelband var långa så när han klippte bort dem så höll jag på att börja gråta. Andreas tyckte att jag var en bebis:) Han valde själv att tona sitt kroppshår med svart henna färg, mo ha hahaha.

Så man ska inte säga att det inte finns utbud på aktiviteter här i Hikkaduwa. När rå. 

Vi har hittat vårt favoritmat ställe. Ett rotty ställe. Det motsvarar väl MC donalds hemma kan jag tänka mig. Surdegsbakade pannkakor med fyllning i... inte som grepés utan mer som brödnyten.

De kostar 3 kronor styck och man står sig väldigt bra på en. Passar min och Andreas budget väldigt bra.

Just nu sitter vi på ett litet hak vid stranden. Ser ut över vattnet med varsin nypressad mangojuice i handen. Vi skulle inte kunna ha det bättre!!

 HIKKADUWA

Nu har vi äntligen landat i Hikkaduwa. Det är ett riktigt surfarställe. Tyvärr är ju säsongen förbi, men visserligen, tyvärr oc tyvärr, varken jag eller Andreas är ju någon surfare. Vi är bra på andra saker vi. Som tex att spela Yatzy, det har vi gjort mycket!

Hikkaduwa är väldigt mysigt och framför allt väldigt billigt. Vi blev överraskade av hur lite folk det är här nu. Vi har nästan hela den långa stranden för oss själva. Helt otroligt. Det är bara vi och en massa hundar som tydligen markerade sitt revir på stranden i morse när Andreas var ute och gick. Ja jag orkade inte gå med. Andreas hade tydligen inte igång sin klocka så han trodde att det var morgon, men den var typ halv sex. Jag tyckte att det verkade dumt att promenera så tidigt så jag låg och drog mig lite till.

Första natten här var lite läskig. Andreas har redan dödat tre kackelackor. Jag har inte haft några här än men jag tror att jag kommer få den äckliga råttan som snuskar sig omkring längst med vårt hus. En äcklig grå som ägaren tydligen inte vill döda, för han är buddist. Jag skulle kunna göra det om jag inte tyckte att råttor är något av det äckligaste som finns. Jag försökte ge Andreas erbjudandet att få döda den men han tackade nej. Börjar misstänka att Andreas är rädd för djur.

Rummen står nästan vidöppna och man hör havet brusa hela tiden för stranden och havet är precis utanför hotelldörren. Mina fönster går dessutom inte att stänga riktigt, men det är galler för så det är ingen risk att det ska komma in någon människa. Jag tänker på råttan, den skulle lätt kunna slingra sig in i mitt rum genom fönstret. Andreas hävdar att råttor inte kan klättra på väggarna och att den dessutom inte äter människor, men jag hävdar att han inte känner till alla arter i Sri Lanka. Vi får väl se i natt, detta kanske är det sista jag skriver . Hej då i så fall!

 BENTOTA

Nu har vi lämnat Mount Lavinia. Vårt sikte är Hikkaduwa, men på vägen stannade vi till i Bentota. Killen vi åkte med hade en vän där som tydligen hade en massa kontakter. Det var tydligt att han hellre ville att vi skulle stanna i Bentota på något av de flotta hotellen som fanns där.Vi gick med på att ta en liten juice på hotellet, bara för att vara snälla såklart. Helt plötsligt gick en elefant förbi på stranden, så jag snabbade mig allt jag kunde för att fånga den.

 Denish, som vår chaufför hette berättade att Ryssarna hade invaderat Bentota för tillfället och de betalade med svarta pengar. De dricker vodka från morgon till kväll. Efter att han berättade det blev vi ännu mindre sugna på att hänga kvar där. Men Denish vän lyckades övertala oss till att åka ut på ett litet krokodilsafari. Vi var ju säkra på att det var en riktigt turistfälla men vi tänkte att det skulle vara trevligt att åka båt.

Vi åkte genom en liten djungel. Mitt öga höll på att petas ut flera gånger för jag såg inte alla grenar som hängde ner överallt. Jag hade fullt sjå med att se så att inga krokodiler hoppade upp och försökte äta upp mig. Ja menar, det var ju ett krokodilsafari och båten vi åkte i kändes väldigt liten och oroväckande låg. Den enda krokodil vi fick se var en liten , liten, alligatorunge. Den tvingades man att hålla i. Jag höll på att spy av rädsla innan jag vågade hålla den.  Det var tydligen det man betalde för, inte för att få sina ögon utpetandes i en låg djungel.  För att få valuta för pengarna,  var det tydligen bara att ta tag i den och hoppas på att den inte skulle äta upp en. Inte för att hänga ut någon, men Andreas var inte så mycket för att hjälpa till med krokodilsysslan (eller rättare sagt för ”vår valuta för pengarna-inhåvning”). Jag tror att han var lika skraj som mig fast att han inte ville erkänna det. Han låtsades att han väldigt gärna ville ta bild på den. Men han vågade inte resa sig så han satt kvar i båten och tog en massa bilder från ”grodperspektivet”. De blev jättefina allihopa, det ser ut som om jag har vattenskalle och dubbelhaka gånger hundra. Hittade tyvärr bara en som jag kunde visa på bild… när ni ser den kan ni nog förstå hur de andra såg ut.

 Idag har Andreas kommit. Det firade vi  med genom att gå på reggea klubb eller rättare sagt på ett Jamaicansk ställe på stranden. Det spelade ett reaggeband på scen hela kvällen. Helt plötsligt gjorde de en reagge version av ABBA´s låt dancing Queen. Måste nästan medge att deras reaggaversion var bättre än ABBA´s.

Det är något som vi upptäckt här. Sri Lankeserna älskar country musik. På nästan alla restauranger spelar det alltid något live band och nästan alltid Country inspirerande. Mycket Europeiskt.

Jag och Andreas har lärt känna en kille som heter Dilantha. Det var mer på vårt initiativ vi lärde känna honom, annars får man ju ganska mycket erbjudande per dag på att bli någons vän. Han kom och hälsade på mig och Andreas en kväll i Mount lavinia. Vi tog en liten kvällspromenad på stranden. 

 20100501

Hade ju tänkt att skriva lite varje dag…insåg att det kommer bli lite väl ambitiöst.

I väntan på Andreas hängde jag lite med en Nya Zeeländare som arbetar för Röda korset. Träffade honom på hotellet.

Vi tog en middag på en cricket bar, vilket motsvarar våra sport Klubbar hemma.  Man kunde äta kött å titta på aktuella cricket matcher. En rolig upplevelse för mig som inte är så insatt i cricketJ

På hemvägen tog vi en tuck tuck på kvällen. Calvin, som nya zeeländaren hette, är duktig på att pruta. Han har bott i landet till och från under 15 år, så han vet vad det kostar. Tryggt för mig som inte har satt mig in i allt än, plus att jag inte riktigt vågar pruta än. Tuck tuck föraren ville tydligen ta överpris men Calvin stod på sig. Tuck tuck föraren blev sur och påstod att det var hans sista körning så han vägrade godta det pris som Calvin erbjöd, vilket var ganska mycket lägre än det han ville gå ner  till. Han blev sur så vi gick. Efter ett tag kommer han körandes efter oss å skriker på oss att hoppa in. Det borde vi inte gjort. Jag trodde ett tag att detta var slutet för mig. Resan till Helvetet. Alltså, han körde med ryckningar och vred ratten hit å dit som om han låtsades att han väjde för saker, vilket han inte gjorde. Han ville helt enkelt ge oss nackspärr och en ordentlig läxa i att man inte prutar för mycket. Vi skrattade så att vi grät när vi gick av, båda var i chocktillstånd. Det var den värsta åkfärden ”ever”.

Nu vet jag att det kanske är dags att ge sig vid en viss gräns… det vill säga när jag blir grym på att pruta.

 20100430

Tog en liten morgon promenad på stranden. Satte mig senare på hotellets terass och tog en god fruktjuice. Det var så fridfullt att få sitta i sin ensamhet och bara se ut över stranden. Alla människor som sprang omkring och alla försäljare som jagade kunder. Skönt att bara få kunna sitta och beskåda allt från håll. Jag kände för första gången lite lugn i kroppen sedan jag landade. Nu visste jag ju dessutom att Andreas snart var här. Det kändes tryggt. 

 20100429

Trots att jag varit uppe 48 timmar i streck och somnade runt 06.00 så hade jag ändå väldigt svårt att somna. Jag vaknade några timmar senare av att hela sängen vibrerade och världens buller. Hade ingen aning om var jag var och visste inte om jag hamnat i ett krig eller ett vulkanutbrott på samma gång. Tillslut gick det upp för mig var jag befann mig men tog ändå på mig kläderna för att se vad det var som pågick. 

I receptionen hälsade de mig hjärtligt välkommen och var hur trevliga som helst. De förklarade att det var en järnväg bredvid, det var tydligen det som lät så högt. Jag såg att det var sol ute. så jag promenerade ut och hamnade mitt i en filminspelning. helt surrealistiskt. Ett filteam med upp ställda saker runt hela stället. De frågade om jag ville vara med och gästspela i deras "bollywood-drama"  eftersom det skulle vara roligt att få med lite" brasilianska inslag." men jag tyckte faktiskt att jag hade bjudit tillräckligt på mig för ett tag, med tanke på "flygplanscirkusen" jag dragit igång så fort jag steg av planet. Satt istället tyst för mig själv och bara sög in alla intryck. Att sitta tyst med sina egna tankar visar sig nästan vara omöjligt här. Alla har alltid en massa frågor att ställa till dig. Fastän de inte kan engelska så bra så ler de ändå. Jag trorr nog bara att de är glada över att få visa att de kan engelska.

växla pengar i Mount Lavinia = Moment 22

Alla vill hjälpa till men ingen förstår egentligen vad du vill ha hjälp med. Ännu en gång har du inget annat val än att välja ut någon som ska visa dig vägen..

Efter jakt på att få växla in mina euros vilket verkligen var moment 22 på alla vis så fick jag istället tag på en bankomat där jag kunde ta ut Rupies. Men den resan kostade mig 350 rupies, plus en arg "tuck tuck" förare, som jagade mig varje gång  jag klev ur för att kolla upp om jag hamnat rätt. Dessutom hade jag en svettig lankes vid min sida, en kille från hotellet som var exalterad över att få följa med mig att växla in mina pengar för han sa att han var den enda som visste vart man kunde göra det. Varje gång jag var tvungen att säga att han ännu en gång missförstått mig  så svettades han mer och mer för varje gång. Stackars Nilam! 

Tog en liten kvällspromenad på stranden. Vilket otroligt vacker land detta är och vilka färger. Helt magiskt!

På kvällen tog Nilam med mig ut på en natt klubb i området. Det hade han lite bättre koll på. Måste säga att jag blev mycket förvånad. här har man själv under alla år dansat och känner att det är något man verkligen fått med sig genetiskt. Ett land med danskultur... men jag måste säga att jag inte blev jätte imponerad. Kanske berodde på att det bara var killar som dansade.  Deras flickvänner eller andra tjejer stod i baren medans killarna dansade med varandra. mot varandra, grindandes och weinandes. Det såg ut som ett gäng tjejer på dansgolvet. konstig upplevelse, plus att det verkade som om dansen inte direkt flödande genom deras ådror. Från ingenstans poppade en liten kille upp. Han dansade som om det inte fanns någon morgondag. Salsa, breakdance, acrobatik, jazz och med inslag av lambada och med väärldens största leende på läpparna. Man kunde inte annat än att le. Det var länge sedan jag skrattade så mycket. Vilken liten entertainer han var. Han gjorde min dag!

 20100502

Efter mycket strul är vi båda äntligen på plats.

Jag (Therese) kom ner redan den 28.e april och Andreas kom idag, Hurra!

Tanken var ju att vi skulle åka ner tillsammans, men Andreas lyckades strula till det lite med sitt pass (blev kvarglömt i kopiatorn på stadsbiblioteket dagen innan vår färd) så det fanns inget mer att göra för mig än att bege mig iväg själv. Biljetten var ju redan bokad.

Det var med blandade känslor som jag checkade in på Bromma flygplats. Jag har aldrig förr rest så långt på egen hand. Med tanke på att både jag och Andreas inte har någon som helst framförhållning med denna resa, vad gällande boende så skulle vi båda fixa boendet när vi kom fram till Colombo`s flygplats. Kanske inte den smartaste planen med tanke på hur lång färden var (18 h ) och vi skulle dessutom anlända klockan 03.30. Men vi båda är optimister och dessutom så kände vi väl att vi ändå var två.

Men helt plötsligt var jag ensam och visste inte alls hur det skulle gå till.

När jag satte mig på planet visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta. Allt var så absurt. Det enda jag kände var att det får braka åt vilket håll det vill. Nu är jag i alla fall på väg.

Väl framme i Bryssel, som var första stoppet , hade jag ingen aning om vart jag skulle gå eller om de tog hand om mina väskor. Allt var som en stor labyrint. 

När jag skulle gå genom tullen såg jag några rader längre bort, två siluetter som vinkade frenetiskt åt någon bakom mig. De vinkade så mycket att det verkade som att de inte sett personen på flera år. Tnkte inte mer på det förrens när jag gick runt lite i taxfree butikerna. Helt plötsligt hör jag någon ropa; hello, hello, hello. Jag reagerade ju inte på att det skulle vara någon som ropade på mig. Men eftersom de inte verkade sluta med sitt "hello" så vände jag mig om för att se vem det var som stod å ropade. De visade sig att det var två "reggae"  killar från Jamaica som tydligen ropade på mig. De förklarade att de vinkat på mig vid tullen men att jag inte verkade fattat att det var till mig... konstigt:) Ibland kan man uppleva att alla "brunisar" tror att man har någon form av klubb bara för att man ser ut som man gör. Mycket lustigt möte i alla fall. De fördrev i alla fall min tid på flygplatsen ett tag.

Jag blev placerad bredvid en man från filippinerna på flyget till "Abu Dhabi" (som var mitt nästa byte). Jag hann inte mer än sätta mig förrens han började berätta för mig om hela sitt liv som forskare inom någon form av fysik, ha ahhaah. Som sagt, vi hade inte så mycket gemensamt. Det enda jag kände var att denna resa kommer bli lååååång. Jag försökte muta honom med mina tic tac för att han skulle hålla tyst  lite medans han knaprade på dem. Men han verkade inte tycka om dem med jordgubbs smak. Medans han pratade på om sina forskningsplaner så var det enda jag kunde tänka på hur dum jag var som inte köpte mintpastillerna istället. 

Precis innan flyget startade kom flygvärdinnan fram till mig och frågade om hon kunde få se min biljett. Det hade blivit ett misstag så jag var "tvungen" att byta plats. Istället fick jag sitta bredvid en kille från Bryssel som var jätte trevlig och pratade om normala intressen som fotboll,vänner och familj.

På flyget från Abu Dhabi hamnade jag bredvid en väldigt glad lankes som jobbade på flygplatsen som flygplansingenjör. Han hade talets gåva och förklarade på ett mycket underhållande sätt om sitt jobb. (mer än man kan säga om "fysiker- Arne" på förra flyget). Han frågade mig vart i Brasilien jag kom från. Blev lite besviken först att han inte kände igen sin egen landsmaninna men det kunde ju varit värre:) (hade han sagt Tjetjenien så skulle jag åkt  hem). Tänkte för mig själv att det var bara en på flera miljoner. ska bli spännande att se folks reaktioner på flygplatsen. Jag hade en bild av att nu skulle jag kunna vara helt anonym och smälta in bland alla. Det var i alla fall den bilden jag hade gjort upp. Att komma till ett land där alla såg ut som en själv. Det var Andreas, som alla skulle titta på.

Det blev inte riktigt som jag hade tänkt mig. För när jag väl gick av så kändes det som att "cirkusen hade kommit till stan." Alla tittade som aldrig förr. Jag tänkte för mig själv  "vad glor alla på, jag ser ju tu som dem". Det var inte förrens jag gick på toaletten som jag förstod vad de tittade på. Jag såg ut som en blandning mellan Diana Ross och Povel Rammel. I den luftfuktighet som jag befann mig i hade mitt hår förvandlats till ett helt sjukt afro och jag var tydligen helt uttorkad för min överläpp hade fastnat på något sätt så det såg ut som om jag hade världens största framtänder. Med andra ord såg jag definitivt inte ut som någon av dem.

Jag fick springa och jaga mina väskor som alla tog ur händerna på mig. Jag fattade inte hur jag skulle lyckas hitta något ställe att bo på. Andreas sms:a lite tips. Jag försökte fråga mig fram men ingen ville hjälpa till eller så ville all hjälpa till och försökte stjälpa istället för att hjälpa. Man kunde inte lite på någon, det var tydligt.

Då dök sanjewu upp (lankesen från flyget). Han hade sett mig på långt håll och såg att folk försökte lura mig. Vi hade redan sagt hej då men han kom tillbaks för att hjälpa mig att hitta någonstans att bo. 

Det slutade med att jag blev skjutsad till ett hotell i Mount Lavinia av hans lillebror med vän. I bilen in spelade de Sri Lankesisk Rnb för mig och alla sjöng med. En konstig känsla när man inte kan lita på någon men tillslut måste ta ett beslut om vem man skulle lita på mest. Jag hade inget val mer än att lita på Sanjewu och de andra i bilen.Tänkte att skulle något inträffa nu så har jag i all fall fått uppleva mycket. Efter att jag checkat in på hotellet och lade mig på sängen förstod jag vilken ängel han var. en skyddsängel som tog hand om mig när jag behövde det som mest. Han tog mig till ett hotell med vakter och hjälpte mig att checka in. Jag behövde inte ens betala dem något för att de körde två timmar extra körning mitt i natten. De ville ge mig en bra start i Sri lanka.. Tack Senjewu!