USA sommaren 08- Martin, Hanne och Erik

I skrivandets stund sitter vi på gamla hederliga X2000 som snart anläder i Göteborg. Med ett stort leende på läpparna och något sega med tidsomställning och allt så kan vi konstatera att vi har varit på en riktig kanonresa.

Så mycket vi upplevt och sett och så många härliga minnen. USA och i synnerhet Route 66 med allt vi gjort på vägen kan verkligen rekommenderas!!!

Tack alla för att ni hängt med oss på vår resa och tack för alla kul inlägg och kommentarer.

Vi ses hemma!!

När vi väl kom till Atlanta efter en helt OK flygning så insåg vi efter att ha kommit till gaten att Martin och Hanne hade glömt sina hattar i förra flyget... Lite småpanik utbröt och ytterligare lite löpning på Atlanta flygplats. Verkar bli en vana ;-) Som tur var hade de lagt hattarna (i sitt case) i incheckningsdisken så de återfanns.

Ett annat återkommande fenomen med Atlanta och Delta Aireways är förseningar. Denna gång berodde det på överbokning av flyg med 15 platser som i sin tur berodde på att flyget från Maimi dagen innan blivit försenat pga oväder. Detta fick vi reda på av ett mkt trevligt svenskt par som vi pratade med. De hade fått sova över en natt och blivit ombokade till vårt flyg.

Efter mycket strul och helt utan någon info på vägen så kom vi dock iväg...

Delta Airline är bad... Tacka vet vi Lufthansa!!

Upp 06 på morgonen för att dra sig mot flygplatsen. Det var inte väst mycket köer, antagligen för att jenkarna verkar vara ganska bra på infrastruktur.

Vi kan så här efter 3,5 vecka på vägarna konstatera att vår GPS, dvs "Svennis" har gjort livet betydligt enklare!

In på flygplatsen för invägning. Hannes och Eriks väskor var lite för tunga så vi fick packa om ngt, men det löste sig!

Sen tog vi en sista amerikansk frukost och sen hoppa in i planet mot Atlanta för mellanlandning!

Så vi vaknade upp på torsdagsmorgonen för att spendera den sista dagen i staterna för denna gång. Det kändes lite skönt att bli av med allt upp och nedpackande, men annars lite trist att redan bege sig hemåt. 3,5 vecka går mycket fort när man har skoj ;-)

Så Martin har ju under resans gång kollat lite på nytt objektiv till sin kamera och när vi gled in mot San Fransisco så hade han bestämt sig för att köpa ett. Allt är ju mycket billigare i staterna. Så vilken lycka att precis bredvid hotellet finna en kameraaffär. Inte världens flashigaste, men charmiga och prutvänliga försäljare.

Efter så hittade Martin ett nice objektiv som både var riktigt bra och smidigt. Så hem och plåta fåglar med mera. Inspirerad av bra priser och försäljare så blev Hanne också sugen på en ny kamera. Den kamera hon har nu är ju lite kanstött av diverse äventyr och behövde uppdateras. Valet föll på en Panasonic Lumi med grym zoom, inte den allra minsta men ändå väldigt smidig. Den lär ta riktigt bra bilder, vem vet den kanske kommer att invigas på söndagens makrilltur?? ;-)

Efter en ganska lång stund i affären så begav vi oss nedåt staden för lite shopping och sen bestämde vi oss för att hoppa på de kända ”cable cars” Gamla virespårvagnar som går på de gamla gatorna och väldigt branta backarna i San Fransisco. Vi funderade mycket på hur de funkade, vi kom iaf fram till att det är kablar som går under marken som vagnen ”kopplar” på liksom. Ja vi får helt enkelt hem och söka på nätet ;-) Alla tre stod vi på kanten av vagnen och åkte längs gatorna. Först upp upp upp för att sedan bege oss nedför gatan mot Fishermens Wharf. Ett område med massa fiskestånd och små restauranger där man kan köpa färsk och tillagad fisk och skaldjur. Vi hade fått rekommendationen att inte åka dit av våra vänner från San Diego för det skulle tydligen vara en turistfälla, men vi trotsade råden vilket vi inte borde gjort…

Väl inne på en av restaurangen väntade kass service, dyra priser och en oförmåga att tillaga något som smakade bra av underbara råvaror… Martin och Erik dissade servitören hårt… Dåligt sa Bull! Så ni som skall till San Fransisco framöver, åk gärna ned och titta i de kvarteren, men ät inte där!!

Sen hoppade vi in i en taxa för ytterligare sevärdheter. Nästa stopp var Japanese Tea garden som ligger i en stor park som heter Golden Gate- parken, konstigt namn med tanke på att den inte ens ligger i anslutning till Golden Gate?? Väl där inne så gick vi in Japanese Tea garden och titta oss omkring lite bland Japansk arkitektur och grönskande trädgårdar.

Siktet var sen inställt på hotellet och sedan var det time att åka till restaurang Firefly som vi fick rekommenderat av paret på vingården i Napa. De hade varit ute i drygt ett år och provat många restauranger och detta var nummer ett tyckte de.

Efter en liten promenad så nådde vi till slut restaurangen som låg i botten på ett bostadshus. Inte jättestor men vi möttes av fantastisk service. Vi hade ju höga förväntningar så vi var spända på maten. När den väl kom in så var det en smakupplevelse av högre art. Rätterna rakt igenom var helt fantastiska för att toppas med underbar efterrätt. Vi blev verkligen kompenserade för den dåliga lunchen och mätta och belåtna så bar det av i taxi igen. Erik hade fått tips om att Castro- kvarteren (ett område vi gick förbi på vägen till restaurangen) skulle bjuda på bra barer och party.

Egentligen är det väl bra att ta det lugnt så där sista kvällen, men Erik trotsade detta och begav sig ut på en liten tur. Denna tur slutade hyfsat sent och gjorde den tidiga morgonen dagen efter något seg… ;-)

Upp ganska tidigt för att bege sig uppåt vingårdar. Vi hade fått lite tips av en vinkunnande fader, vem nu det kan vara ;-)

Vi stannade först till och tittade på vinfälten som aldrig verkade ta slut. Vi var också inne och vandrade bland vinrankorna, även om det nog inte var tillåtet.

Därefter begav vi oss ut på lite upptäcktsfärd och hittade lite olika vingårdar. Vi stannade till på en lite finare vingård och provade lite viner. Guidade av en översminkad ;-) men väldigt kunnig och trevlig kvinna gick vi igenom de 4 vinerna. Riktigt schysst ställe vilket resulterade i inköp av en flaska Chardonnay.

Vi fick där tips om en liten mindre vingård uppe i bergen så vi begav oss. De två första var så små att man var tvungen att boka tid för att få lite guidning, men sen hittade vi en urcharmig liten vingård. Rober Keenan. Där var det gratis att prova och även där blev det inköp av ett vitt vin. Vi träffade ett par som också var på besök på denna vingård och de var från San Fransisco. De gav oss tips om en restaurang som senare visade sig vara ytterligare ett ypperligt tips ;-)

Vi hann ju inte med jättemånga vingårdar, men vår slutsat var till liten förvåning att de vita vinerna höll bättre klass än de röda.

Efter en minst sagt liten lunch (en ceasarsallad som var mindre än en förrätt...) på en restaurang i Napa så tog vi sikte mot Golden Gate- bron. Efter någon timma så nådde vi målet, dock var det väldigt dimmigt, så vi kunde inte få bilder på hela bron ;-( Man blir helt klart fascinerad att denna bro började byggas redan 1935... Helt otroligt!

Från utsiktsplatsen kunde man även se Alcatraz-fängelset som numera är stängt och är ett museum. Dock var alla turer helt fullbokade så vi fick nöja oss med att se på håll.

Senare på eftermiddagen nådde vi hotellet och det kändes lite skumt när vi började närma oss. Området som hotellet ligger i är väl inte i de bästa delarna om downtown om vi säger så ;-) Det låg väldigt centralt men runt omkring hotellet så var det skumma kvarter. Väl inne på hotellet som förvisso var helt OK så väntade lite Internetanslutning, denna funkade inte på ett tillfredställande sätt så Martin tig saken i egna händer och reklamerade vår anslutning. Man kan väl säga som så att det är inte alla som är lämpade att jobba i serviceyrken. Maken till bemötande får man leta efter. Efter lite meck så var iaf pengarna på väg tillbaka på Hannes konto. Vi får väl se när de kommer…

Kvällen närmade sig fort och vi begav oss ut på lite sightseeing. Hanne hade bra koll på vad vi skulle så det blev en trevlig kväll som avslutades i China Town med mat på en grym kinesisk restaurang.

Lite trötta och sega så bestämde dock sig Erik och Martin för att kolla in områden där det var lite barer. De tipsen Erik hade fått var dock inte mycket att hänga i granen. Sunkigt barområde med den sämsta ölen vi druckit hittills (den hette Death & Taxes…) så det var ganska snabbt hem igen för att sova.

Sista dagen i USA väntade ju med vemod!

Klokken begynte å fly, og veien til San Francisco var enda lang. Turen gikk kjapt igjennom Monterey, en by som sies og väre ganske så flott. Men det er umulig å få med seg alt når tiden er knapp og avstandene for lange. Närmere San Franscisco, endret vi planene. Vi bestemmte oss for å kjöre direkte til Napa Vally, for å få bedre tid i S.F den siste dagen.

Så vi avsluttet Hwy 1 og tok ferden  mot Oakland og videre opp til Napa. Vi må bare si , at S.F har ett vegnett som er helt ekstremt, og broene er der etter. Etter å ha passert en av SF störste flyplasser, kjörte, vi over ”Fjorden” på Bay bridge. Det går flere broer innover mot SF, Bay Bridge og Golden Gate er to av dem. Denne gangen kjörte vi Bay Bridge, en ekstrem jernkonstruksjon med 6 kjörefelt i 2 etg. Dette var en spennende opplevelse for noen som er vane med å kjöre riksveiene lang svenskegrena. Helt utrolig hvordan folk bygger for å holde veitraffikken unna.

Senere etter noen trötte mil, var Napa Vally  nådd. Vinranker så lang öye kunne se ble skimtet i kveldsmörket. Hanne og Martin sjekket inn på Chardonnay lodge, og tok seg deretter en flott middag i Downtown Napa. Erik fant seg tilrette på Burger king og en annen Lodge lengere opp i gaten. Vinsmaking var bare noen nattetimer unna……

Vi stod opp tidlig for å rekke med en god frokost på bryggen I Morro bay för vi dro oss videre til San Francisco.

Vi hadde bestemt oss for å kjöre en gamle kystveien, altså Highway 1, opp til Den Gyldene Byen , noe vi ikke kom til å angre på.

Förste stopp ble Hearst Castle. Et fantastisk slott bygd av en av de störste aviseierene i USA ( William Randolfh Hearst). Bygget ble påbegynt i 1947 og har en europeisk stil. Alt i fra hester til sebraer vandrer i åsene langs stillehavet  på den vakre slottsplassen.

För vi satte oss i bilen for å kjöre videre nordover, fikk vi et tips om å stoppe noen km lengere oppe langs kysten for å se litt dyreliv. Og det gjorde vi så klart. På strendene mellom fuglefjell med pelikaner og skarv lå det store ”daue” flokker med sjöelefanter =). Dette var et artig syn. Man kan vel ikke si at dette er vesner med mye fart og spenning, Nei, tvers om. For en fullvoksen hann kan bli over 6,5 meter lang og veie opp til 3,5 tonn, og dette er ikke noe som gjör dyret särlig aktivt, men absolutt spennende å se i fri natur.

Turen gikk videre til Big Sur. For folk som er tömmerinteresserte, er dette plassen. Caost Redwood er verdensberömte trär som vokser enklete steder langs Carlifornias kyst. Denne redwood arten er ikke kjent for å bli så ekstermt tykk som andre redwood arter, men har derimot höyderekorden på 115,5 m . Trärne er også kjente for sin barktykkelse på opp til 30 cm. Vekstene kan bli 8m i diameter og ha en alder på 2500 år.

Bye bye Los Angeles nu var vi på väg uppåt mot San Fransisco. Vi var inte helt ense om var vi skulle stanna på vägen men att vi skulle åka Highway 1 längs kusten var bestämt och så gjorde vi. Underbar utsikt och med en sovande Martin i baksätet så var bilen hyfsat tyst ;-) Efter två turer på surfbräda i La Jolla á en timma utan våtdräkt så är man hyfsat nedkyld…

Så ytterligare några tips från våra vänner i San Diego gick vi på och stannade till i Santa Barbara, underbart liten mysig stad med en trevlig huvudgata.

Sen bar det vidare i ca 20 mil till. Vi hade fått tips om en liten kustby som heter Morro Bay. Erik hade nog siktet på att det var där vi skulle sova och efter vi kommit in och ned mot hamnen så var Martin och Hanne också övertygade. Himla mysig lite by lite á la Smögenstuk.

Det som verkar lite negativt är nu att temperaturen sjunkit under 20 grader… Vana vid 45 grader i Las Vegas så är detta rena kylrummet…

Dock fanns det en massa trevliga ”fish-markets” och trevliga fiskrestauranger rätt nere vid havet så kvällen skall nog bli alldeles utmärkt ;-)

Imorgon bär det av till San Fransisco!!! Jippie!

Etter å ha sovet som små barn i de deilige sengene på Hotel Carmel, kom vi oss fort ut for å få oss en god frokost. Som passende fant vi en Route 66 restaurant.  För vi dro til stranden, måtte vi finne den store avslutningen på Route 66. Santa Monica Blv er nemlig gaten som avslutter det hele. Etter å ha spurt en politimann om hvor det lå, gikk vi spente bort til gaten. Og der var det, avsluttningen på The Mother Road(Route 66). Nå var det gjort, ca 450 mil gjennom De Forente Stater var lagt bak oss.

Vi gikk tilbake på hotellet for å få fram bikini og badebukser. Nå skulle det bades og soles. På en av USA mest kjente badestrender ( Santa Monica beach) bestemte vi oss for å ligge og nyte av det deilige väret. Synd var at etter all surfingen i La Jolla, ble Martin liggende med tett nese og et snev av feber og bestemte seg for å dra tilbake til hotellet fot å slappe av. Hanne og Erik ble liggende en god stund til for å nyte av Baywatchene i röde bikinier og badebukser. Akkurat som i Baywatchseriene fra gamledager =)

Etter å ha fått nok solbrendthet og törre lepper, var det på tide å utforske resten av LA. Beverly Hills, Sunset Blv, Hollywood blv, Rodeo Dr og Bellair var enda ikke sett.

Vi tok turen först til Rodeo drive. Dette er verdens mest kjente handlegate. På rekke og rad ligger de velkjente designerbutikkene med innganger forseglet med guld og alt annet som skinner. Skal man möte kjente skuespillere og atleter er dette virkelig stedet. Man möter på de overalt blandt flott fasade.

Vi tok turen videre til Universal Studios. Midt oppe i Beverly Hills ligger det kjente området, som det fleste kjente filmer i USA og sin oppstart fra.

Vi visste ikke helt hva vi skulle forvente oss, vi alle hadde hört så forskjellig. Men vi fikk svar. Etter å ha passert de store inngangsdörene, kom vi rett inn på en stort förnöylses område. Rundt oss var det store Disney butikker, flotte vannfontener, karuseller og burgerpalass.  Tvers igjennom Universal Studios ligger det en lang röd löper. Dette er nemlig plassen hvor alle filmpremierne blir sluppet, dette foregår slik at alle skuespillere og statister går og blir filmet intervjuet og hedret av sine fans.

Hvor ofte slikt foregår vet vi ikke, men vi var så  ”heldige” å oppleve filmpremierne  på den nye filmen  The Mummy. Så noen filmstjerner fikk vi sett på löperen på slutten av dagen i Universal Studios.

Ettersom vi har hört så mye om de fancy husene som stjernene bor, bestemte vi oss for å kjöre for å se etter movistarhomes. Hanne gikk inn i en liten kiosk på hollywood blv. For å kjöpe ett kart som beskriver veier og husnr til alle kjente stjerner i Beverly Hills og Bellair. Hanne trakk ut Britnay Spears hjem, The Summit. Vi startet turen oppover mot de rikes hjem. Og hjelp dere, for dette var verre enn Nössemarksveiene… Og de som har kjört der,vet at dette ikke er bra veier. Denne turen er virkleig oppskrytt. Selv om man får sett en del flotte hus og bevoktede porter, må vi si at 40 kr på et kart var veldig bortkastede penger. Dog vi fikk med solnedgangen over Hollywood.

Kl var nå ca 19 og det begynte å blir temmelig mörkt ute. Det siste vi ville ta med för vi dro tilbake til hotellet, var Hollywood Blv og Chinese Thaetre. Dette er plassen hvor alle stjernene har satt sine håndavtrykk og skrevet sine signaturer på sjerner i bakken. Walk of fame blir gaten kallt, og strekker seg flere km gjemmom Hollywood blv. Vi knipset noen bilder av blant annet Bill Cosby og Melissa gilberts sine stjerner og dro hjem til de gosengene på Hotel Carmel. 

Mer kommer...

Upp och hoppa igen för en halvdag till i San Diego. Vi hade bestämt oss för att åka och kolla in Downtown i San Diego och det gjorde vi. Det bjöd dock inte på så himla mycket så vi vända ganska snart tillbaka till stranden precis nedanför vårt hotell för att kolla in lite surfning, det är nämligen där alla hippa och duktiga surfare håller till. Det var jättevågor!

Sen gav vi Kathy & Co en liten tackpresent för allt engagemang de lagt ned på oss.

Vi hade fått lite tips på vägval till Los Angeles så vi tog kustvägen 101. Lite som en ny ”ruttan”. Längs med kusten kom den ena lilla surfbyn efter den andra. Alla tillhörande San Diego. En liten bit fanns det inga städer och sen kom vi in till de första städerna längs kusten i Los Angeles. Vi skulle hitta någonstans att bo och där var inte alla i bilen helt ense ;-) Efter några långa timmar så gick vi till slut på ytterligare ett tips, Santa Monica vid kusten i LA lite norrut. Vi hitta ett schysst hotell och checkade snabbt in.

Vi var trötta och skulle egentligen ut och äta något enklare. Erik hade sina nyinköpta USA-Converse på sig (första kvällen sedan tisdag han kunde gå ganska normalt med sina skavsår:-) så han tog nog lite befälet och fick syn på en restaurang ( Anisette) som vi tittade in i. Där möttes vi av en urcharmig kock som fick oss in och titta på menyn. Vi kunde ganska snabbt konstatera att det inte var så himla billigt, men vi gick på magkänslan och även denna kväll bjöd på underbar mat och underbart vin. Kanske inte helt i resekassans pluspott, men ändå ;-) Ankan till huvudrätt var kanon och efterrätten bjöd på kulinariska upplevelser även den.

Så trötta nöjda och mycket mätta så somnade vi snabbt.

Så efter ytterligare en lyckad kväll, som blev helt spontan så var det dags att försöka finna till stranden. Kathy som vi hade träffat dagen innan hade gett oss alla tips i världen man kan tänka sig och dessutom så fick vi låna deras cyklar.

Först var det dock dags att besöka Colins (sonen) jobb på ett ställe som heter ”The Fishmarket” Där beställde vi in varsin sandwich med färskgrillad fisk och grönsaker, dressing och avokado. Himmel vad gott det var.

Efter en bra kaffe så lånade vi cyklarna och begav sig till Pacific Beach som låg lite i riktning mot downtown. Vi bodde nämligen i La Jolla som är en stadsdel av San Diego med en egen stadskärna. Det är så de här enorma städerna på västkusten är uppbyggda. Varför vi skulle till denna beach var för att där skulle det vara bra att prova på surfning.

Väl framme så lade sig snabbt Hanne och Erik till ro för lite sol. Under tiden så undersökte Martin ett ställe att hyra surfbräda. Mycket väl så kommer han med en under armen. Ingen instruktör eller så… ge sig ut på egen hand var ordet sa Bill. Sen såg vi inte Martin på en timma. När han kom tillbaka så hade han ett stort skrubbsår på magen och var halvt nedkyld. Han hade dock nästan kommit upp på brädan några gånger så senare gav han sig ut på en tur till.

Senare på kvällen drog vi oss till ytterligare en rekommendation vi fått av Kathy. Denna gjorde oss inte besvikna utan in stegade vi i en riktigt trevlig restaurang som heter Georges. Med toppservice och helt underbar mat och vin så blev kvällen helt grym. Vi var alla överens om att det är en av de bättre restauranger vi någonsin ätit på, riktigt bra.

Vi kan starkt rekommendera La Jolla i San Diego. Allt var kanon!

Ännu en lång resdag låg framför oss. Trots det ville Martin och Hanne köra en lite längre väg för att få med sig mer av Route 66. För att spara lite tid bestämde vi oss för att äta frukost en bit utanför Las Vegas. Det var bara det att när vi kommit ut fanns det inga matställen Vi körde nästan 20 mil genom Mojave öknen utan att se ett enda liv. Allt som fanns längs ruttan var nedlagt rivet och bortglömt. Hela vägen var ett enda stort ”Two Guns” helt enkelt. Ett ställe i New Mexico som stod utmärkt på kartan som gammal en gammal vilda västern by. Vi tyckte det lät intressant och gjorde en avstickare. Det hade vi nog inte behövt, för allt som var kvar var några gamla ruiner och en reklamskylt

Hungriga som vargar hittade vi till slut ett litet ställe där ruttan återigen anslöt till den stora motorvägen. Med nya krafter anträdde vi resan mot Stilla Havets kust.

Vi bestämde oss för att göra ytterligare ett stopp. Kulturempirialismens vagga skulle man nog kunna säga. Nämligen världens allra första McDonaldsrestaurang. Efter lite letande hittade vi den. Självklart igenbommad och nedlagd, men vi tog en bild och åkte vidare.

Vi ställde Svennis på San Diego och Lajolla Beach för nu skulle vi äntligen få se havet igen. Sol bad och surfing hägrade. I Solnedgången kom vi fram. Med palmer i förgrunden och det gröna havet oändligt framför oss såg vi den rödglödgade solen sänka sig i Stilla havet.

På kvällen när vi tog en promenad stötte vi på ett par som vi började prata med. Innan vi visste ordet av var vi inbjudna till Kathy och Sanjeev. De bodde precis på stranden med fantastisk utsikt. Det blev en fantastisk kväll och vi fick verkligen uppleva värme och gästfrihet.

Senare på kvällen fick vi också träffa Kathys son Collin och hans vänner. Alla var mytcket trevliga och det blev återigen en sen kväll.

Trots en sen kväll gick låg vi inte och latade oss allt för länge. Erik hade mött några Holländare tidigare med riktigt tuffa Converse skor. Dessa hade de fått tag på i en outlet utanför just Las Vegas, så vi styrde kosan ditåt. Nu fanns det mer än bara skor på stället. Otroligt nog med tanke på hur utbudet varit på många andra ställen fanns det en hel del justa kläder.

Fattigare, men trendigare åkte vi tillbaks till vårt Super 8 crib. De irriterande fransmännen var som tur var borta så stället var betydligt lugnare. Hanne och Martin sprang ut en stund i Las Vegas för att kolla in staden i dagsljus.

Då förstod man verkligen varför Las Vegas är en stad med mycket nattliv. Sanningen bakom är att det är för varmt för att va ute på dagarna. På Nätterna är det varmt om dagen nästan outhärdligt. Las Vegas är en stad där allt är olika ändå är allt samma. Lånad arktiektur från, Grekland, Egypten, Paris och New York gör att man ser stor skillnad på ställena, å andra sidan går allt ut på samma sak. Att underhålla människor och samtidigt se till att man lämnar pengar i kassan.

Las Vegas är varken mer eller mindre än ett stort nöjesfält för vuxna. Ingenting är riktigt på riktigt och allt går ut på att bli underhållen.

På kvällen gick vi ut för att få en bit mat och prova på några fler Casinon. Maten var bra, men alla blev vi väldigt överraskade när det på notan stod skrivet i bläck förslag på dricks på över 20 %. Bara för den saken fick han mindre än vi ursprungligen tänkt ge.

Vi styrde sedan kosan mot Luxor. Casinot med den stora pyramiden. Det skulle tydligen vara en bra nattklubb där och vi stod på listan eftersom vi kvällen innan fått numret till den som ansvarade för dörren. Vi gled förbi kön och in i lokalen. Den var uppenbarligen inspirerad av pyramidtemat, för det var mörkt och gav i alla fall Martin och Hanne en lite obehaglig känsla av instängdhet. Vi gick snart därifrån. Istället satte vi oss ned vid ett blackjack bord. Tro det eller ej, men flera timmar senare reste vi oss från bordet rikare än när vi satte oss ned.

Vi styrde kosan mot Las Vegas och på vägen skulle vi stanna till i Hoover Dam. Det tog inte så lång tid för vägen var bra och vi gasade på. Kan väl tilläggas att temperaturen nu nått 40 grader, så det var hett!!

När vi gled in över Hoover Dam så tyckte inte Martin det såg så himla stort ut… Men han ändrade sig när vi lämnat det som är en av världens största dammar. Från början byggd för att kontrollera översvämningar kring Colorado-folden. Den började byggas 1931 och var klar 1935, men med tanke på storleken så kan man förstå det. Den är ENORM. Efter en tid så kom man på idén att tjäna pengar på dammen och då kom kraftverket till. Idag är det 19 turbiner som var för sig försörjer 1 miljon människor.

Efter det dröjde det inte länge innan vi gled in i Las Vegas. Detta var på dagen så vi fick inte se alla ljus som skimrade, det fick vi dock på kvällen. Vi hittade ett bra hotell som vi tog in på strax bakom Las Vegas blvd. Trötta och slitna så vilade vi ut lite på rummet och sen var det dags att svida om för kvällen.

Vi tog sikte mot Ceasars Palace och väl där inne så hittade vi till slut en riktigt schysst Italiensk restaurang. Hela stället är enormt och där inne finns allt, självklart massa spelhallar, men också vigselkapell, frisörer, restauranger och massa mer. Hela Las Vegas känns som ett enda stort nöjesfält, men det är kul att ha gjort det.

Det blev pasta för hela slanten och några glas riktigt gott rött vin, till det kan läggas en kanonservice och en urcharmig servitör ;-)

Sen var det dags för lite spel, som vanligt så förlorade Erik och Martin vann till en början, så efter en drink så tappade Erik sugen och bestämde sig för att ta sikte mot ”The Pure” som enligt en viss go göbbe skall vara det bästa i Las Vegas. Kan bara säga en sak: ”SKJORTAN RÄTT UT” vilket ställe. Stort som bara den och ett himla drag. En stund senare kom även Martin och Hanne och gjorde Erik sällskap.

Ännu en sen kväll, men kul var det!!!

Så trötta i benen så stegade vi in i bilen och hittade till slut en dusch uppe på Grand Canyon. Den var himla skön.

Erik hade fått en ganska stor blåsa på vänster häl som han inte va allt för nöjd med, men man skall inte gnälla när man fixat Grand Canyon upp och ned på under 8 timmar ;-)

Vi skulle egentligen ha åkt direkt till Las Vegas, men vi stannade till i Kingman istället för att ha tid med Hoover Dam under dagsljus. Kingman kan vi nog säga är den tråkigaste staden vi varit i hittills. Bara massa motell och massa syltor och junkfood. Det blev ändå lite skitmat på ett lokalt ställe, men helt OK. Sen somnade vi gott och sov länge...

Kl 05.05 börjar vi nedstigningen mot Colorado River. Tanken är att göra nedstigningen så fort som möjligt för att inte behöva gå upp i allt för stark värme och vi går snabbt förbi två andra sällskap. Ungefär halv sex är soluppgången. Då hade det gått åt många filmrullar om inte digitaltekniken kommit.

Två timmar snabbare än beräknat är vi nere på den första rastplatsen, Ceder ridge. Vi stannar inte länge, men tar oss ändå lite tid för att dricka och fota. Sedan bär det nedför igen och igen och igen och igen tills vi kommer till Skeleton point. Vi är inte ensamma, för en hjort står och hälsar oss välkommen. Eller var det kanske en ren Erik?? ;-) Hur som helst, klippte den med sina stora öron och drog sig snabbt undan.

Vi tog ytterligare en liten paus, men fortsätter snart igen och då gick det om möjligt ännu mer nedåt. Vi såg kaktusar, tusenfotingar, ödlor och ekorrar.

När vi trodde att vi nästan var nere tog det oss ytterligare en timme längs serpentinslingrande stigar för att nå ända ned till botten.

Vid åttasnåret doppar Erik och Martin sina huvuden i Coloradoflodens gröna kalla vatten. Det är redan så varmt att svetten rinner bara av att stå, benen har börjat stelna till och vi inser att det kommer bli en påfrestande vandring uppåt. Lite innan River Resthouse tar vi en snabb macka. Vi dricker och får i oss extra salt från jordnötterna.

Nedstigningen var ca 1,2 mil vägen upp längre. Närmare bestämt 1,9 mil. Höjdskillnad: 1600 meter. Vi vet statistiken, men låter inte den skrämma oss utan börjar vandra.

För storyns skull borde det naturligtvis varit gassande solsken och helt stillastående luft som vibrerar av värmen, men sanningen är att vi hade tur med vädret. Solen sken kanske halva tiden och halva tiden var det molnigt. Vi fick till och med en regnskur precis innan vi kom upp till Indian Garden, vilket är ungefär halvvägs upp. Klockan var då lite efter tio, den tid då det börjar bli verkligt varmt. Därför tog vi ytterligare en kort paus. Vatten, sportdryck, jordnötter och lite frukt. Vi fyllde på våra vattenflaskor och gav oss av.

Nu var det mycket folk på stigen, både på väg upp och ner. Trotts att vi varit upp sedan kl fyra och vandrat två mil i svår terräng gick vi i jämn takt eller fortare and de flesta. Vi gick tills benen var som stockar. Då kom den sista rastpunkten. Den var bemannad med en Ranger som sa att ni måste beräkna dubbelt så lång tid upp till toppen som ni använt från Indian Garden efter som luften blir tunnare. (Kanten ligger på drygt 2500 meter över havet vilket är högre än i klass med Kebenekajse och Galdepiggen.)

OK tänkte vi Efter som det bara är ca 3 km kvar borde vi kunna klara det på en timme. Det var lättare tänkt än gjort. Vandringen på tre mil, tunga ben, stela vader, skavsår och tunn luft. Allt gjorde sig påmint. Men vi knatade på. Vi tog bilder av utsikten, av den berömda blå Grand Canyon fågeln. Vi matade ekorrarna fast man inte fick och vi såg en äkta ”bald eagel”.

Två minuter i ett klev vi upp för de sista trappstegen. Vi hade gjort det. Grand Canyon var besegrad och det på mindre än åtta timmar. 

Dagen börjar med att vi kör in i Flagstaff och äter frukost på en äkta vildavesternsylta. Vi har sällskap av såväl turister som lokalbefolkning. Till och med polisen kom in och beställde mat.

Vägen till Grand Canyons södra kant var lång och rak. Vi körde också förbi ruttans högsta punkt ca 2650 m över havet.

Även om man föreställt sig något storslaget så är Grand Canyon större. När vi parkerat bilen och traskade fram till Mather point, en av många utsiktspunkter, och för första gången ser djupet, vidden, formationerna och färgerna är det omöjligt att inte förundras över storslagenheten. När vi vandrat runt på kanten ett tag bestämmer vi oss för att vi vill se Coloradofloden på nära håll.

Den ständige tidsoptimisten Martin tror att det kanske är en hike tur på två tre timmar och vill ge sig av på en gång. Som tur är övertalar Hanne och Erik honom om att vänta till nästa dag. Överallt står skyltar om att man avråds från att gå upp och ned på samma dag. Men vi frågar en ranger som ger oss tips om vilken väg vi bör ta och att vi skall starta när det ljusnar för att undvika den värsta hettan.

På kvällen gör vi oss redo. Vi äter sunt, inhandlar vatten, sportdryck, frukt, bröd för matsäck och salta jordnötter. Vi packar ryggsäckarna och går till sängs tidigt.

Klockan 04.00 ringer väckarklockan och vi sprätter upp ur sängarna fulla av energi inför dagens äventyr. Nästan i alla fall J 

Nu var vi på väg mot Flagstaff och där skulle vår natt tillbringas. Vi visste inte riktigt om det skulle bli en flopp eller flip med denna stad. Det är nämligen lite svårt att veta innan. Vissa städer i USA är riktigt tråkiga och bara en lång gata med massa sunkiga restauranger och cheap motel, medan andra städer som Santa Fe, St Louis är hur charmiga som helst.

Flagstaff var dock en positiv överraskning. För det första checkade vi in på ett motel som vi efteråt insåg låg precis bredvid ett Starbuck. UNDERART tyckte Erik som äntligen kunde få en RIKTIG latte på morgonen.

Väl i downtown bjöds vi på ett litet charmigt torg och trevliga restauranger. Till vår överraskning landade vi dock på en Thailändsk restaurang där vi åt en god Tom Ka- soppa. Hanne tyckte dock inte den var god, koriander är inte en helt lätt krydda.

Vi somnade gott efter en lång dag och vi skulle upp tidigt och fortsätta mot Grand Canyon. Först åt vi en riktigt god frukost på en klassisk sylta.

En liten sak vi också måste konstatera är att i de senare staterna vi varit i New Mexico och Arizona så verkar allt vara lite nyttigare och människorna ser lite mer sunda ut ;-)

Efter den mycket lyckade dagen och kvällen i Santa Fe så va det dags att ge sig av till Albuquerque och det blev en spännande resa...

Vi fick uppleva offroadkänsla när vi bestämde oss för att försöka hitta den riktigt gamla sträckningen. Erik satt bakom ratten och va inte helt nöjd med att köra offroad som han aldrig gjort. Martin satt i baksätet och ordet coolt upprepades nog minst 17 gånger ;-) Hur som helst så fick vi aldrig rätsida på om det va gamla ruttan eller ej, men kul va det.

Sen vände vi tillbaka till stora vägen och tog sikte mot ”Crater Museum” som är en grymt stor krater skapad av en meteorit för 50 000 år sedan. Fantastisk upplevelse och bilden ger inte en riktigt bra bild av hur stor den är.

Längs vägen uppkom också Petrified Forest-skyltar som vi aldrig tog av mot. Vi fattade aldrig riktigt var det var förrän senare då vi stannade på en mack för att parkera. Där fick vi se var det betydde. Först trodde vi att bensinstationen lagt upp några gamla trädstockar. Men vid en närmare titt visade det sig att det var någon sorts fossilstammar. Någon gång tidigare i historien växte dessa träd sig stora, sedan hände något som gjorde att träden, i stället för att ruttna, bäddades in i lera och påbörjade processen att bli fosil. Nu ligger det massor av förstenade trädstammar spridda i öknen.

Vi åkte in i Albuquerque och besökta "Old Town" som vi hade hört skulle vara mysigt. Sant som det var sagt så möttes vi här av ett mysigt litet torg och livemusik i form av jazz. Vi strosade runt en stund och njöt av det fina vädret och mysiga butiker för att till sist hamna på ett Skallerormsmusee. Martin tog en snabb sväng, Hanne och Erik stannade dock en stund, har Martin mån tro en liten fobi...?

Efter att alla ordnat sig bar det ivag mot centrum. Dar var det nagon sorts festival med uppvisning av gamla bilar. Vi gick runt, tittade pa de gamla amerikanarna och kande stamningen. Santa Fe ar verkligen annorlunda mot det vi sett tidigare av USA. Inte ett enda hoghus, det ar sma och smala gator och omgivningen ar bergig och inte alls lika brand som nere i Texas. De ar ocksa myckt barrtrad och det gor stor skillnad mot den lovdominerade flora vi motte i Illinoi och Missouri.

En lite rolig parentes var att ocksa polisen hade bilar pa utstallning. En av poliserna hade namligen en Corvette som tjanstebil. Den var uppstripad som en polisbil och hadde blaljus och hela alltet.

Nar vi gatt runt ett tag tog vi den restaurang som verkade bast. Det visade sig bli ett mycket bra val. Vi var alla ganska trotta pa stora kottbitar efter Texas, sa det blev fisk pa Hanne och Erik medan Martin tog grillade rakor och scampi. Aven om vi atit mycket och gott hela resan var detta den forsta restaurang som fokuserade pa att laga sa god mat som mojligt snarare an sa mycket som mojligt.

Efter restaurangen gick vi ut pa jakt efter ett bra stalle att dansa pa. Vi var alla uppkladda I skjorta och finbyxor, Martin hade sin nya hatt och Hanne ny klanning. Det gjorde att vi inte smallte in sa bra pa de tva forsta stallena som var rockbarer befolkade av vad som mest sag ut som motorcykel knuttar i stora skagg.

Till slut kom vi I kontakt med en New York bo som flyttat hit. Han rekomenderade ett stalle som hette Fusion. Dit gick vi och det var riktigt bra. OK. Musiken kunde varit battre, men man far inte bli for krasen.

Nar vi gick hem fick vi reda pa att det hade varit en drive by shoting inne i stan. Vi vet inte riktigt om det var nara dar vi varit, men lite ruskigt var det.

Nu skall vi ata lite frukost, sa borjar en lang resa forbid Albuquerque mot Flagstaff.

Inspirerade av alla trevliga komplimanger for var resedagbok sa kommer har ett snabbt inlagg igen. Kan bero lite pa att Erik blev klar forst fran duschen och Hanne skulle blasa haret och gora sig fin med mera, sant kan ju ta lite tid :-)

Sa efter Amarillo begav vi oss ut pa de riktigt gamla delarna av Route 66 dar det ar grusvag, dvs den hann aldrig bli belagd med betong. Erik var chaufforen och nu ar bilen inte lika vit langre... Spannande som tusan var det dock. Bilder kommer!

For er som undrar var bilderna tagit vagen sa kommer de snart, det tar lite langre tid att lagga over bilder pa dator och sen gora dem mindre osv.

Idag va rutten stalld mot Santa Fe. 10 mil fran Santa Fe bestamde vi nastan att vi bara skulle stanna till snabbt i denna stad for att sova i Albaq.... Ja den stavningen maste jag soka pa forst, VARLDENS svaraste stad att stava tror jag.

Vi ville iaf se Madame Queen i Santa Fe, ett GRYMT stort anglokomotiv fran 1860-70 ca. Vi har ju inte varit dar an sa det blir mer info sen.

Vi akte in mot Santa Fe och mottes av en grymt trevlig liten stad som ser ut som en "Flintstone-stad". Vi hittade ett grymt hotell med pool och allt, till en billig peng. Staden verkar ocksa urcharmig, sa tur att vi stannade.

http://santafesageinn.com/

Nu har jag (Erik) just druckit tva kalla Budweiser och vantar pa de andra, sen blir det stan och lite ogongodis for att sen forhoppningsvis hitta en riktigt nice restaurang med GOTT vin, den varan har det inte varit mkt av hittills...

Sa hall till godo sa hors vi snart igen :-)

Upp och hoppas igen för en ny dag på denna resa som bara blir bättre och bättre. Efter mycket om och men så tog sig Hanne också en dusch i det skabbiga motellet (får väl även Martin och Erik erkänna ;-)

Nu var det dags för Route 66-museum längre bort i Elk City, ett riktigt trevligt sådant och till Martins förtjusning så ingick också ett ”farm museum” som låg vägg i vägg, så det var traktorer och prylar i massor, det kan man ju inte få för mycket av…

Här stannade vi till en stund och gick runt och flanerade bland gamla härliga miljöer.

Sen började det närma sig lunch och den hade vi fått tips om av några helsköna gamla damer på museet. McLean hette staden och där hade de ett berömt steakhouse. För första gången på resan fick vi också avnjuta en riktigt fräsch ”side-salad”.

Efter mycket körande dagarna tidigare så blev detta en ganska soft dag med en hel del stopp längs ”Ruttan” och vi fick se mycket. På en av de äldsta delarna av Route 66 så hann de aldrig lägga Portlandbetong (Martin fick för övrigt svar på en av sina många frågor som han upprepar ganska ofta i bilen, betongen som de lagt är 30 cm tjock, hyfsat mkt :-)

 utan där va det fortfarande grus, självklart skulle vi bege oss ut på den ;-) Vi fick där se en skallerorm, eller ja Hanne sa att det förmodligen va en amerikansk huggorm, men det vill inte Martin och Erik kännas vid, självklart var det en skallerorm, även om vi inte hörde ngt…

Slutmålet för kvällen var Amarillo och dit nådde vi redan på eftermiddagen vid 16. Där skulle det välkända ”BIG TEXAN STEAKRANCH” ligga, och vi fann det.

Där kan man beställa en 72oz biff och äter man upp den på 1 timma så får man den gratis… Det är alltså ca 2,1 kg kött!!!

När vi kom in på restaurangen så var det äkta amerikansk känsla. Fullt med folk! Ena halvan av stället var ett mindre nöjesfält och andra delen en klassisk Rodeoranch-sal med massa bord. Längst framme på ett podie satt de som skulle utmana klockan och äta 2,1 kg kött med tillbehör. Bakom dem en stor klocka som visade hur mycket tid de hade kvar. Ingen klarade det den kvällen men tydligen så klarar 1 av 7 som testar det. Tom tjejer som har fixat det?!!

Martin och Erik nöjde sig med varsin stek på drygt 600g, fullt tillräckligt att ens få i sig. Hur tusan skulle man klarat drygt tre gånger så mkt...

Hanne körde fin-racet och tog filé-biten, ”the guvenor”. Den smälte i munnen, så mör och fin var den. Vi var dock alla överens om att trots de grymt goda stekarna så var soppan som vi fick som side-order bäst!

Nästa stopp Santa Fe, bara 50 mil till ;-)

Ja, så var det den siste dag i Dallas. För vi dro derfra bestemte vi oss for å dra innom et par serverdigheter.

Vi startet med Elm street. Ja, datoen 22 november 1963 får kanskje en bjelle til å ringe for noen. Dette var nemlig gaten der John F. Kennedy ble skutt og drept. En meget spesiell plass å besöke som ga en rar fölelse i magen. 

På vei ut av byen tok vi turen til Southfork Ranch. Plassen eller gården som er velkjent fra serien Dallas eller Ewing Oil. Himla mye mindere i virkeligheten  var den gården kan man trykt si =(

Når vi så la Dallas bak oss , satt vi turen til Elk City. På veien dit stoppet vi på en av Texas heftigste Cowboy Shops. Der mötte vi utrolig hyggelige mennesker, real cowboys and cowgirls som hadde stor interesse for rodeo (såklart).  Desserre for oss var det ikke noe rodeoshow på gang, men e Stetsonhatter på Hanne og Martin ble det.

Vi satte alfahannen Svennis på vei mot nye eventyr i Elk City, og det skal jeg si det ble. Erik og Martin  var fast bestemt på at de ville oppleve noe virkelig skäbbig og amerikansk motel…… Ja, dere, det ble det. For ca kl 20.00 amerikansk tid sjekket vi inn på et sted som het king Inn, ett skikkelig motel og det med stor M… Billig var det og skittent deretter var det også. Baderommet var fullt av mugg og dårlig lukt som luktet helt ut i soverommet, som igjen  hadde gamle slitte laken og fillete madrasser. Uff !!! Vi sov vel ikke akkurat godt den natten, men et artig minne var det å ha med seg videre på turen . Erik og Martin !!!!! No more bad motels =)

Sa var va vi nu igen? For er som kanske inte har koll pa dagarna, for det har inte vi sa star det nu i rubriken :-)

Vi trodde hela tisdagen att det va onsdag :-)

Det hande inte sa himla mkt mer i Oklahoma an att vi akte bil och foljde Route 66. Eller ja nu kom en sak upp som vi maste beratta om. Gardagens lunch va ju helt underbar. Vi bestamde oss for att ta av Highway 35 (som leder till Dallas) och aka in i en mindre stad och ata lunch pa en sylta, akta amerikansk. Purcel en gammal jarnvagsknutpunkt hittade vi och efter mkt letande fann vi det...

RAILHEAD DINER since 1776

Ja den hade faktiskt allt. Lite sunkig, mkt urinnevanare och riktig amerikansk mat, god sadan. Efter en stund sa kom en stor stor polisman in for att ata, dagen va raddad...

Sen foljde nagra timmar i bil till vi nadde Dallas, GRYMT stor stad. Hanne satt bakom ratten och va lite skakig infor entren i den stora stade, men det gick kanon!

Vi hittade ett kanonhotell som heter Indigo, kan vi rekommendera starkt. Annorlunda design, men mkt rent och fint.

Sen fick vi rekommendation om ett stort shopping-mall och dit akte vi, och det var riktigt stort...

Hanne va pa riktigt shoppinghumor sa det blav tva riktigt nice klanningar eller Kjoler heter det nog pa norsk. Martin och Erik fann sig ocksa lite nice klader och vi va kvar tills det stangde, kanske inte en sa lyckad ide for var tanke om ett akta steakhouse med nice mat och gott vin gick forlorad da allt va stangt strax efter 22 da vi kom ut.

Men det belv bra anda, Mexikanskt igen och riktigt gott. Nagra kalla Corona ocksa, kan inte bli battre!!

Så ytterligare ett uppvaknande på hotellet för Rolute 66 gänget. Idag var dagen då det skulle undersökas diverse krokar och svängar på den gamla ”Ruttan Tuttan” som den numera heter i vår bil.

Alla hade inte ett så trevligt uppvaknande, eller ja ingen egentligen för  riks förkylning gjorde både honom och omgivningen ganska illa ;-) host host host. Ja vi grabbar är inte så bra på att vara förkylda, speciellt inte när det skär i halsen.

Hur som så var det dags att ta sig ut genom St Louis på den gamla Route 66. Det va inte det lättaste… För att förklara lite närmare så kan man säga att Gamla Route 66 går i princip parallellt med nya Highways. Det är både svårt att hitta på kartor och skyltningen är bitvis kass, så efter lite diskussioner bestämde vi oss för att gå på den gyllene medelvägen, vi åker ca halva delen på den ”riktiga Route 66” och andra hälften blir på stora highways, för att spara lite tid och kanske också humör… ;-) GPS-Svennis kan inte riktigt den gamla Ruttan, dock är han grym på det mesta, även lite under-bordet skämt, hur nu Tom Tom har tänkt vad det gäller den saken, kul som fasen är det iaf.

Dagens helt klart bästa stopp på gamla Route 66 var Devils Elbow. En gammal Järnbro från 1928 precis ovanför kröken på floden ”Devils Elbow” Döpt efter att det är en passage där alltid timmer som flottades hopade sig och fastnade.

Inne på den genuina restaurangen fann vi några riktiga original som kunde berätta den ena efter den andra storyn. Bland annat var hela taket fyllt med massa BH:s från tjejer all over the world. Norge saknades dock inte och den BH:n var de största på hela stället så Hanne vägrade hänga upp sin BH och senke standarden på norske pupper.

Sen följde några timmar av körning på Route 66 för att sen åka upp på highway igen vid gränsen till Oklahoma. Nu var vi ordenligt slitna och ville bara sova. Tulsa va dock en timma bort. Väl framme så fann vi till slut ett hotell. Vi hann också äta på IHOP, International House Of Pancake. Till vår förvåning hade de då en grym Ceasar sallad som vi somnade gott på…

Vi hörs snart igen, då mer om Texas och Dallas!

Vi startar dagen med en ordentlig frukost som ingick i hotellkostnaden. Baegels, äggröra baccon, biscuits n gravy, sussage, våfflor, youghurt eller rostat bröd. Här fanns nåt för alla smaker.

Tandborstning och sedan bar det ut på tur. För att vara lite förberedda inför Californiens soliga stränder, och lite för att vi var trötta efter gårdagen, gick vi ut och solade oss i Jefferson parken. Det är där den berömda bågen står. När det blev för varmt för att stå ut med att sola sig traskade vi ner till själva monumentet.

190 m hög i rostfritt stål reser den sig från Mississippis strand mot himlen. Bågen symboliserar ”The gateway to the west”. Många är de nybyggare som under 1800 och tidigt 1900 tal startat resan in i det okända i just St Louis. När USAs tredje president köpte stora delar av territorierna väster om Missisippi av Frankrike 1809 skickade han ut två upptäckare, Lewis och Clark. De startade sin resa just härifrån och lade därmed grunden till den trafik som senare skulle komma.

Detta skulle man kunna skriva massor om, men det besparar vi er. Eller bara nästan, för nästa sak vi besökte var Union station. Vi passade på att äta på en mexikansk restaurant inne i den gamla tågstationen. Hanne beställde in Fahitas som var riktigt smaskens. Erik gick på en hamburgare och Martin tog en chicken club sandwitch.

Union station var också väldigt spännande. Alla spår var utrivna och det var nu ombyggt till en galleria med affärer, restauranger och hotell. Men det var gjort på ett sådant sätt att de bevarat mycket av det gamla. Till exempel var den stora väntsalen helt intakt med alla guldutsmyckningar, lampor, trappor och valv.

På kvällen passade vi på att tvätta lite kläder. Sedan gav vi oss av för att äta i en annan stadsdel som vi fått rekommenderad tidigare. Det var en berömd bluesbar som heter Blueberry hill som var det ursprungliga målet, men eftersom det inte var något live uppträdande där den kvällen och för att personalen var så snorkig bestämde vi oss för att hitta ett alternativt ställe som också fått goda rekommendationer.

Det var ingen lång promenad, men på vägen till Cieseros som det andra stället hette kände vi oss alla väldigt vita J Det blev ordentlig pizza med tjock botten gjord ”Missouri style”. Mätta och belåtna fick vi med oss halva pizzan i en ”dogylåda”

Så efter vårt intensiva men mycket givande besök i Springfiled så bsestämte vi oss för att ge oss av mot ST Louis redan igår kväll (lördag 11 juli).

Vi gled sakta in på St Louis, klockan va så där 19 på kvällen och Martin hade ägnat resan åt att läsa lite va sin STORA samling litteratur han köpte i Springfield om amerikanska presidenter, väldigt tyst det va i baksätet ;-)

Någon mil innan St Louis kan vi se den stora bågen som kännetecknar staden. Bilder och mer info om det kommer!!

Så nu va det dags att leta hotell och det tog faktiskt inte så lång tid. Helt plötsligt fick hanne syn på Drury Hotel som hon hade lite koll på. Sagt och gjort så klev de in och kolla upp vad det skulle kosta. Bra drag för ut kommer de med ett stort leende på läpparna. Två nätter till ett kanonpris på ett bra hotell som har både frukost, pool, litet gym och allt möjligt mer man kan begära. Policy är att allt ingår, även lite kvällssnacks och gratis dricka!! Den han vi dock inte med ;-( Hade stängt en knapp timma innan vi kom.

Vi fick tips om en western-konsert som skulle va i ngn park så vi bestämde oss för att gå dit, helt på känn. Bra där kan man säga för vilket drag det va där. Säkert 20 000 pers samlade i en park lyssnandes på ngt country/rockband från Texas som spelade smäktande musik. Några öl blev det och en hot dog. Avslutningen va ett stort och ganska tacky fyrverkeri i ameriakanskt stil, dvs stort, värigt och UTAN stil... ;-)

Vidare ut sa Bull, vidare ut blir det sa Bill. Nice Lounge sa Erik, OK sa Hanne och MArtin och det fann vi. Några mojito och shots senare rycker det i nattklubbsbenen och vi traskar ngr meter upp till ett ställe som tydligen skulle vara bra. När portarna öppnas så inser vi ju att detta va ett riktigt NICE ställe. Partyt va igång och så också trion. Det enda som saknades va en nice outfit så vi fick hem snabbt till hotellet och på med de snabba byxorna och korta kjolen. Tillbaka till stället 30 minuter senare så va det ingen som inte visste vilken den svenska trion va...

Många glas senare rullade vi sen hem och sov väldigt tungt.... Men man kan ju inte missa gratisfrukost och mkt stod på schemat för söndagen så trots förkylning som Erik fått av martin och ett lagom slitet uppvaknande så hugger vi in på en klassiskt amerikansk frukost. Mkt fett och salt mat och söta sylter och toast. Precis vad man behöver dagen efter ;-)

Nu va vi laddade för vad söndagen skulle bjuda på och det gjorde den också så häng med i nästa inlägg så får ni se ;-)

Simma lugnt!

Etter en god amerikansk frokost hos Russ og Sharen pakken vi koffertene klare for 80 nye mil på motorveien. Svennis (GPS`n) skulle guide oss hele veien ned til Springfield. Hanne startet bak rattet mens Erik kjöre den siste strekningen. Vi stoppet i en liten by kallt Edsville og spiste på Hardee`s, et kjent burgerpalass i USA. Etter en god pause og mat fortsatte turen videre. Etter en times tid på veien fikk Erik oppleve en riktig god regnvärsdag i USA. Med lyn og torden og ösende vär , var den nesten umulig å se veien  og farten måtte senkes til det klarnet opp igjen.   

Rund kl 16.10 (amerikansk tid) ankom vi Springfield. En stille by, men en by med utrolig mange fasinerede historier som var med på å gjöre USA til det landet det er i dag. Martin sparng i fullt iver ned til Lincoln memorial presidential library for å sjekke ut historien bak USAs mest velkjente presidenter. Når Hanne og Erik vel også hadde kommet ned til serverdigheten, ble vi mött med dårlige nyheter. Biblioteket hadde stengt billettsalget kl  16.00 =(. Martin ble kjempe skuffet da personalet sa vi måtte komme igjen i morgen. Vi fortalte da at vi var fra Skandinavia og at vi ikke skulle väre over natten, men skulle videre ned til St. Louis den samme dagen. Men det så håplöst ut, inn kom vi ikke. Hanne og Martin gikk heller inn i gift shoppen for å se om de fant noe historisk å kjöpe med hjem. Helt plutselig komme en galen Erik springende inn i butikken, hoppende glad. Han hadde skaffet gratisbilletter. Ikke vet vi hvordan han klarte det, men heldigvis for oss satt det en dame bak skranken og da vet vi jo at at Erik fikser det meste =). Etter en rundtur i Lincoln memorial presidential library var alle tre veldig glade for at Erik hadde fikset billettene, for maken til bibliotek og flott historie hadde ingen sett för.

För reisen fortsatte til St. Louis kjörte vi en större rundtur i byen for å få med oss de fleste velkjent bygningene og minnesmerkene om President Lincoln hjemtrakter.

Idag har vi gjort massa skoj. Pa morgonen gick Hanne och Martin ned till Lake Michigan och badade fotterna. Det var allt for kallt att doppa hela kroppen. Erik gick till ett internetcafe och postade gardagens aventyr.

Pa vag tillbakt till hotellet snubblade vi over North Western Universitys Campusomrade. For Martin blev det lite extra intressant eftersom universitetssjukhuset ocksa lag i direkt anslutning.

Vi gick ocksa forbi en extremt lang ko som det inte gick att se slutet pa. Vi fragade en polis och det visade sig att det var folk som vantade pa att fa kopa den nya 3G Iphonen.

Innan vi vande kosan mot Waukon tog vi en tur forbi Sears Tower och Union Station.

Vi startade sjalva Rout 66 pa klassiskt vis genom att kora pa Adam Street men det var bara en liten bit. Sedan svangde vi av mot Waukon. 

Pa vagen mellan Chicago och Waukon korde vi over Mississippifloden.

Resan till Waukon gick battre an forvantat sa vi hann med en lite sightseeing.

Russ och Sharen hade bjudit in hela familjen sa det var massor av manniskor som Martin blev valdigt glad att traffa. Det blev ekta amerikansk mat. Grillade hamburgare, majs, jordgubbsgele och potatis till kvallsmat. Sedan satt vi och pratade gamla minnen hela kvallen. T ex gamla larare Martin haft och vad klasskamraterna har for sig nu 12 ar efter graduation, men aven en och annan jakthistoria blev berattad.

After this visit might it be some american readers of this diary too. Thats why we also write a few sentences in english. It was wonderfull to meet all of you /again/ and thanks for a wonderfull stay.

Nu ar ordningen aterstalld igen. Erik sitter pa internetcafe medans Hanne och Martin ar och badar.

Chicago ar en underbar stad och vi skulle nog kunna vara har hela tiden, men nu har vi ju en plan att folja.

Sa torsdag morgon vaknas ganska tidigt pa grund av tidsskillnad, men det ar ju grymt, far vi mkt gjort.

En battur sa Bull och Bill sa att det kor vi pa. Varldens charmigaste guide forfor oss med historier om Chicagos Arkitektur i ett rasande tempo...

Bland annat ovan, Sears towers som vi idag (fredag 11 juli) skall upp i och titta.

Darefter blev det lite shopping och sen lunch pa Signature Room i en annan av stans hogsta skrapor. Helt enormt mkt skysrapor. Snart bygger de ett av varldens hogsta byggen, snurrande som Turning Torso i Malmo.

Kvallen bjod pa Italienskt i gamla kvarteren i Chicago. Nu idag drar vi till Martins gamla vardfamilj i Waukon, 5 timmars resa norrut. Tydligen i riktigt genuin Aamerikansk familj med allt vad det innebar....

Pa aterstorande....

Vi hade lite tight med tid till transferflyget och när vi står i kön och väntar på passkontrollen blir vi lite lätt stressade. Det är stämplar, ytterligare ett batteri av frågor, hand- och fingeravtryck samt en massa frågor till Erik som vanligt… Något extra skumt med honom kanske? Sen ska bagaget hämtas ut och förtullas. På den blankett vi lämnade ifrån oss där fick vi bland annat försäkra att vi inte tagit med oss något boskap till staterna J.

B25 va gaten som flyget skulle gå från, så vi började gå i rsak takt. Knappt 30 minuter kvar. Väl framme lätt stressade så inte stod det Chicago på den gaten.... Nu börjar vi få lätt panik och får reda på att det är A25 istället. Man kan väl säga som så att Chicago O Hare är en av världens största flygplatser, så det va bara att börja springa och det gjorde vi med besked!

A25 va också fel gate, nu har vi nästan gett upp, 5 minuter kvar tills flyget lyfter. Till slut på gate A28 så kom vi rätt. Flyget försenat 25 minuter. Genomblöta sjunker vi ned i den helsunkiga vänthallsstolen.

Väl inne i flyget inser vi varför flyget varit försenat, tirbulens i luften gjorde att vi blir ytterligare 1,5 timma sena från flygplatsen. Nu är vi inte på så himla bra humör ;-(

Trötta, slitna, svettiga och sunkiga får vi sitta och lyssna på tre uramerikanska tjejer i 30-års åldern som babblar om allt mellan himmel och jord, i HÖG ljudvolym… mysigt.

Lite fel ordning pa grund av tekniken, men anda... :-)

""""""""""""""""""""""""""

Väl uppe på Arlanda så va de så dags för check in. Vi hade förberett oss på att fylla i massa formulär, men inte att bli korsförhörda i kön till disken.  Utfrågaren i kön var Fullmatad med frågor försökte vi svara så gott vi kunde tills han började fråga Erik om inköpsdatum för sin elektronik… Man blir lätt förundrad över detta rigorösa säkerhetspådrag.  Fulla i skratt beger vi oss in till disken för att där inse att Erik fick lägga över en sko i Martins väska för att klara vikten… Bra packat ;-)

På hemvägen kan vi ha en väska med lika mycket till, så det lär väl räcka för mkt shopping.

Förväntansfulla på den stora jumbojetten vi hade förväntat oss så framstör ett diminutiv till flyg. En gammal skorv från 89 med tillhörande sliten och trött personal. Vi blev dock positiva när de till en början verkade väldigt serviceminded, men skenet bedrog…

Så nu var vi på väg till Atlanta för en drygt 9 timmar lång flygning!

Precis sittande vid vingarna så kan man ju inte räkna med allt för låg ljudnivå, men det va OK. Hanne och Martin hade förstås laddat med mkt godis så det gick ju bra ;-) Maten va helt OK, men som sagt hade inte personalen alla indianer i kanoten, speciellt inte ansvarig ombord som nog hade ngn typ av bokstavkombination!

Frågan är om inte hela planet hade någon bokstavskombination. All information på skärmarna var på spanska, flyget kördes i sammarbete med Air France och de berömda formulären man skall fylla i hade de bara fått med sig på tyska

Hanne och Martin sover gott medans Erik tittar på den ena efter den andra looserfilmen, när är vi framme… vänta, vänta, vänta. Inte Hanne och Eriks bästa gren iaf ;-)

När vi flyger in över Chicago så inser vi vilken vansinnigt stor stad det är, helt enorm.

Så till slut kommer vi fram till Chicago och väl där tar Erik ut sina första dollar. Underbart att ha en bunt dollarrs i näven ;-) Vi tar oss till Car Rental. En duktiga säljare i disken ville uppgradera oss till en SUV, helt i Martin och Hannes smak, men Erik var mer sträv. Hur som helst så fick demokratin råda och SUV blev det sa Bull. Som ett litet barn studsar Martin runt bilen och säger ”coolt” i varannan mening.

Glada i hågen efter att ha satt på GPS och insett att den faktiskt funkade så slog vi in adressen, inga gatunummer gick att slå in så vi gick på hotellnamnet istället. Det fanns tydligen flera hotell med samma namn… så vi åker 3 mil, som kände som 30, helt åt fel håll för att sen vända och köra tillbaka samma väg.

Men när vi väl landar i sängarna så är vi glada och nöjda med att vara framme på Route 66 början i denna gigantiska och härliga stad Chicago!!

Erik försöker sig på konststycket att skriva på norsk, men tror inte det lyckas så bra. Vi kan konstatera att mackorna på Wayne´s Coffee är grymma...

Solen skiner och resan kunde inte börjat bättre. Lite lång väntan nu dock, flyget lyfter först 13. Både Hanne och Martin hoppas på Airbus, Erik hoppas på film ;-)

Atlanta nästa...

Nu sitter vi på Landvetter och dricker kaffe, Martin och varm choklad för Hanne och Erik. Annars sitter vi och väntar på Sterlings flight till Stockholm. Nu vill de att vi skall gå till gate, men vi trotsar alla regler och skriver resedagbok istället ;-) 

Vi laddar på var sitt håll med packning, förberedelser och förväntan inför resan.

Har vi planerat rätt, hur mycket kläder skall man ta med...? Ja frågorna är många, den stora är, skall Erik ta med sig ryggsäck eller liten resväska som handbagage... ;-)

Imorgon tidigt hämtar Martins mycket vängliga bror Magnus upp oss och skjutsar oss till Landvetter.

Fortsättning följer...

Erik som jobbar in i det sista ;-)