Nya Zeeland 2010

HEMMA

Mellanlandning...

Mellanlandning...

Mellanlandning...

Tillbaks på campingen där allt började. Ångest. Vill inte hem....

Var och såg på Hobsala idag innan vi åkte tillbaks til Auckland. Riktigt bra. Till skillnad från vad de flesta har sagt...men det beror på att nästan hela Hobsala var färdig gjort igen! Inför den nya filmen! Tidigare har det i stort set varit tråkiga hobhålor utan trädgårdar och rekvisita. Men nu var allt på plats. Dom skall ju börja filma någon gång i början på nästa år, så det var full rulle att göra klart byn.

Pga av detta fick vi dock skriv på ett papper om att inte publicera några bilder på sociala medier...och det stora stygga filmbolaget har nog datorer som scannar nätet efter bilder...så det vågar vi inte. :) Men det finns en massa bilder och videofilmer att titta på när  vi kommer hem för den intresserade....lol....

Nä, städningen och packningen klar. Nu återstår det bara att dusch, gå och lägga sig. Och gå upp okristligt tidigt (runt 5:30) för att göra det sista, åka til uthyrningsfirman vid 8 och se till att vara på flygplatsen 12:25 för att inte missa planet. Tajt schema....

Några små reflektioner efter 1 nästan 4 veckor på fel sida om vägen. Det har gått riktigt bra. Endast en åkning på fel sida  (i början, efter ett stopp på fel sida om vägen på en öde väg....då han man komma någon kilometer innan man kom på att det var vänster som gällde. Två farliga höger svängar som resulterat i tutande trafik....men annars har det gått bra. Nya Zeeländarna har i stort sett bara två hastigheter. 50 km/h i städer och 100 km/h i övrigt. Och i städerna följer man 50 km/h mycket bra. Oändligt mycket bättre än vi svenskar. Och på landsbyggden går det inte mycket fortare än 100 för de som åker snabbast. Så det är oftaste en hyggligt jämn trafik rytmn. Men dom måste ha problem med trafikolyckor. För på var och varannan väg finns det massa skyltar, den ena mer morbid än den ändra, som skall påminna om att ta det lugnt i trafiken. Den värsta var nog den med ett par fötter som stack ut ur en kyl på bårhuset. Med namnbrickan på tån. Och texten "Speeding ticket"...Och med tanke på hur mycket roadkills man ser, är det ett under att man inte kört på något djur. Minst ett dött djur per km...helst sjukt.

Annars har det varit lite spännande att köra denna bjässe. 3,5m hög, 6m lång och 4,5ton tung. Ett rikigt segel när det blåst. Dagen från Wellington var helt sjuk. Åkte i stort sett hela dagen med ett par graders vinkel på ratten för att hålla emot vinden. Och när man kom i lä höll man på att åka av vägen pga att man konstant svängde...

Nu återstår det bara att se hur farlig man kommer bli på de svenska vägarna....efter att ha blivit konverterad till vänstertrafik...

Over and out. Grafströms.

Idag har vi åkt på västra sidan av Tongariro och första delen av sträckan mellan Wanganui och Matamata gick längs en flod med häftiga ravinsidor. Häftig natur! Längs de höga bergstopparna i Tongariro-området (Mordor mm från Sagan om ringen) var allt märkbart torrare.
Väl framme i Matamata gjorde vi i ordning en tacomiddag och sen var det badning i campingens schyssta uppvärmda pooler. Den kalla poolen var 27 grader, den varma 37 grader och den heta 39 grader. Vi började i den kalla poolen men efter en stund låg vi och myste allihop i den varma… Mest skönt verkade Tilde ha… sen förstod vi att hon bajsade i blöjan! Tur hon hade Swimpants (nästan vattentät blöja)!

En extremt blåsig natt natt och dag i Wellington! Vi besökte nationalmuseet Te Papa som var trevligt men trångt.

Den här helgen kommer julförberedelserna igång ordentligt här i Nya Zeeland så det var julpyssel i barnrummet och en manskör som sjöng julsånger i foajén efter lunch. Varenda stad har en julparad idag, det har vi sett reklam för ända sen vi kom i mitten av november! Vi var på museum istället för att gå på julparad eftersom vädret var så ovanligt ogästvänligt. Fast i och för sig är Wellington känt för att vara väldigt blåsigt, staden har runt 30 dagar om året med vindar starkare än 100 km/h.

På Te Papa har man samlat ihop allt möjligt, både naturvetenskap och konst mm. Man har till och med gjort en grej av museets grundläggning som är jordbävningssäkrad ( så långt det är rimligt åtminstone). Det innebar att man gjort en nedgång med öppningar i grunden där man kan beskåda några av gummikuddarna som man lagt in som vibrationsdämpare. Där fanns också en modell där man kunde starta en jordbävning och se hur det var tänkt att kuddarna skulle fungera. Inne i museet kunde vi gå in i en liten stuga som simulerade skakningar vid en jordbävning.

Efter en avslutande glass körde vi vidare mot Wanganui, och det blåste starka vindar från havet ända  tills vi kom fram till campingen. Vi fick göra ett middagsstopp vid vägkanten och jag stekte några smarriga entrecoter, som tom barnen åt med god aptit -de har svårt för kött annars.  Innan vi fortsatte hann vi med lite lördagsdisco i husbilen, med musik från Peters mobil!

Åter tillbaks på Nordön! Och i ett blåsigt Wellington (skall vara känt för att vara blåsigt, det tajta sundet mellan nord- och sydön skapar tydligen grymma vindar).

Så överfarten idag var....gungig. Det kan dock vara mycket värre...det var dock så blåsigt på däck, att det endast var med visst obehag jag lyckades ta mig till kanten och foto det upprörda havet. Efter en massa rengöringsförsök är dock den !"=#)(=")!#=!)( fläcken kvar. Den måste sitta på sensorn... :((((

Fläck.....morrrrrr

På vägen från Kaikora upp mot Picton stannade vi och köpte traktens speciallitet - Crayfish. Jag trodde att det var kräftor vi köpte. Men icke. Det var snarare en hummer. Utan klor...som kostade mer än en hummer, med klor...Lurad. Och inte smakade den speciellt gott heller. Kokt i på tok för lite salt. Besviken.

Och nu när vi väl är tillbaks på nordön, med varma vindar, till skillnad från sydön, med kalla vindar. Så kan jag inte mer än säga att det nog var ett misstag att åka över. Visst det var vackert. Men med två små barn, som inte vill åka länge. Eller titta på vackra vyer, var sydön ingen höjdare. Det är långt mellan ställerna att titta på och finns mycket mindre för barn att göra. Också var det kallare. Och sandflugor....så med facit i hand hade det nog varit bättre att göra nordön i ett lugt tempo istället.

Så nu återstår det inte så mycket. Wellington i morgon. Egmont i övermorgon. Och Hobsala dagen efter det. Sedan hem. Lite skönt att slippa trängas i en husbil. Men djäkligt trist att behöva lämna värmen och solen. Blä för kyla.

Swedes????? Och billiga kålrötter är vi tydligen också!

Nu börjar det verkligen kännas attt vi närmare oss slutet. 4 nätter kvar i husbil...

Dagen började med en minitur i Christchurch. Med en spårvagnstur. Som Simon sett fram mot det! Han var överlycklig. Sedan bar det av till Lyttletown och en wildlife tur. Som om vi haft tur hade inneburit att vi sett delfiner, sälar och pingviner. Samt sjöfåglar.

Men vi hade inte tur utan fick nöja oss med delfiner och sjöfåglar.

Hectors delfin!

Fast det var inte vilka definer som helst, utan Hectors defliner! Världens minsta, och en av de mest utrotningshotade. Dom var dock inte på lekhumör, utan simmade bara lugnt längs med båter.

Fick dock ett par hyggliga bilder på delfinerna. Och på ett antal fåglar som jag lämnar till Melvin att artbestämma! :)

Som en liten parantes kan jag nämna att vi för andra gången på denna resa upptäckte att batteriet i kameran var dött lagom till en aktivitet (förra gången var på kiwi 360). Men åter räddas vi av den hjälpsamma personalen på stället som ställer upp och laddar batterier åt oss!

Dagen avslutades med en liten nätt 2,5 timmas bilfärd till Kaikoura. För att i morgon fortsätta upp till Picton och ta 14:25 färjan tillbaks till Wellington.

Morgondimma över Kaikura....och en irriterande fläck...som inte sitter på objektiven....

En bilåkardag. Endast stopp för fotografering av natur, tankning och lunchintag. Delmålet för dagen var att fotografera ytterligare miljöer från Sagan om Ringen, så på vägen till Christchurch (igen!) vek vi av mot Mount Potts där man filmat naturscener av Edoras.

Edoras (Mt Sunday) finns där i fjärran...

Tyvärr blev det inga bilder på Mt Sunday....grusvägen var på tok för dålig för husbil. Med en vanlig bil hade det funkat. Men med en husbil var man tvungen att hålla 10km/h och med 2 mil kvar, plus retur resa, kan ni lätt lista ut att det inte blev något :(

Landskapet var i alla fall Rohan!

Grusvägen....

Någon hade kört lite fortare än 10km/h på grusvägen...

För första gången stötte vi på ett par får som var ute på vägen och irrade, en tacka och ett lamm. Tur att vi körde långsamt!

Lamm på rymmen!

Vid avfärd från campingen varje dag är det dags för fruktmellis. Då känns det som man startar med något trevligt även om bilresan kommer bli lång. Nästan varje dag har vi ätit frukt från Nya Zeeland, oftast jättegoda mandariner. Äpplena, päronen och kiwifrukterna kommer också härifrån såklart, det är bara bananerna som inte odlats här. Jordgubbar har vi köpt och ätit till efterrätt flera gånger, förpackningarna är ungefär hälften så stora som hemma men bären dubbelt så stora!

'

Fin ravin på vägen till Christchurch!

Väl framme i Christchurch hann barnen leka riktigt länge på campingens välutrustade lekplats, både Simon och Tilde älskar studsmatta och jättestudskudde. De hann såklart med gungorna klätterställningarna och alla rutschkanor också…
Och jag och Peter tittade ut varsin löptur bland gatorna och gav oss ut på varsin välförtjänt - och välbehövlig -  motionsrunda. Och det hann inte ens mörkna, det börjar skymma nu vid nio på kvällen. Eller så känns det så bara för att det är så himla mulet idag.

Jag, Peter, lyckades med bedriften att få upp pulsen i 188 efter 3km...så vältränad var man efter en höst fylld av skador och sjukdomar. Plus 3 veckor i husbil...

Vi sov i närheten av Twizel. En by mitt i sydöns högland. En ganska platt platå omgiven av höga berg. Med ett helt eget klimat. Nästan inget regn. Och massa sol och höga temperaturer på sommaren. Lite kul att se molnen som låg över bergen runt om platån. Och veta att det i stort sett bara var den här platsen på sydön som hade bra väder!

Började dagen som vi tänkt. Att leta efter vart filmningarna av slaget vid Pelennors fält filmades. Och vi tror vi hittade dom. Men tyvärr var det lite mycket moln på bergen, så bilderna blev sådär.

Med lite snö på bergen och lite kavalleri och mumakiler så....

Men när vi närmade oss avfarten in mot Mt Cooks dalstation, så såg det ut som om molnen började lätta där. Så vi beslöt oss för att chanse på att det skulle fortsätta lätta upp runt bergen.

 Toppen på Mt Cook syns genom molnen!

Och ta den ca 4 mil långa resan in mot berget (en återvändsgränd....så vi förlängde dagsetappen med 8 mil i ett nafs...)

Schyssta överhäng på toppen av Mt Cook (teleobjektivet fick jobba igen!)

Men om det var värt det! Strålande sol och fantastiska vyer. På vägen in passerade vi även en stor sjö. Med turkost vatten! Otroligt vackert! Och väl inne vid foten av Mt Cook fick vi avnjutan en lunch med berget som utsikt.

Lunch i härlig miljö!

Och med lite fantasi även Minas Tirith. För det var här bakgrunden till staden filmades! :)

Minas Tirith...tror vi....

Sjuuuuuukt turkost vatten!

Efter detta var det bara att gasa på och ta oss så långt vi orkade. Och vi hamnade i Geraldine. I morgon bär det av mot Christchurch igen. Och förhoppningsvis vågar vi oss in på vägarna in mot Mt Potts och den lilla berget Mt Sunday (där Edoras var uppbyggt på). Men GPSen skriker om att det är grusvägar in....så vi får se....

En dag med mest transport. Eller snarare nästan bara transport. Enligt GPSen en så där 3,5 timmar. Men med lunch, foto och kisspauser så tog den närmare 7....

Vägen från Haast mot Wanaka var dock väldigt vacker och väl värd mödan. I alla fall tyckte jag och Petra det....Simon och Tilde är inte lika imponerande av att åka länge...

Ett litet vattenfall på 30 m han vi dock se. Och oändligt många vackra vyer.

Och när det gäller Sagan om Ringen...i dessa trakter spelarde man in Slaget vi Pelennor. Och lite längre norrut ligger inspelningplatserna för Edoras. De senare dock lite otillgängliga. Men med lite tur får vi se dom i alla fall!

Det märktes genast att vi var på en del av Nya Zeeland med ett helt annat klimat. Vi har inte haft i stort sett något regn. Men på västkusten är det annorlunda. Här pressas fuktig luft från Tasmanska havet upp mot sydalperna (med det 3700m höga Mt Cook som högst). Och denna stigning sker i stort sett dirket vid havet. Så västkusten får regn. Mycke regn. Läste att det kommer 5000mm om året....Så det är inte konstigt att skogarna här är regnskog.

Dagens aktivitet var en 2 timmars promenda upp till slutet på Frans Joseph glaciären. En ganska enkel promenad. Om dock lite lång för Simon. Som dock var riktigt duktig och gick hela vägen själv utan att klaga. Blev dock en hel del stopp och tittande på fina stenar i dalgången. Vi hade vråltur och hade uppehåll under hela promendaden, men väl framme vid husbilen började det regna igen.

På lunchstället fick jag åter vatten på min kvarn när det gäller maten i det här landet. Kolla barnmenyn....Observera Lasagne med Chips....OCH att man serverar allt med fries....suck. Det är svårt att hitta bra mat till vuxna här. Men omöjligt till barn.

Efter sen lunch bar det av till nattens härbärge, en motorpark (=parkeringsplats...) vid Haast.

Och nu var vi tyvärr tvugna att ta beslutet som vi redan anat att vi skulle behöva ta....tiden räcker inte till för att komma ner till Queenstown :(((( Så där ryker de flesta inspelningsplatserna från Sagan om Ringen.....

Dagen börjades med en timmes promenad med hela familjen in i bushdjungeln till ett litet vattenfall. Perfekt för att få det värsta springet ur Simons ben....

Tilde var dock tvungen att sitta i bärstolen, för annars hade vi aldrig kommit fram. Även om hon verkade sugen på att gå själv och endast efter lite protester blev nersatt i stolen.

Detta visade sig vara en lagom lång promendad, inte alltför mycket uppåt. Och på en liten stig i en välvuxen bush. Ett riktigt liten äventyrsvandring.

Efter detta gav vi oss av igen. Denna gång med de stora bergen söder om oss i sikte. Och målet med dagsturen är Franz Joseph Glacier. På vägen passerade vi en by som  vi kunde äta lunch i. Och strax utanför lunchstället såg vi att dom hade ett ställe där man kunde se Kiwifåglar. Eftersom vi gett upp hoppet om att orka ge oss ut mitt i natten och jaga rätt på en så gick vi in. Tyvärr fick man inte fota detta ljuskänsliga djur. Men vi fick i alla fall se denna fula fågel live...och den var precis lika ful som på bilderna.... :) Fast större än jag föreställt mig.

Läste lite intressat fakta om den. Äggen dom lägger är 6 ggr större än hönsägg. Och väger ca 1/5 av kiwifågel...låter jobbigt att klämma ut....

-----

Och nu måååååste jag bara skriva om de saker med Nya Zeeland jag inte gillar.

Överst på Most Unwanted List - SANDFLUGOR....

Och denna lilla BEST har ett mycket illa valt namn. Har hitills inte stött på dom i närheten av sand. Och någon djävla fluga är det inte. Det är snarare ett knott på sterioder. Och tyvärr så verkar denna (/#)¤!"/)(#"/!) gilla mig lika mycket som myggor. Och jag hatar dom lika mycket...Blir fanemej helt uppäten av dom. Dom sliiiiiter köttstycken av mig. De största tar så stora bitar att det börjar rinna blod. Stötte bara på dom en gång på nordön. Men här på sydön finns dom ÖVERALLT! Som tur är så är dom lata....så håller man sig i rörelse kommer dom inte åt en. Och dom kan inte bita genom kläder. Men i shorts och sandaler, sittandes stilla och solandes....då är man en sitting duck.

Den andra saken jag vill ta upp är matan. Ruskigt dålig. Man verkar leva på mackor, pommes frittes, fritterad korv/fisk/kyckling. Närstan omöjligt att få tag i bra lagad mat på resturanger.

Så var det dags för ytterligare en obligatisisk etapp - Arthurs pass. En av de få passager som finns över bergen från öst- till västkusten på sydön.

Och åter igen en hisnade vacker tur. Farscinerande att se hur naturen kan se så olika ut på båda sidorna om ett pass. På östsidan var det ett kargt landskap med i stort sett bara gräs. Och på västra sidan en prunkande grönska och bushdjugel.

Passerade även ett antal floder. Eller snarare flodbäddar. För just nu var det vara några små strömmar. Det måste vara imponerande att se när vårfloder rusar ner i dessa fåror!

Flodbädd...

Simon hittade en Moa fågel!

Lunch åts vid byn Arthurs pass. Och där fick vi en mycket fräck gäst. En Kea fågel. Det stod skyltar över allt att men inte skulle mata den....fast en mer korrekt text skulle varit "Protect you food from Kea" inte "Dont feed Kea". I ett obevaktat ögonblick plockade Kean en macka ur Petras hand...Och dessa fåglar är inte små....Simon blev riktigt rädd när den kom så nära. Och på 30 cm avstånd såg näbben och klorna ut att kunna göra ont...så jag förstår honom.

Fräck lunchgäst

På vägen ner passerade vi en vägsträcka på 2km som hade en medellutning på 1:16. Det var BRANT. Var tvungen att använda bromsarna friskt fast jag hade 2:an växel i för motorbroms....(På tal om motorbroms, har observerat en lite kul sak. När man åker in i svenska samhällen står det ju texter om att man inte för köra på tomgång. Här står det att man inte får motorbromsa när man är i samhällen...)

Dagen avslutades i campingen i byn Jackson (var helt enkelt tvugnan att stanna där Anders...) :)

Trevlig campingplats vid foten av bergen med fantastiska vyer!

Till middag var det åter dags att få fågelsällskap. Denna gång en verkade det vara en icke flygande fågel. Men orädd var den. Och efter att Petra sagt schas till den var cirkusen igång...vi hade genast två barn som var mer intresserade av att jaga fågel och säga schas, än att äta. Tilde var sturskare än Simon och vågade gå riktigt nära fågeln ivrigt skrikande "Kaaaaaa....Kaaaaaaa".

Nyfiken middagsgäst

Kvällssol på alptopparna i Jacksons

Petra och Simon åkte iväg på valsafari runt 10 på morgonen. För att se på en sperma val...(Sperm Whale) :)

Om detta hade hon suttit och skrivit i nästan en timme igår...och så krashade allt... :(

Får se om hon orkar skriva om det.

-----------------

Här kommer valskådningsrapporten:
Medan alla andra sov på morgonen gick jag till kontoret för Whale Watch och bokade in mig och Simon på fm-turen. Peter sa att campingkontoret hade pekat ut att Whale watch bara låg 50 m bort, dvs precis på andra sidan järnvägen. De glömde bort att säga att närmaste ställe att passera spåret låg 1 km bort… inte för att man förtar sig på en 4-kilometersrunda, en morgonpromenad är bara skönt!
Väl på plats inför utflykten fick vi klartecken mht vädret att åka och så fick vi placera oss i “briefing room” för informationsfilm och säkerhetsgenomgång.
Filmen blev en förvirrande och något skrämmande upplevelse för Simon i avsnittet när utvecklingen av delfiner och andra vattendäggdjur skildrades; bild på ett stirrande uppstoppat vargliknande djur som till kuslig musik förvandlas till sälar och valar mm. Tillsammans med min snabba översättning fick han uppfattningen att valar kunde bli till vargar när som helst… Jag fick lägga en del tid på det sen…

Valskådarkille!

Efter en liten busstur kunde vi hoppa i båten, Simon var enda barnet på turen så vi fick förmånen att gå ombord först och välja plats. Flytväst är obligatoriskt för alla barn under hela turen och det var Simon helnöjd med, även om han tyckte att hans egen flytväst hemma är finare.
Vi hade tur med valskådningen för så fort vi kommit över kanten till djupvattnet låg det en kaskelott i ytläge och sprutade vatten.

Den hade nyss kommit upp så vi fick se den  spruta vatten i nära tio minuter medan vi gled runt den och fotade som galningar. Ovanför oss cirklade dessutom två helikoptrar från samma företag och de var så spännande så Simon tröttnade på den enformiga valen och tittade på helikoptrarna istället för valen nr den dök och visade upp sin imponerande stjärtfena. Jag tror att vi var ca 30 m från valen, ibland lite närmare. Avståndet blev inte helt perfekt i kombination med valet av objektiv till kameran så hela stjärtfenan fick inte riktigt plats i bild!

Kapad stjärtfena....
Simon var på bästa skötsamma och uppsluppna humör och han lättade upp den tagna stämningen med lite  uppskattat (!) tjoande och skuttande i takt med gunget på vågorna.

Hav kokande av delfiner!
Vi hann även med att se delfiner och sälar och delfinerna var såklart roligast för Simon eftersom det var mest fart på dem. Två försök att hitta valen igen gjorde vi, men besättningen konstaterade båda gångerna att valen var nere på djupt vatten. Det finns två kaskelotter permanent i området, och periodvis kommer andra sorter på besök. På stjärtfenan identifierade man att valen vi såg var Tiaki.

Båten vi åkte med var jättefin, katamaran, och hela tiden satt en kille och berättade och visade på en tv-skärm när vi åkte mellan observationspunkterna. Både vad vi skulle se och väldigt mycket bakgrund och annat. Superbra! Som kuriosa brättade han att man skulle vara noga med uttalet av stadens namn -Kaikoura - så att man sa kajkura istf kajkora. Det första är maori för “jag tycker om att äta kräftor” och det andra “jag tycker om att äta fågelfjädrar”.
/Petra
------------------

Själv surfade jag rätt på en forest-mountain walk som verkade lämplig. En slinga som skulle ta runt 2 timmar upp på Mount Hyffe. Tyvärr finns det inga bilder från detta, mer än en suddig en från mobilkameran. Kameran fick ju Petra plocka med sig på safarin.

Sträckan var markerad som lätt...men det var inte så lätt....det gick uppför i drygt en timme...och jag började nästan fundera på att vända. Med Tilde, tillsammans med vatten, extra kläder och lunch, på ryggen var det riktigt jobbigt att ta sig uppåt. Vaderna var helt slut när det till slut vände ner. Och väl nere var låren helt slut (grymt jobbigt för låren att gå brant nerför då de konstant måst vara i spänn för att hålla emot).

Svettig pappa och sovande dotter i djungeln...

Uppe vid "Picnic area and lookout point" blev man rejält besviken. Picnic area var ett alggrönt bord och lookout pointen var en alggrön bänk. Och utsikten var igenvuxen....

Hela promenaden gick i genom tät "bush" så ingen gång under hela denna 2 timmars vandring kunde vi se ut på utsikten. En rejäl besvikelse. Men det var ändå värt det, grymt skönt att få röra på sig. Lite besviken på mig själv att jag glömde att ta på mig pulsbandet och GPSklockan...hade varit kul att se hur vi gått.

När vi sammanstrålat med Simon och Petra så bar det av söderut. Denna gång mot Christchurch. Simon verkade ha tyckt att valsafarin varit riktigt spännande, tja kanske inte valen, den var "tråkig". Men efter det körde dom till ett stort stim delfiner och det var tydligen riktigt roligt: Det var så mycket delfiner att havet "kokade". Det hade jag velat sätt...

På väg mot Christchurch!

Fast vi har beslutat oss för att ta en till delfinsafari här i Christshurch på vägen tillbaks. För här har dom turer där Tilde får vara med! Tror hon kommer tycka om det. Hon tjöt av lycka när vi tittade på delfinbilderna igår!

Trötta gulliga barn!

Vi hade, såklart, inte bokat några färjebiljetter. Utan ringde på chans när bokningskontoret öppnade klockan 8 på morgonen. Och fick plats på 10:25 båten!

Perfekt, även om det innebar en något hastig frukost och avfärd.

Och åter, Mr Tomtom rules!!! Han guidade en tamefan nästan upp på rampen till färjan... :oD

Glad Tilde på båten!

Båtfärden över, som kan vara en riktigt otäck en, var som tur var en riktigt lugn tillställning. Och skönt för Tilde och Simon att få röra sig fritt under 3 timmar. Även om båda fastnade framför TVn i barnrummet då dom slog på Playhouse Disney...(att det var på engelska verkade inte bekomma dom det minsta).

Bye bye nordön!

Simon hittade även en lekkamrat. En kanske 1 år äldre kille som han på något sätt lyckades få kontakt med. Och utan att kunna prata med varandra började dom leka. Någon form av kull. Blandat med pauser framför TVn.

Hej hej sydön!

Väl framme avnjöts en sen lunch i den vackra hamnstade Picton.

Utskit över Picton, i början på Queen Charlotte Drive

Och sedan bar det av på den rutt som alla som anländer till Picton skall ta - Queen Charlotte Drive. En 3 mils resa genom ett hisnande vackert landskap av berg och fjordar. Den kunde vi inte bara missa. Även om vi egentligen skulle rakt söder ut (denna rutt gick i stort sett rakt väster ut).

Bilder från Queen Charlotte Drive....vackert så vackert...

När vi sedan lyckats styra bilen åt rätt vädersträck så tog vi en kort proviantering och matpaus i Blendheim.

När man gör kalhygge i det här landet....då gör man kalt....

Också går det uppåt igen...

I början såg landskapet ut som sydön, bushdjungel. Men efter ett tag blev landskapet kargare. Vi åkte rätt i i Rohan....

När vi kom närmare slutmålet för dagen, Kaikoura, så ringlade sig värden längs kusten. Och i stort sett överallt kunde man se sälar. Så vi var självklart tvugna att göra ett sälstopp. Även om klockan började bli mycket och Tilde egentligen bara ville ha välling och gå och lägga sig.

Säl och fågelkononi på vägen till Kaikoura

Fler ruttna broar....denna gång av stål.

Väl incheckade på campingen pratade jag lite med gubben som ägde campingen. Och han upplös oss om att vi är tvugna att göra om planerna för morgondagen. Vi hade tänkt åka på valsafari hela familjen. Men man måste vara äldre än 3 för att få följa med :(

Så det bli Petra och Simon så får åka. Själv tänkte jag slänga upp Tilde på ryggen och hitta en fin gångstig i bergen att roa mig med!

En behaglig 2,5 timmars resa, ca 23 mil, från nattningsstället ner till Wellington....skulle det bli.

Men då vi kom iväg hyggligt tidigt, runt 10, så tyckte vi att vi kunde passa på att göra något på vägen. Och vi såg att inspelningsplatsen för Isengård låg en bit innåt landet nästan nere vid Wellington. Så vi programmerade in den nya destinationen i GPSen och fick nya kursangivelser. Borde kanske hajat till mer när jag såg tidsangivelsen. De 3 milen vi hade att åka skulle ta ca 45 minuter.

Och när vi väl började stigningen så insåg vi att det var en riktigt liten skitväg vi blivit guidade till. Och när den helt plötsligt blev enfilig, så bred att det precis var så att husbilen fick plats blev det lite spännande. Man kröp i runt 10km/h runt varenda krök på vägen. Och många krökar var det. GPSens grafik fick jobba hårt för att projecera den slingrande vägmask vi hade framför oss.

Och när det sedan dök upp varningsskyltar för "Logging trucks"...ja då blev det lite adrenalinpåslag...

Men som tur var stötte vi inte på mer än 2 bilar under färden där det var som smalast. Och både på hyggliga ställen (som av en slump satt Petra och videofilmade båda gångerna).

Och vägen vi åkte gick genom värsta djungeln. Fast när man väl lyckades se ut över dalen insåg man att det i stort sett var stup på sidan om vägen. Hur i helskotta träden lyckades växa där är ett mysterium.

Vägen gick även över ett antal fackverksbroar av trä. Som såg riktigt ruttna ut, men djävligt coola (jaja, lite yrkesskadad för man vara....vi stannade mitt på vägen (tja, det fanns inte så mycket annat att stanna på än just mitt på vägen...) och Petra sprang ut och fotade en av broarna...). Det stod max 6,5 ton på broarna... så hur dom fick över sina logging trucks förstår jag inte.

Väl framme i staden för inspelningen av Isengård, Upper Hutt, så hittade vi ganska lätt inspelningsplatsen. För den var mitt i staden, i deras största park! Och vi tror vi hittade både platsen där orcherna välter träd och där Gandalf kommer inridande (jaja, lite nördigt...)

Gandalf kommer inridande!

Orcher river träd...fast mitt i natten...och med en massa dataanimation. Hade vi inte haft en bok med en bild på platsen hade vi aldrig hittat den...

Det finns stooooora tallar här också! Inte vara stora Kauriträd!

Parken hade även en ganska stor lekplats. Och tid gavs för lek. För både stora och små.... :oD

Det lille orchen....

Som tur var så var färden ner från Upper Hutt, via Lower Hutt, betydligtbeskedligare. Och vi crusade in på campingen vid 17. Eller camping och camping....vi hade hittat ett ställa nära färjeterminalen som lät bra....men det visade sig vara en parkeringsplats bakom ett hotell som dom klämde in campervans på. Tätt tätt tätt.

Måste bara kommentera GPSen. Satan vad bra den är! Dels så ger den ju i stort sett rätt åktider. Så man får genast ett hum om vad det är för typ av väg man skall åka på. Så planeringen av kommande etapper har blivit mycket enklare. Och när man åkter i städer....jösses vad enkelt det är. Det som var min stora skräck. Att irra runt i en stor stad med jätte husbilen. Men nu får man ju till och med veta vilken fil man skall ligga i för attt inte komma av på fel ställe...Jag är kär i vår GPS. :)

I morgon blir det färjan till sydön!!!

Så lämnar vi den svavelosande standen bakom oss.

Under natten hade det regnat. Och det var lite regnmoln kvar på himlen. Så Petra tvingade på barnen stövlar. Och tog själv på sig vinterjackan. Men när hon skulle ta på barnen vinterjackor sa jag, som konstant gått klädd i shorts och T-shirt sedan ankomsten till Nya Zeeland, stopp. Och fick av dom vinterkläderna....

Men först ett besök på ett, om möjligt, ännu mer svavelstinkand ställe - Wai-O-Tapu Wonderland. Ytterligare ett ställe fyllt med geotermiska fenomen. Inte lika lång promenad som igår, men betydligt fler saker att titta på.

Och så hade dom Lady Knox Geyser. En gejser som alltid får sitt utbrott 10:15 varje dag. Lite konstigt tyckte jag innan....men det hade sin förklaring. Dom fuskade! runt 10:15 kom en guide och pratade om området, och gejsern. Och avslutade anförandert med att hälla 300g tvål i gejsern. Som genast började löddra, för att efter ca 5 min få sitt utbrott. Kul att se...men FUSK! 

Lady Knox innan fusk...

 Lady Knox matas med tvål...

Lady Knox löddrar....

 Familj (med barn i gummistövlar) framför ilsken Lady Knox

Gejsern var en 5 min bilfärd från parken, så när vi kom fram fick jag även av barnen stövlarna...

Efter det en 1 1/2 timmas promenad bland kokande vatten, lera, färgglada sjöar och terrasser. Beskrivs bäst med bilder.

Nu var vi klara med svavel och styr bilen söderut. Med slutmål Wellington. VI kom ungeför halvvägs, till Taihape.

Men på vägen åkte vi över centralplatån. Och genom ett landskap som inte liknade något vi sett tidigare på Nya Zeeland. På höger sida tre höga snöklädda vulkaner. Och runt oss ett kragt brungrått landskap. Det nordligaste av vulkanerna har jag för mig var förlagan till Domedagsberget i Sagan om ringen. Och på dess nordvästliga sluttningar spelades mycket av Mordor scenerna in. Tyvärr har vi inte tid att ta vägen förbi dessa...

 Mount Doom!!

Glad fru!

Glad son!

 Bra bild!

Dag 1 i Rotorua började med en långpromenad i Waimango Volcanic Vally. Ett långpromenad ner i en dalgång skapad vid ett vulkanutbrott 1886.

Fylld av coola geotermiska fenomen. Allt från rykande berg, kokande sjöar, branta raviner, sjöar med fantastiska färger, terrasser formade av rinnande vatten med mycket mineraler i.  

Tyvärr missade vi en hel del kratrar då dessa låg längs en stig som inte rekomenderades för barnfamiljer....

Men på det hela taget var det en tre timmar lång äventyrsvandring. Och en skön variation till att sitta i bilen. Som tur var slapp man gå upp, utan fick ta buss upp. Det var en ganska brant nedförsbacke som hade varit joooooobbig med Tilde i bärstol och barnvagn. Och Simon började klaga på "slut på kraft" på slutet.

När vi kom tillbaks till Rotorua fick vi till Kauri Park. En park mitt i staden med en massa kokande och rykande vatten. Och en stor lekpark för barnen att leka av sig i.

Gissa om dom somnade gott efter den här dagen...

Då traket runt Tauranga är känt för sitt fantastiska klimat att odla kiwi i (odlar 80% av all kiwi i världen) var vi tvungna att börja dagen med ett besök på Kiwi 360, en odlare av kiwi som har gjort en turistfälla av det....

Kiwi odlas i stort sett som vindruvor!

Men turen var intressant (och lagom lång för barnen). Plus att dom hade en fantstisk park med alla sorters olika fruktträd plus en stor labyrint och rutschkanor för barnen. De senare dock väldigt äckliga....skulle åka en med Tilde...och det var inge glid...och en massa fägelbajs. :(

Första närkontakten med kiwifågeln!

Fågelbajsrutschkana....

Labyrint och drake (dom gillar drakar i det här landet...)

Fantastiskt fin park!

Turen på kiwi 360 avslutades med en lunch. Barnen fick varmkorv med pommes. Dock visade sig varmkormen vara friterad. Inte helt lyckat...i alla fall ingen succé hos barnen.

Lunchställe!

Solhatt till mig, kiwivin, kiwitvål och gigantisk kiwiklubba införskaffad!

Efter lunchen styrde vi bilen mot Rotorua! En kortare färd, på riktigt bra vägar för en gångs skull. Och väl framme var det dags för att proviantera ännu en gång, Och satan vad det luktade. Vart man än går i denna stad luktar det svavel PRUTT.

Väl framme vid campingen var det dags för lunch, och där dök en lokal fågel, som säkert Melvin kan namnet på, upp som middagsgäst! :) Snyggt lilaaktig på bröstet och en näbb som fortsatte upp över huvuder som en liten hjälm!

Middagsgäst!

Efter middagen gick vi ner till stranden. Tyvärr utan kamere. Men den här staden är helt sjuk. Det finns varma källor överallt. På vägen till stranden passerade vi kokande vattenpölar över allt. Och väl framme visade det sig att campingen hade sin egen "hot water beach". Det var bara att gräva. Vart som helst. Och kom man 10 cm ner gick det inte att gräva med händerna längre...

Sjukt fascinerande plats.

Dagen spenderades på Hot Water Beach. Uppdelad i två delar. Varav vi såklart åkte till fel först - Surfers Beach. Grymma vågor och grymma surfare!

Bränningarna vid Surfers Beach!

Och tydligen de farligaste strömmarna på Nya Zeeland. Så vi valde att inte bada där, utan åka iväg till Hot Water Beach och bada istället.

Men även på Hot Water Beach var det en hel del vågor. Simon fick gå i en liten bit när han höll i mina händer. Men vill ganska snabbt gå upp när han kände de starka strömmarna. Men både Petra och jag fick oss ett par schyssta bodysurfar! :)

De varma källorna på Hot Water Beach kommer man bara åt 2 timmar innan lågvatten till 2 timmar efter. Detta eftersom det heta vattnet sipprar upp ur håligheten i stenformationen bakom (se bilden nedan). Och dit kom man inte förrän det var lågvatten.

Ännu ett mysigt lunchställe! (med grymma varma mackor och fantastiskt kaffe)

Vi hade tänkt åka iväg hyggligt tidigt, men lågvattnet idag var ca 17:15. Så det blev till att stanna till runt 16.

Vi var bland de första på plats, och valde ett område att börja gräva i. Utan att få fram mer än en kallvattenpol till Tilde och Simon.

Men efter att ha spanat omkring på vart de andra som hittat varmt vatten grävde hittade även vi varmt vatten. Eller snarare HETT vatten. Det var så varmt att det inte gick att vara i det om det inte blandades ut med havsvatten!

Misslyckad varmvattenpool

Lyckad HETvattenpool. Det är så varmt att det ångar!

Tilde var dock lyckligt i vår första pool!

En ganska lång tur med bilen idag. Längs kusten ut på halvön med guldgrävarstaden Coromandel. Passerade även genom ett område med över 150 fågelarter, men tyvärr Mevin, så stannade vi inte till.

Utan målet för dagen var en smalspårsjärnväg strax utanför Coromandell. Driving Creek Railway.

Simon poserar i väntan på att tåget skall gå!

Tilde spexar!

Dags för avgång (vi strosade omkring så länge att vi höll på att missa tåget...)

In i djungel!

Det var en riktigt bra aktivitet. Lagom lång, tog en timme, och var spännande för barnen. Tilde satt och höll krampaktivit i mitt finger när hon tyckte det blev för spännande...

Över en bro med spår i två våningar!

Tilde uppe på toppstugan!

Uppe på toppen hade dom byggt ett hus som dom tänkt använda som café. Men då tågen bara hade 10 minuters paus däruppe så hade dom skippat den tanken (fast det borde ju vara dom som bestämmer hur länge som skall stanna...men ja, ja, det är deras huvudvärk). Fast dom hade tydligen arrangerade fester som bröllop och nyårsfester där uppe. Schysst utsikt!

Tåget hade ett anta punkter fär det vände och börjde backa upp...detta var väl den mest spektakulära...

Tre tunnlar fanns det!

Och ett antal broar!

Hela järnvägen hade tydligen byggts av en konstnär, Barry Brickell, för att kunna frakta ner lera som han plockade på berget till sin atteljé...det måste funnits ett enklare sätt

Utsikt över Coromandel när vi åkte över ytterligare ett pass. Denna gång på vägen mot nästa stop, Hot Water Beach!

Tog det lugnt idag. Klarblå himmel när vi vaknade. Så vi började dagen med ett dopp i de ganska höga vågorna. Tillräckligt stora för att bodysurfa på i alla fall! Kul!

 Mot stranden!

Simon tyckte också det var spännande i vågorna. Även om han lyckades svälja någon deciliter Stillahavsvatten när vågorna skölde över honom.

 Stor våg på väg!

Tllde däremot har problem....hon tycker inte om sand. Eller rättare sagt, hon tycker inte om att få sand på fötter och fingrar....så att gå på sand har varit uteslutet. Och att ställa sig upp själv när man ramlat...också uteslutet eftersom man då måste sätta händerna i sanden...

Men idag fick vi henne att gå i sanden. Och våga sig fram till vattnet. Framsteg!

Bevis! Tilde går barfota i sanden!

Efter detta fortsatte vi i lugnt mak mot nästa delstopp Orere Point. Som bara är ett steg på vägen till nästa anhalt, Hot Water Beach. Där man kan gräva sina egna varma källor i sanden på stranden! Och efter detta bär det troligtvis av mot nordöns huvudatraktion - Rotorua!

Vyer, vyer, vyer....

Dagen spenderades med promenader bland jätte Kauriträd.

På väg in i skogen!

Satan vad stora dom var. Vi skulle in till ett träd som skulle vara skogens älsta. 3000år gammalt (enligt tjejen i informationscentret, 1500år enligt våra guide böcker). Hur som helst, djävligt gammalt. Och ju längre in man kom ju större blev träden. Och varje gång trodde man att detta måste ju vara det största. Men icke.

 Man skulle kunna tro att vi sitter vid ett berg...men icke! Bara ett "litet" Kauriträd!

Och efter en 40 minuters promenad (Tilde gick hela vägen själv, hon pinnar på ritkigt bra! :) ) så var vi framme. 17m i omkrets. 30m högt. Och stått där djävligt länge. Imponerande.

Simon vid det supergamla Kauriträdet

En liten bilfärd därifrån var det 5 minuters promenad in till skogens största träd. 18m i omkrets och 50m högt. Även det djävligt imponerande...

Det största Kauriträd man avverkat skall ha varit 3ggr så stort som de vi tittat på under dagen...

Dagens exklusiva lunchställe!

Vi hade tänkt åka vidare norrut, mot 90 mile beach, men då allt tar lite längre tid än vi tänkt oss så skippar vi detta. Barnen är inte lika förtjusta som vi i att åka bil och titta på vackra vyer...

Trötta barn...

Dagen börjades med ett dopp i Stillahavet. Normal badtemperatur i hav sa vi, tokstollar sa de Nya Zeeländars som gick förbi...

Sedan var det dags för första "långresan" med husbilen. En så där 20 mil.

 Fikaställe!

Och att köra på vänster sida funkar riktigt bra. Har gått fortare än jag trott att vänja sig. Till och med växlingarna börjar funka nu!

Vi hade tänkt hinna med en vandring i skogen med jätteträden (Kauriträd) under dagen. Men lite inköp och slingriga vägar gjorde att vi beslutade oss för att stanna en liten bit från skogen.

Och vi hamnade på en fantastisk fin liten camping i en dalgång. Tyvärr utan mobiltäckning, därav uteblivna dagboksanteckningar.

En hel dag i husbil ger energi som skall ut!

 Middag i kvällssolen på campingen!

Simon hittade en linbana vid ån!

Vi hade beställt en GPS från uthyrningsfirman. För en så där $90 (ca ggr 5 för att få kronor). Men av någon anledning hade dom ingen att hyra ut när vi kom. Men tipsade om att dom hyrde ut på flygplatsen.

Så jag kollade när jag var där och hämtade väskan. $200 skulle dom ha...men när jag sa att det var ju vad dom kostade i butik så gick dom genast ner till $150 dollar. Och sa att dom i alla fall kostade $280 i butik. Men jag tyckte det var för dyrt.

Men efter en dag i husbil utan GPS...med kartläsare på normala kartor, och google maps som hjälp. Plus allt att hålla reda på med vänstertrafik beslöt vi oss för vi måste fixa en GPS. Så vi hittade ett köpcentrum och en Tomtom för $197. Som pratar svenska... :oD

Och satan vad mycket enklare det blev att köra när man kunde lägga allt fokus på trafiken! Så nu återstår det bara ett stort problem...att växla med vänsterhanden. Det är ju sååååå fel.

Efter inköpet av GPS, en solhatt till Tilde och migrän piller till mig åkte vi till Auckland Zoo. En mycket trevligt upplevelse. Fina miljöer och stora hägn för djuren. Till Simons stora besvikelse var dock elefanterna inte på plats. Men tigrar, lejon och noshörning m.fl. fanns på plats. Och kamerans nya 70-300 objektiv  åkte på för första gången. Satan vad nära djuren man kom. Bra sista minuten köp (skulle handla linsskydd till kameran dagen innan vi åkte....och kom hem med ett 70-300, ett fast 50 objektiv samt ett linsskydd)!

Så där ja, då var premiären för vänstertraffik avklarad. Inte så jobbigt som jag trodde. Det svåra är växlingarna (fick ingen automatisk låda... :( )

Starten blev dock en smula kaotisk. Den försvunna väskan var återfunnen, så vi skulle till flygplatser för att plocka upp den. Men att första dagen med en stoooooor husbil (den blev  extra stor då vi blev uppgraderade från en 4 birth till en 6 birth) ta sig till flygplatsen, med ganska krångliga trafiklösningar. Och parkeringslösningar vart en prövning. Som slutade i diiverse "återvändsgränder". Och en U-sväng för att komma från den parkering jag hittat. Som i och för sig var en utomhusparkering, men ändå inte godkände höjder höger än 2,4m på bilarna...

Så till slut stannade vi på en bensinmack ca 1km från terminalen. Och så fick man sätta långa benet först....

När väl allt var klart var det så sent att vi åkte till första bästa camping och det är där vi spenderat natten.

Efter en regning natt börjar den nu spricka upp. Dags att planera dagen!

Äntligen framme!!!!!!

Det var en ritkigt maraton resa. Men barnen har skött sig exemplariskt. Har fått så mycket beröm för dom att man nästan skäms... :)

Simon lyckades dock somna 45 minuter innan landningen på Auckland. Och Simon som somnar är....inte lättväckt. Och hans humör när han väcks är....inte bra....

Så det blev till att bära denna 22kg klump. Tillsammans med all packning.

Som tur var såg de vänliga Nya Zeeländarna vårt problem och kom farande med elbilen. Och när det var dags att gå genom passkontrollen blev vi invinkade till gräddfilen för flygbesättningarna. Och samma sak när vi skulle igenom Biohazard controll.

Så trotts allt så tog det inte mer än knappt 2 timmar från utgången från flyget till det att vi nu är på hotellrummet som vi skall bo i första natten. Och sova den värsta jetlaggen av oss innan det blir dags för husbilen..

Och då glömde jag även nämna att vi blev av med ett bagage och att barnvagnen gått sönder under transporten. Så vi stod säkert i 30 min för att anmäla detta.

Fan, har ALDRIG blivit av med bagage tidigare. Att man skall råda ut för det nu....

4 timmar i Sydney. Och lite kaos igen.

Det börjar med att vi skall flyga med Quantas istället för British Airways till Auckland. Vilket resulterar i en lång väntan vid transferdisken. Där datorerna krånglar.

Och efter det har Petra och Simon springtävling. Som slutar med att Simon trycker ner panik handlaget på en utrymningsdörr och drar igång brandlarmet....

Inte ens mat gick att få eftersom McD inte serverar burgare före 10:30 i det här landet...

Och för att toppa detta så pajar min rygg ut. Har inte haft så här ont i ryggen på 8 år...

/Peter

Av någon anledning vr vi tvugna att gå av.

Fast det var ganska bra, 12 timmars flygning sätter sina spår i barn (och vuxna).

Så dom fick springa av sig i en dryg halvtimme innan det var dags att boarda igen.

Flygplatser är som gjorda för Tilde....hon ääääääälskar att åka rullband!

4 timmars väntan på Heathrow. Simon och Tilde verkar ha resfeber. Dom är lite "stissiga"....

Enda problemet....ett sent gatebyte som gjorde att vi var längst ute...på fel pier...lite stressigt. Men vi han ju. Usel information. Tur att man hade lite marginal.

4,5 timme kvar....Simon verkar ok...

Lite röjning här hemma, sedan bär det av till Arlanda!

....och KAOS!!!!!
 

Simon började klaga på att han hade ont i magen till middagen.

Och kräktes som en tub majonäs för 2 timmar sedan. Och hade 38 graders feber. Perfekt.

Ett magsjukt barn på en 32 timmars resa....

39 timmar kvar till resstart. Nästan all packning på plats.

Liiiiiite resfeber har man!

:)