Sara och Leo i Thailand 2010

Klockan ar halv tio, vi sitter och vantar pa vart hotell i Bangkok pa att ta taxin ut till flygplatsen. Jag passar pa att skriva ett sista inlagg i resedagboken, fran en dator utan prickar, imorgon ar vi i Sverige igen. Vi har haft ett harligt dygn i Bangkok och bott pa jattefina och trevliga Heritage Bangkok. Ikvall forsokte vi gora av med vara sista thailandska Bath pa nattmarknaden PatPong. Nu hor det till saken att PatPong ligger mitt i de sa kallade gladjeflickornas kvarter. Har samsas marknadsstand i mitten med massor av stripp-barer langs sidorna. Naval, vi gick dar och tittade pa prylar av alla sorter nar Leo distraherades av den hoga musiken fran en stripp-bar. Dessa barer har nu inte stangda dorrar for att vara diskreta utan tvartom ar dorrarna oppna och tjejerna star och dansar sa att alla som gar forbi pa gatan kan se dem och kika in. Leo tittade dit, horde musiken, sag de dansande flickorna och fragade mig "Ar det party dar mamma". Men innan jag hunnit svara konstaterade han sjalv " Nej, det maste ju vara en valdigt fin restaurang". "Jaha, tror du det", sa jag och funderade febrilt hur jag skulle forklara for min son varfor det finns tjejer som star och dansar for man nar jag forsokt lara honom att denna maktskillnad inte finns mellan konen. "Ja, for det star tjejer och dansar pa en scen. Da maste det vara en valdigt fin restaurang. Och de ar nastan nakna.". "Hmmm", sa jag. "Vad markligt att de ar nakna. Och var ar killarna?". "Jamen", det forstar du val mamma att bikini ar ju finare an badbyxor. Det ar darfor det ar tjejer". Jag log at att Leo trodde att en strippbar var en mycket fin restaurang. Kanns bra pa nagot satt. Och nu skall vi snart ge oss ivag. Demonstrationer i Bangkok men det sags att taxin kan ta en annan vag till flygplatsen. Annars ar det trafikstopp i city. Bye bye...

Nu har vi varit i paradiset självt. Koh Ngai (Koh Hai) och det naturvänliga Coco Cottage, vilken lisa för själen. Här råder en närmast meditiv stämning. Man sänker volymen när man pratar, rör sig långsammare, kan sitta i timmar och titta ut över havet, kristallklart vatten, skiftningar i blått och turkos, kritvit sand, vajande palmer, de magnifika öarna runt omkring, inga vägar, ingen bebyggelse, bara vi och naturen. Helt underbart. Det var med sorg i hjärtat vi lämnade Coco Cottage idag och det är med sorg vi kommer att lämna Thailand om två dagar. Vi har haft en fantastisk tid här, vi bär med oss minnen för livet. Jag tänkte inte skriva så mycket mer nu, vi har en lång resa framför oss till Bangkok imorgon och vi behöver sova. Jag låter bilderna tala för sig själva…god natt….

Nu vet jag vad det innebär att SLÅ IHJÄL en grönsak. Eller att bara TORTERA den lite lätt. Jag har också insett att jag måste köpa mig en bredbladig slaktarkniv. Släng dig i väggen vitlökspress. Här skall det slaktas vitlökar. Igår var jag och Sofie på en mycket spännande och humoristisk matlagningskurs på Time For Lime. Vi var en hög människor från England, USA, Finland och Sverige som med stora öron och satt och lyssnade till Time for Limes ägarinna under den inledande teoridelen på matlagningskursen. Vi fick reda på att här i Thailand så skär man grönsakerna olika beroende på om de är till för att ätas eller enbart för smaksättning. Man silar inte bort det som inte skall ätas som man gör på svenska restauranger utan istället förväntas man veta att grönsaker skurna på ett visst sätt skall sorteras bort snarare än hamna i svaljet. Det var matnyttig information, dock några veckor för sent. Otaliga är de gånger jag suttit med en gudomligt god hot pan och så plötsligt fått någon hård, ganska illasmakande rot i munnen. Tuggat och tuggat och tillslut konstaterat att vissa bitar var oätliga. Men nu vet jag alltså bättre och skall nästa gång bete mig som en infödd thailändare och välja bort de grönsaker som är skurna enligt ”don’t eat me”-principen. Sedan måste jag erkänna att jag lagt löjligt mycket tid på att finhacka smålökar och vitlökar när det enda som krävs är ett enda dödande slag med slaktarkniven. ”Aaand…kill it!”, sa vår kära lärarinna gång på gång och drämde kniven i vitlöksklyftan som låg på skärbrädan med en kraft som om hon just skulle dräpa någon. Och vips var vitlöken lika finmalen som om den passerat pressen, med den skillnaden att inga bitar stannar kvar i påressen, allt kan ätas. Andra grönsaker, som chilin, behövde vi bara tortera lite lätt för att åstadkomma ”don’t eat me”-varianten. Ja, det var en mycket kul, bra och nyttig kväll och massor av god mat lagade vi och åt. Bland annat så gjorde vi crispy springrolls, karamelliserad white snapper med örtsås, het räksoppa och kyckling i paneng curry. Allting smakade fantastiskt gott, mycket bättre än på turistrestaurangerna på stranden. Den här maten var ju gjord med omsorg, kärlek och en stor portion humor. Dessutom fick vi dekorera tallrikarna eftersom thailändarna först äter med ögonen och sedan med munnen. Och under tiden som jag och Sofie roade oss i köket så fick stackars Marko, Sofies man, ta hand om tre vilda ungar som ju senare det blev, tenderade att bråka allt mer. Han såg lätt sliten ut när vi var färdiga och mätta och belåtna klockan halv elva på kvällen.

Nu är klockan tio över tre och vi har precis anlänt till paradisön Koh Hai...så underbart...men det skriver jag mer om på lördag.... 

Det är söndag eftermiddag, jag och Leo sitter på balkongen, utanför vräker ett tropiskt skyfall ned, det är ganska mysigt att sitta här under taket och titta på det.  Vädret har ändrat karaktär sedan vi kom hit. När vi kom till Lanta i februari så var det torrt, soligt, ungefär 35 grader varmt och jag minns att jag slogs av att värmen faktiskt var riktigt ok, även när jag traskade längs en dammig skolväg bortanför havets fläkt. Det fanns inte ett moln på himlen under tre veckors tid och inte en droppe regn föll. Sedan för ett par veckor sedan blev det betydligt varmare, luftfuktigheten steg och det började komma små stackmoln till och från dagtid. Svetten rann vid minsta ansträngning och fem minuter längs en dammig skolväg kändes plötsligt som ett maratonlopp. De senaste fem dagarna har det så börjat blåsa rejält, himlen är mer molnig (vilket är mycket skönt) och det har regnat rejält vid ett par tillfällen. En kväll hade vi dessutom rejäl åska och de flesta hotellen och restaurangerna blev utan el. Det märks att regnperioden är i annalkande.  

Vi ser nu också att Lanta så smått börjar gå mot sin lågsäsong. Från slutet av februari så minskar turistmängden successivt och i april börjar en hel del ställen slå igen. I maj/juni så kommer stranden att vara öde och endast ett par, tre ställen har öppet året runt. Men ännu så länge är allt öppet och det är mycket folk även om det säkert har halverats mot sportlovsveckorna. Men det är vi bara tacksamma för.

I fredags var det avslutning för en hel del skolbarn som går i semesterklasserna (helårseleverna är kvar maj ut). I nästa vecka när Leo går måndag och tisdag så är de bara tre barn i klassen. Sedan kommer vi att tillbringa även onsdagen här på Lanta innan vi åker tillsammans med Filias familj och Noa och hans mamma till det väldigt vackra, lugna ön Koh Hai med kritvita paradisstränder och inte så mycket annat att göra än att läsa böcker, vila, bada. Vi skall bo på ett mysigt ställe som heter Coco Cottage och som sägs erbjuda en stunds retreat från all stimulans från omvärlden. Ser mycket fram emot det. Vi blir kvar där till påskafton innan vi åker tillbaka hit till Lanta igen och packar väskan för hemresan. Och på söndag morgon åker vi till Phuket för vidare transport till Bangkok. Har precis bokat ett centralt beläget hotell i Bangkok som fått jättebra recensioner. Sedan är det inte lång tid kvar innan vi sätter oss på planet mot Sverige igen. Tänk att sex veckor börjar närma sig sitt slut. Känns lite overkligt, men det blir mysigt att komma hem också även om jag gärna skulle se att snön var borta till dess.

Igår tog vi en tredje heldagsutflykt med speedboat och snorkling. Den här gången gick färden till Phi Phi Islands. Hade blivit varnad innan för kaos och turistinvasion men måste säga att jag tycker att det var riktigt mysigt att strosa omkring på Phi Phi Don och se alla små gatustånd, myllret av backpackers och vanliga dödliga och dykfirmor i varje hörn. Nu var vi visserligen bara där en timme men jag hade gärna tillbringat en kväll där om vi hade haft möjlighet. Sedan såg vi också den häftiga vikingagrottan och den mycket vackra mindre ön Phi Phi Ley. Och så förstås mycket bra snorkling och som vanligt nya trevliga bekantskaper. Den här gången var det ett norskt luffande par och en Parisare som hade tålamod med mina försök att hålla mig till franska när vi pratade. Har inte snackat så mycket franska på över tio år, fantastiskt roligt. Och han var också jättenöjd, dålig som han var på engelska, att stöta på någon som mer än gärna enbart håller sig till hans modersmål. Och kul att ordförrådet faktiskt höll riktigt bra. Nu fick jag mersmak på franska. Kanske skulle ta upp det igen på hemmaplan.

När ovädret har blåst över skall jag och Leo in till Saladan. Vi skall försöka boka en båt till Phuket så att vi hinner med flyget till Bangkok nästa söndag. Misstänker att det får bli en tidig morgonbåt, nu skall vi bara pruta ner priset också…

”Mamma, den där skalbaggen har dött av svält” sa Leo plötsligt igår morse när vi gick nerför trappan från vårt hotell för att traska bort till frukosten. Uttalandet hänger ihop med ett fenomen som återupprepar sig varje dygn här på hotellet. Varje morgon ligger ett stort antal döda skalbaggar av den stora, bruna sort som är mycket vanlig här i Thailand och som jag alltid glömmer namnet på i vår trappa och på marken runt anläggningens hotell och bungalows. Sedan städas de bort av städerskorna under dagen för att ersättas av nya döda skalbaggar nästa morgon. Dessa stackars djur verkar dessutom vara så konstruerade att de har mycket svårt för att lyckas vända sig själva rätt igen när de väl hamnat på rygg och jag får varje morgon, på befallning av min djurvänliga, men smått insektsrädda  son, vända ett antal halvdöda skalbaggar rätt igen, själv vågar han nämligen inte (fram tills idag faktiskt då han adopterade en halvdöd bagge och tog upp den i famnen). ”Jaså”, sa jag nyfiket ”hur vet du att den just dog av svält”. ”Jo”, svarar Leo ”för den låg med frambenen på väg uppåt i trappan och den har inte orkat det för att den var matt av hunger så den dog rakt av när den försökte ta sig upp”.  Baggarna har blivit vårt stora samtalsämne på morgonarna på väg till frukosten. Och idag på gympan nere på stranden så kom det en bagge och satte sig på hans sandal varvid han raskt beslöt att denna bagge skulle få följa med till skolan. Väl i skolan kunde läraren P-O berätta en hel del matnyttigt om dessa ganska klumpiga varelser. Nu på kvällen, efter en tur till Saladan var det så dags för nya funderingar kring baggarna. Leo vänder rätt på en i trappan och kommer så in i rummet med en funderingsrynka i pannan. ”Mamma, utan mig skulle de här skalbaggarna utrotas tidigare”. Nu väntar han inte på någon följdfråga utan serverar omedelbart förklaringen. ”Jo, för jag har ju räddat ganska många här nere och det kan göra stor skillnad. Om jag vänder rätt en bagge så kan bara det innebära en väldigt stor skillnad”. Hmmm…det börjar bli lite hybrisvarning när min kära son går och tror att han blivit Gud Fader själv men å andra sidan kanske man kan få ha lite hybris när man är åtta år, tids nog kommer ett större barn och tar ur honom det genom att säga ”Det skulle inte alls göra någon större skillnad för då….”.

På tisdag går Leo sin sista skoldag här nere, sedan skall vi vara lediga tillsammans i fyra dagar innan vi åker till Bangkok där vi är dygnet innan hemresan. Känns overkligt att hemresan börjar närma sig, på ett sätt känns det som det inte alls var länge sedan vi åkte och på ett annat som om vi alltid hade bott här. Jag hoppas att vi får chans att göra om den här resan om ett par år igen. Under gympatimmen satt jag och pratade med Camilla, Noahs mamma, samt Filias föräldrar och kom på den bra idén att åka gemensamt till den vackra och stillsamma ön Koh Hai och bungalowsresorten Coco Cottage över påskhelgen. Det skall bli riktigt mysigt. Dessutom är Leo jätteförtjust i Filias femåriga lillasyster Embla så han är mer än gärna där hon är. Och så tycker han att Filias pappa är snygg. Häromkvällen blev vi nämligen återigen hembjudna till Filia och hennes familj. Deras pappa ringde på min mobil för att berätta var vi kunde möta dem. Leo undrade vem det var och jag svarade att det var Filias pappa. ”Han är snygg”, sa Leo då. Och så inget mer. Jag blev lite häpen av uttalandet. Visste inte att han ens tänkte i de banorna. ”Tycker du det?”, sa jag. ”Ja, tror du att jag tycker att han är ful eller?” sa Leo irriterat. ”Nej då”, försökte jag. ”Jag trodde bara inte att du tänkte sådär om vuxna, att de är snygga eller så”. Ja, det är mycket man lär sig om sitt barn här nere när man slipper vardagsstressen och har tid att lyssna och uppleva tillsammans. Kan inte fatta att jag inte har gjort det här tidigare. Men bättre sent än aldrig….:-)

Så har han fyllt 8 år den lilla rackaren, han som för inte alls länge sedan låg i magen. Tårtan var dock en historia för sig. Vi har i ett par veckros tid gått och sneglat på franska bageriet som utlovar födelsedagstårtor, och för ca två veckor sedan gick vi in och pratade med dem om pris och olika sorter. Vid det tillfället var den franska ägarens fru där och hennes engelska var bra så vi pratade om lite alternativ, men eftersom det var lång tid kvar sa jag att vi skulle återkomma. På väg därifrån och utan att egentligen ha tagit reda på hur det låg till så sa jag till Leo att han kunde välja själv utformning på tårtan vilket han direkt tog till sig för. Gick hem och skissade på en en tårta som skulle vara klädd i helt röd marsipan med svenska flaggor och så texten ”Leo 8 years” (det var viktigt med engelskan, vi är ju i Thailand nu…J) i skrivstil…observera skrivstil alltså… Sedan tog vi med bilden till bageriet för ungefär en vecka sedan för att kolla om de kunde göra en sådan. Jag hade då ytterst dålig koll på vad marsipan och skrivstil heter på engelska, men tänkte att det löser sig nog, de som är bagare kan säkert förstå ändå. Så kommer vi dit och då är ingen i ägarparet där utan enbart deras två anställda tjejer som är jätterara men i princip inte kan någon engelska. Jag försökte fråga om vi kunde beställa en specialutformning men de förstod inte vad jag sa. Istället blev vi hänvisade till ”produktblad” med ca 15 olika utformningar, dock inte någon som ens var i närheten av Leos design. Så vi gav upp och gick hem igen, jag lovade att vi skulle försöka dagen därpå när ägarna kanske var inne. Nästa dag gick vi dit igen, men samma sak hände igen. Tjejerna var där och de förstod inte alls vad vi frågade om. Nu började jag ge upp och sa till Leo att han kanske kunde tänka sig att ta någon av tårtorna på bilden, men det ville han absolut inte. Han hade ju målat den här tårtan och berättat för alla klasskamraterna om den, inte kunde han komma med något annat. Så vi gick dit ytterligare dagar i rad…men med negativt resultat… Tillslut, i lördags, efter snorkelturen, när deadline var inne för beställningar som skulle levereras idag…och jag var omåttligt trött på hela tårthistorien…så sken ena tjejen plötsligt upp när jag ställde samma obegripliga frågor som vanligt. ”I can ask my boss”, sa hon. Varvid jag log brett och nästan var beredd att krama henne. Han var dock inte där utan hon fick ringa och så bestämde vi att vi skulle komma klockan fem. Vilket vi gjorde och fick träffa franska herr bageriägaren som pratade utmärkt engelska. Drog upp Leos, vid det här laget ganska skrynkliga och solkiga teckning, och frågade om det var möjligt att ha röd grädde som lager, vi frångick nu marsipan eftersom jag överhuvudtaget inte kom på vad det hette. Svenska flaggor kunde vi göra själva sa jag. Och skrivstil glömde vi helt bort också. Och visst, röd grädde var inga problem. Jag drog en djup suck av lättnad. Äntligen var den här tidskrävande och intill omöjliga beställningen lagd. Så idag hämtade vi vår tårta. Och den var fantastisk…inte ett dugg röd, men helt rosa med massa fina blommor. Liknade mer en bröllopstårta än en födelsedagstårta kanske, men Leo var lyrisk…bar hem den i 37 graders värme utan att texten smälte ut. Och vid halv tre kom våra gäster. Fyra barn och fyra vuxna. Sedan visade det sig att inget av barnen, inklusive Leo, gillade tårtan, så kökspersonalen på vårt trevliga hotell fick istället njuta av vår rosa och dyrköpta uppenbarelse…

Och födelsedagen fortsatte med bad i poolen, bad i havet, lekar på stranden, gemensam middag på Easy Bar och sedan, till sist, avslutade vi kvällen med att skicka upp en rislampa. De är så fantastiskt fina! Och så på vägen hem så fick Leo en mycket trevlig överraskning när Pirre hade ordnat så att alla klasskamraterna i Sverige ringde och sjöng för honom!

Det är ett härligt och ganska slappt liv vi lever här. Igår kväll hängde vi med Sofie och hennes familj på den mysiga restaurangen Time for Lime där vi avnjöt en fantastisk sexrätters avsmakningsmeny medan barnen lekte på stranden. Detta efter att jag för andra gången i mitt liv åkt vespa, denna gång dock utan att ta med den dyrbara lasten Leo. Svenskarna från snorkelturen föreslog att jag skulle hänga med dem till en strand längre söderut och eftersom jag gärna ville förbättra mitt vespakörande så tackade jag glatt ja. Och efter ytterligare en halvdag så känner jag mig nu som en kung på hojen. Och vilka härliga stränder där nere i sydspetsen…nästan orörda, minimalt med människor, någopn enstaka sömnig restaurang här och där…skulle kunna tillbringa ett dygn där med en hög böcker och några kilo god frukt…nej, dags att kojsa, på återhörande…

Om någon undrar vad ni ser på bilden ovan så är det ett gäng turister (troligtvis av japanskt eller kinesiskt ursprung) som just, under stor vånda tar sig ner från båten för att i lämmeltåg simma igenom Emeraldgrottan. Jag var tvungen att ta bilden eftersom det var ett intressant fenomen under gårdagens heldags båt- och snorkelutflykt till de fyra öarna. Detta inträffade under andra stoppet vid Koh Mok där Emeraldgrottan finns. Det är en grotta som man simmar igenom, på flera ställen mycket lågt i tak vilket innebär att det är några decimeter mellan huvudet och grottans tak. Dessutom är det kolsvart och i vårt fall hade endast guiderna ficklampa vilket innebar att man ibland inte hade någon aning om var närmsta granne eller grottvägg fanns. Men simturen är inte lång och den är väl värd att göra eftersom vid grottans andra öppning så finns en liten ”hemlig lagun” som man endast kan nå via grottan. Jättehäftigt! Hursom, tillbaka till de japanska (eller möjligtvis kinesiska turisterna). När vi ankrade med vår båt så låg där några andra longtailbåtar där också men inte jättemycket folk. Vi simmade igenom, slog i varandras ben då och då, men i övrigt inga skador, och kom ut på den lilla fantastiska stranden. Stannar där en stund, badar, plåtar pliktskyldigt och så börjar vi simma tillbaka. Ut ur grottan kommer då ett långt tåg med människor kramaktiskt hållande i varandras axlar. Längst fram simmar den thailändska guiden och, som det ser ut, drar mer eller mindre ut tåget av människor ur grottan. När vi simmat igenom ligger fyra stora, tvåvåningsbåtar på andra sidan med hundratals (japanska eller kinesiska…J) turister och samtliga har antingen kommit i vattnet eller kliver under skräckblandade rop ner i vattnet. Jag blev nyfiken på varför de höll så krampaktigt i varandra och fick då reda på av en berest kille i sällskapet att japaner och kineser inte får lära sig att simma som vi. Vet inte om det stämmer men det kan i så fall förklara den ganska intressanta transporten genom grottan.

Hade annars en helt underbar dag (igen). Inga barn med den här gången vilket Leo tyckte var trist, men jag träffade några jättetrevliga svenskar som reste runt i Thailand och nu skulle vara några dagar på Lanta. Snorklade en hel del, matade fiskar som mer eller mindre överföll Leo (till hans stora förtjusning), badade massor, och hade en härlig dag! När vi kom hem igen gick jag och Leo till det franska bageriet och beställde en (hutlöst dyr) tårta till hans kalas på tisdag. 300 svenska kronor gick den på vilket här nere är en fantasisumma. Men, men, fyller man 8 år så gör man. Sedan gick vi ner till Esay Bar och käkade och tog en Chang med svenskarna. Gjorde också ett högst misslyckat försök att sända iväg en rislampa. Lyckades visserligen få den att bli tillräckligt uppvärmd för att segla uppåt…en liten bit…sedan seglade den långsamt ner igen…i havet…och släcktes omedelbums. Men ett riktigt gott skratt fick vi oss i alla fall. Idag skall jag och Leo hyra vespa igen och åka till en strand längre söderut. Sedan tror jag att vi äter med snorkel-svenskarna ikväll igen. På återhörande...

Lördag morgon, klockan är halv sju, jag sitter på balkongen och skriver i väntan på att Leo skall vakna. Igår kväll var vi i Saladan och åt middag på en flytande fiskrestaurang. Jag fick en underbar grillad white snapper med garlic&pepper och till det en iskall Chang. Idag skall vi på heldags snorkeltur till de fyra öarna, en grupp med öar som ligger relativt nära Lanta. På programmet står simning genom grotta, i led med pannlampa. Lät spännande så det provar vi på. Är skönt att komma ut på havet. Medeltemperaturen har nog stigit ett par grader sedan vi kom hit. Låter inte så mycket men det känns ganska rejält. Normalt har Thailand sin varmaste period i april men enligt thailändarna så har värmen i år kommit två veckor tidigare än normalt. Det innebär ungefär 37 grader i skuggan, men som tur är blåser det en hel del också så det är okej ändå. Men på eftermiddagarna när jag går den lilla skogsvägen upp till skolan för att hämta Leo så rinner svetten och jag känner att tempot går ner rejält, här lyckas jag inte hasta fram i ens halva farten mot hemma…J Nwej, nu skall jag in och smörja ryggar och ben. Sedan blir det frukostbuffé….

”Mamma, människan är inte det värdefullaste som finns”, sa Leo vid frukosten i morse. Detta uttalande kom efter en kvarts tystnad och idogt stirrande på havet medan jag hunnit äta upp halva frukosten. ”Nähä”, svarade jag nyfiket ”Vad är det värdefullaste då”? ”Det är jorden”, svarade Leo. ”Aha….hur tänkte du då”? Varvid svaret kommer snabbt ”Jo, utan jorden skulle inte vi finnas”. Jag tittar på honom och tänker klokt svarat, kanske har någon liten del av uppfostran funkat ändå. Tilläggas kan att damen med dubbelhakan som vanligt satt vid bordet bredvid men just nu var det till min stora glädje större frågor som upptog min kära sons huvud. ”Ett litet misstag kan förstöra ett helt liv!”, blev så nästa kommentar.  ”Jaså, tänker du på något särskilt?”, frågade jag. En sekunds betänkande så kom det ”Jo, till exempel som häromnatten när jag blödde näsblod. Om jag inte hade förstått det, för jag trodde faktiskt att det bara var spott eller nåt som rann i ansiktet, och bara försökt sova vidare så hade jag kunnat bli riktigt skadad”. Hmmm…exemplet var kanske inte helt i paritet med uttalandet men intressanta frågeställning ändå…kanske är det vår frukostvy med det stora havet och horisonten som sätter igång de existentiella tankarna…J

 Igår åkte jag, Leo, Lisa och Lina med en annan klasskamrat Filia hem till hennes resort vid Klong Nin. Ett superlyxigt ställe som vi gärna besökte men efter en halv dag där så tyckte både jag och Lisa att vi hellre bor i våra enklare hotell än detta lyxresort, kändes för tillrättalagt, för perfekt…och tänk vad skönt att veta att vi inte VILL bo där, nu när vi ändå inte har råd…J Barnen hade dock kanonkul. Poolen var något utöver det vanliga och det finns ett riktigt biorum. Dit skall hela klassen under skoltid idag och få se på bio, äta popcorn och godis och bara ha kul. Inne på hotellområdet såg vi också en varan, en tung rackare som simmade omkring i vattnet. Leo höll i kameran och knäppte tills batteriet tog slut så nu har vi väl ett hundratal bilder av en varan…i en uppsjö av olika poser…

Igår bokade vi också en flygbiljett till Bangkok. Det blir Thai Air den här gången eftersom jag fick ett hyfsat pris via resebyrån. Nu skall vi följa utvecklingen av demonstrationerna. Har tänkt tillbringa ett dygn i Bangkok innan hemresan, vi får se om det är en positiv utveckling de närmsta veckorna. I annat fall så stannar vi på Lanta lite längre. Annars är nyhetsbevakningen noll, har ingen aning om vad som händer i världen, har inte sett på TV en enda gång och inte läst några tidningar. Det gör att världen bortanför den här ön börjar kännas väldigt avlägsen. Och det är ganska skönt måste jag erkänna…

Idag har jag haft en underbar slappedag på Long Beach medan Leo fått gå i skolan som vanligt den stackarn. Vi har dock bestämt med fröken att han bara går måndag och tisdag i påskveckan så vi får fem heldagar ledigt tillsammans innan vi åker hem. Insåg att dagarna rinner undan fortare än jag anat och att skrivandet måste få ge plats för lite livsnjutning de sista veckorna. Vill inte ha alltför många måsten här. Så ambitionen att skriva mellan 10 och 14 varje dag håller inte och strunt samma, manana har inte precis varit frekvent förekommande i mitt liv så nu är det dags. När vi lämnat barnen på skolan så tog jag, Lisa och Marie en tuk-tuk till Long Beach och det härliga bohemstället Funky Fish som ligger inbäddat bland träden alldeles vid stranden. Här kan man ligga på små dynor uppe i något slags träramp, läsa lite bok, bada, äta lite färsk frukt, småprata, läsa lite igen och så ta en massage för att lösa upp hårda knutar. Idag provade jag traditionell thailändsk massage, har hittills bara tagit oljemassage men ville ha något hårdare…och hårdare blev det. Otroligt vad ont det gjorde och hon upptäckte muskler som jag inte en visste att jag hade. Men det var alldeles säkert nyttigt. Tar jag en sån varje dag så kanske jag inte får ont alls sista gången. Vi stannade på Funky Fish till halv två innan vi tog en tuk-tuk tillbaka till Klong Dao och hämtade barnen på skolan. Sedan skulle jag och Leo tillbaka till Long Beach för att hälsa på vänner på eftermiddagen. Men först gick vi inom en resebyrå. Inser att hemresan ändå börjar närma sig och att jag kanske måste boka en flygbiljett till Bangkok. Det billigaste vi hittade var en biljett från Phuket till Bangkok för ca 1300 svenska kronor. Lite dyrare än jag hade trott, men det finns inte så många alternativ. Så nu är den bokad och skall hämtas ut imorgon. Så får vi hoppas att demonstrationerna i Bangkok inte blir värre. Ännu så länge är det en fredlig demonstration men man önskar ju nyval och det är antagligen inte populärt hos sittande regering så det är lite osäkert hur det utvecklar sig. På eftermiddagen tillbringade vi några jättetrevliga timmar hos min gamla klasskamrat och hennes familj på Long Beach. Hennes son är jämngammal med Leo och killarna fann varandra snabbt. Vi fick skjuts tillbaka till Klong Dao och sedan var vi båda två helt slut så det blev en lugn kväll på hotellet. Och imorgon skall vi planera Leos kalas...nu har vi bjudit in 8 gäster...:-)

Idag har jag haft en underbar heldag på Long Beach. Insåg att dagarna rinner undan fortare än jag anat och att skrivandet måste få ge plats för lite livsnjutning de sista veckorna. Vill inte ha alltför många måsten här. Så ambitionen att skriva mellan 10 och 14 varje dag håller inte och strunt samma, manana har inte precis varit frekvent förekommande i mitt liv så nu är det dags. När vi lämnat barnen på skolan så tog jag, Lisa och Marie en tuk-tuk till Long Beach och det härliga bohemstället Funky Fish som ligger inbäddat bland träden alldeles vid stranden. Här kan man ligga på små dynor uppe i något slags träramp, läsa lite bok, bada, äta lite färsk frukt, sm& Läs mer och kommentera