Döda skalbaggar.....

”Mamma, den där skalbaggen har dött av svält” sa Leo plötsligt igår morse när vi gick nerför trappan från vårt hotell för att traska bort till frukosten. Uttalandet hänger ihop med ett fenomen som återupprepar sig varje dygn här på hotellet. Varje morgon ligger ett stort antal döda skalbaggar av den stora, bruna sort som är mycket vanlig här i Thailand och som jag alltid glömmer namnet på i vår trappa och på marken runt anläggningens hotell och bungalows. Sedan städas de bort av städerskorna under dagen för att ersättas av nya döda skalbaggar nästa morgon. Dessa stackars djur verkar dessutom vara så konstruerade att de har mycket svårt för att lyckas vända sig själva rätt igen när de väl hamnat på rygg och jag får varje morgon, på befallning av min djurvänliga, men smått insektsrädda  son, vända ett antal halvdöda skalbaggar rätt igen, själv vågar han nämligen inte (fram tills idag faktiskt då han adopterade en halvdöd bagge och tog upp den i famnen). ”Jaså”, sa jag nyfiket ”hur vet du att den just dog av svält”. ”Jo”, svarar Leo ”för den låg med frambenen på väg uppåt i trappan och den har inte orkat det för att den var matt av hunger så den dog rakt av när den försökte ta sig upp”.  Baggarna har blivit vårt stora samtalsämne på morgonarna på väg till frukosten. Och idag på gympan nere på stranden så kom det en bagge och satte sig på hans sandal varvid han raskt beslöt att denna bagge skulle få följa med till skolan. Väl i skolan kunde läraren P-O berätta en hel del matnyttigt om dessa ganska klumpiga varelser. Nu på kvällen, efter en tur till Saladan var det så dags för nya funderingar kring baggarna. Leo vänder rätt på en i trappan och kommer så in i rummet med en funderingsrynka i pannan. ”Mamma, utan mig skulle de här skalbaggarna utrotas tidigare”. Nu väntar han inte på någon följdfråga utan serverar omedelbart förklaringen. ”Jo, för jag har ju räddat ganska många här nere och det kan göra stor skillnad. Om jag vänder rätt en bagge så kan bara det innebära en väldigt stor skillnad”. Hmmm…det börjar bli lite hybrisvarning när min kära son går och tror att han blivit Gud Fader själv men å andra sidan kanske man kan få ha lite hybris när man är åtta år, tids nog kommer ett större barn och tar ur honom det genom att säga ”Det skulle inte alls göra någon större skillnad för då….”.

På tisdag går Leo sin sista skoldag här nere, sedan skall vi vara lediga tillsammans i fyra dagar innan vi åker till Bangkok där vi är dygnet innan hemresan. Känns overkligt att hemresan börjar närma sig, på ett sätt känns det som det inte alls var länge sedan vi åkte och på ett annat som om vi alltid hade bott här. Jag hoppas att vi får chans att göra om den här resan om ett par år igen. Under gympatimmen satt jag och pratade med Camilla, Noahs mamma, samt Filias föräldrar och kom på den bra idén att åka gemensamt till den vackra och stillsamma ön Koh Hai och bungalowsresorten Coco Cottage över påskhelgen. Det skall bli riktigt mysigt. Dessutom är Leo jätteförtjust i Filias femåriga lillasyster Embla så han är mer än gärna där hon är. Och så tycker han att Filias pappa är snygg. Häromkvällen blev vi nämligen återigen hembjudna till Filia och hennes familj. Deras pappa ringde på min mobil för att berätta var vi kunde möta dem. Leo undrade vem det var och jag svarade att det var Filias pappa. ”Han är snygg”, sa Leo då. Och så inget mer. Jag blev lite häpen av uttalandet. Visste inte att han ens tänkte i de banorna. ”Tycker du det?”, sa jag. ”Ja, tror du att jag tycker att han är ful eller?” sa Leo irriterat. ”Nej då”, försökte jag. ”Jag trodde bara inte att du tänkte sådär om vuxna, att de är snygga eller så”. Ja, det är mycket man lär sig om sitt barn här nere när man slipper vardagsstressen och har tid att lyssna och uppleva tillsammans. Kan inte fatta att jag inte har gjort det här tidigare. Men bättre sent än aldrig….:-)